1Halleluja! Tacka Herren för han är så god mot oss. Hans kärlek till oss varar i evighet.2Vem kan någonsin räkna upp de väldiga under som Gud gör? Vem kan någonsin prisa honom ens till hälften av vad han är värd?3Alla, som håller hans bud och alltid gör det som är rätt i hans ögon, är lyckliga.4Tänk också på mig, Herre, när du välsignar och räddar ditt folk!5Låt mig med egna ögon få se allt gott som du gör med ditt utvalda folk. Jag gläder mig tillsammans med dem, och är stolt över att jag tillhör dem som du har gjort till din egendom.6Vi har syndat mot dig, något som våra förfäder också gjorde.7De var inte villiga att lära sig av undren du gjorde i Egypten. De glömde snart hur ofta du räddade dem. I stället gjorde de uppror mot dig vid Röda havet.8Trots detta räddade du dem för att försvara ditt namns ära och visa din makt inför hela världen.9Du befallde Röda havet att dela sig och gjorde en torr väg längs dess botten. Ja, du gjorde den torr som en öken!10På så sätt räddade du dem från deras fiender.11Sedan lät du vattnet välla fram över fienderna och dränkte dem. Inte en enda en av dem undkom med livet i behåll.12Då äntligen trodde de hans ord och lovade honom med sin sång.13Men tänk, hur kvickt de glömde allt han gjort! De ville inte vänta på det som skulle hända i enlighet med den plan han gjort upp för dem,14utan där i öknen utmanade de Gud och krävde att de skulle få kött att äta. De prövade hans tålamod till bristningsgränsen.15Då gav han dem vad de begärde, men han sände också smittosamma sjukdomar över dem.16De blev avundsjuka på Mose, ja, också på Aron, den man som Gud hade smort till präst.17Därför öppnade sig plötsligt jorden och svalde Datan, Abiram och deras familjer.18Eld föll från himlen och uppslukade dessa ogudaktiga människor.19-20På berget Horeb gjorde de sig en kalv av guld och tillbad den. De bytte ut Guds härlighet mot en avbild av ett djur som äter gräs.21-22De glömde Gud, deras Frälsare, som med sina märkliga under hade räddat dem ut ur Egypten. Och de kom inte längre ihåg vilken skräck som drabbade egyptierna vid Röda havet.23Därför bestämde sig Herren för att han skulle förgöra dem. Men Mose, som han hade utvalt, ställde sig på folkets sida och tog sig an deras sak så att Herren höll tillbaka sin vrede och inte förgjorde dem.24Sedan vägrade de att gå in i det utlovade landet, för de trodde inte på vad Gud lovat.25I stället satt de i sina tält och klagade, och de vägrade att lyssna till honom.26Därför lyfte han sin hand och sa att han skulle döda dem i öknen,27och att deras barn skulle skingras bland främmande folk och dö i avlägsna länder.28Sedan förenade sig våra förfäder med det folk som tillbad Baal i Peor, och de till och med åt kött som offrats till livlösa avgudar.29Genom att göra så retade de Herren till vrede så att pest bröt ut bland dem.30Pesten härjade tills Pinehas grep in och avrättade dem som hade syndat och orsakat pesten.31För detta kommer Pinehas alltid att bli ihågkommen.32Vid vattenkällorna i Meriba förargade folket Gud igen och ställde till med bekymmer.33På grund av det blev Mose upprörd och sa sådant som han inte skulle ha sagt.34De förgjorde inte heller invånarna i landet, som Gud hade sagt till dem.35I stället gifte de sig med dessa hedningar och tog efter deras seder och bruk36och började offra till deras avgudar. Men det ledde till deras egen undergång.37-38De till och med offrade sina söner och döttrar till onda andar. De dödade oskyldiga barn, och landet blev förorenat genom dessa mord.39Deras ogudaktiga handlingar gjorde dem orena. I Guds ögon var deras kärlek till avgudarna detsamma som otrohet i äktenskapet.40Det var därför som Herrens vrede upptändes, och han vände den mot dem och visade dem sin avsky.41-42Det var också därför som han lät främmande folk krossa dem. De kom i händerna på sina fiender som fick regera över dem och förtrycka dem.43Gång på gång befriade Gud dem från deras slaveri, men de fortsatte att göra uppror mot honom och de sjönk allt djupare i sin synd.44Trots detta lyssnade han till deras rop och hjälpte dem i deras svårigheter.45Han kom ihåg sina löften till dem och hans kärlek till dem var så stor, att det gjorde honom ont att han utlämnat dem till deras fiender.46Han till och med fick fienderna, som förtryckte dem, att känna medlidande med dem.47Herre, vår Gud, rädda oss! Hämta oss från dessa folk som inte känner dig och för oss tillsammans igen. Då ska vi prisa ditt heliga namn och glädja oss över dig och tacka dig.48Välsignad vare Herren, Israels Gud, nu och för all framtid. Och allt folket sa: "Amen! Halleluja!"
Psalm 106
English Standard Version
Give Thanks to the Lord, for He Is Good
1Praise the Lord! Oh give thanks to the Lord, for he is good, for his steadfast love endures forever! (1 Krön 16:34; 1 Krön 16:41; Ps 100:5; Ps 105:1; Ps 105:45)2Who can utter the mighty deeds of the Lord, or declare all his praise?3Blessed are they who observe justice, who do righteousness at all times! (Ps 15:2)4Remember me, O Lord, when you show favor to your people; help me when you save them,[1] (Ps 119:132)5that I may look upon the prosperity of your chosen ones, that I may rejoice in the gladness of your nation, that I may glory with your inheritance. (Ps 105:6; Ps 105:43)6Both we and our fathers have sinned; we have committed iniquity; we have done wickedness. (3 Mos 26:40; 1 Kung 8:47; Esr 9:6; Neh 1:6; Neh 9:16; Ps 79:8; Jer 3:25; Jer 14:20; Dan 9:5)7Our fathers, when they were in Egypt, did not consider your wondrous works; they did not remember the abundance of your steadfast love, but rebelled by the sea, at the Red Sea. (2 Mos 14:11; Ps 106:13; Ps 106:21)8Yet he saved them for his name’s sake, that he might make known his mighty power. (2 Mos 9:16; Hes 20:9; Hes 20:14)9He rebuked the Red Sea, and it became dry, and he led them through the deep as through a desert. (2 Mos 14:21; Ps 18:15; Ps 104:7; Jes 50:2; Jes 51:10; Jes 63:13)10So he saved them from the hand of the foe and redeemed them from the power of the enemy. (2 Mos 14:30; Ps 107:2)11And the waters covered their adversaries; not one of them was left. (2 Mos 14:28; 2 Mos 15:5)12Then they believed his words; they sang his praise. (2 Mos 14:31; 2 Mos 15:1)13But they soon forgot his works; they did not wait for his counsel. (2 Mos 15:24; 2 Mos 16:2; 2 Mos 17:2; Ps 78:11; Ps 107:11)14But they had a wanton craving in the wilderness, and put God to the test in the desert; (2 Mos 17:2; 4 Mos 11:4; Ps 78:18; 1 Kor 10:6; 1 Kor 10:9)15he gave them what they asked, but sent a wasting disease among them. (Ps 78:29; Jes 10:16)16When men in the camp were jealous of Moses and Aaron, the holy one of the Lord, (4 Mos 16:1; 5 Mos 33:2; Sak 14:5; Jud 1:14)17the earth opened and swallowed up Dathan, and covered the company of Abiram. (4 Mos 16:31; 5 Mos 11:6)18Fire also broke out in their company; the flame burned up the wicked. (4 Mos 16:35)19They made a calf in Horeb and worshiped a metal image. (2 Mos 32:4; 5 Mos 9:8; Apg 7:41)20They exchanged the glory of God[2] for the image of an ox that eats grass. (Jer 2:11; Rom 1:23)21They forgot God, their Savior, who had done great things in Egypt, (5 Mos 32:18; Ps 78:11; Ps 106:7; Ps 106:13)22wondrous works in the land of Ham, and awesome deeds by the Red Sea. (Ps 78:51; Ps 105:23; Ps 105:27)23Therefore he said he would destroy them— had not Moses, his chosen one, stood in the breach before him, to turn away his wrath from destroying them. (2 Mos 32:10; 5 Mos 9:14; Ps 105:6; Hes 20:8; Hes 22:30)24Then they despised the pleasant land, having no faith in his promise. (4 Mos 14:31; 5 Mos 1:32; 5 Mos 9:23; Sak 7:14)25They murmured in their tents, and did not obey the voice of the Lord. (4 Mos 14:2; 5 Mos 1:27)26Therefore he raised his hand and swore to them that he would make them fall in the wilderness, (2 Mos 6:8; 4 Mos 14:30; 5 Mos 32:40; Ps 95:11; Hes 20:6; Hes 20:15; Hes 20:23)27and would make their offspring fall among the nations, scattering them among the lands. (Ps 44:11)28Then they yoked themselves to the Baal of Peor, and ate sacrifices offered to the dead; (4 Mos 25:3; Jes 8:19; Hos 9:10)29they provoked the Lord to anger with their deeds, and a plague broke out among them.30Then Phinehas stood up and intervened, and the plague was stayed. (4 Mos 25:7)31And that was counted to him as righteousness from generation to generation forever. (1 Mos 15:6; 4 Mos 25:10)32They angered him at the waters of Meribah, and it went ill with Moses on their account, (4 Mos 20:2; 5 Mos 1:37)33for they made his spirit bitter,[3] and he spoke rashly with his lips. (4 Mos 20:10; Ps 78:40; Ps 107:11; Jes 63:10)34They did not destroy the peoples, as the Lord commanded them, (5 Mos 7:2; 5 Mos 7:16; Dom 1:21; Dom 1:27; Dom 2:2)35but they mixed with the nations and learned to do as they did. (Dom 3:5; Esr 9:2)36They served their idols, which became a snare to them. (2 Mos 23:33; 5 Mos 7:16; Dom 2:3)37They sacrificed their sons and their daughters to the demons; (5 Mos 32:17; 2 Kung 16:3; Jes 57:5; Hes 16:20; Hes 20:26; 1 Kor 10:20)38they poured out innocent blood, the blood of their sons and daughters, whom they sacrificed to the idols of Canaan, and the land was polluted with blood. (Jes 24:5)39Thus they became unclean by their acts, and played the whore in their deeds. (Ps 73:27; Hes 20:18; Hes 20:30)40Then the anger of the Lord was kindled against his people, and he abhorred his heritage; (Dom 2:14; Ps 28:9; Ps 78:59; Ps 78:62)41he gave them into the hand of the nations, so that those who hated them ruled over them. (Neh 9:27)42Their enemies oppressed them, and they were brought into subjection under their power. (Dom 4:3; Dom 10:12)43Many times he delivered them, but they were rebellious in their purposes and were brought low through their iniquity. (3 Mos 26:39; Dom 2:16; Ps 81:12)44Nevertheless, he looked upon their distress, when he heard their cry. (Dom 3:9; Dom 4:3; Dom 6:7; Dom 10:10)45For their sake he remembered his covenant, and relented according to the abundance of his steadfast love. (3 Mos 26:42; Ps 51:1; Ps 69:16; Ps 90:13; Ps 105:8; Ps 106:7; Jes 63:7; Klag 3:32)46He caused them to be pitied by all those who held them captive. (1 Kung 8:50; 2 Krön 30:9; Esr 9:9; Neh 1:11; Jer 42:12)47Save us, O Lord our God, and gather us from among the nations, that we may give thanks to your holy name and glory in your praise. (1 Krön 16:35; Ps 107:3)48Blessed be the Lord, the God of Israel, from everlasting to everlasting! And let all the people say, “Amen!” Praise the Lord! (Ps 41:13; Ps 104:35)