1Kära syskon, ni vet själva att vårt besök hos er inte blev utan resultat.2Vi hade, som ni vet, blivit misshandlade och förödmjukade i Filippi just innan vi kom till er. Men Gud gav oss mod att berätta det glada budskapet om Jesus för er, trots hårt motstånd.3Det bevisar väl mer än något att vårt budskap inte är falskt, och att vi inte har några orena motiv eller bedrägliga avsikter.4Nej, Gud har prövat oss och funnit oss värdiga att framföra det glada budskapet, och därför talar vi som vi gör. Vi ändrar inte budskapet, för att det ska tillfredsställa människor. Den vi vill tillfredsställa är Gud, som känner våra verkliga motiv.5Vi har aldrig försökt vinna er genom smicker, det vet ni, och har aldrig försökt utnyttja er, det kan Gud intyga.6Vi har inte strävat efter att bli ärade av er eller någon annan,7även om vi som sändebud[1] åt Kristus hade kunnat kräva en viss respekt. Nej, istället behandlade vi er lika kärleksfullt som en mor som sköter sina barn.8Vi älskade er så mycket att vi inte bara gav er det glada budskapet från Gud utan också var villiga att riskera livet för er, och vi hjälpte er på alla sätt.9Ni kommer säkert ihåg, kära syskon, hur vi kämpade och slet när vi var hos er. Dag och natt arbetade vi, så att ni inte skulle behöva försörja oss medan vi berättade Guds glada budskap för er.10Både ni och Gud kan intyga att vi följde hans vilja när vi var hos er troende. Vi handlade inte fel mot någon och det finns inget att anklaga oss för.11-12Ni vet också att vi förmanade och uppmuntrade var och en av er personligen, som en far som talar till sina barn. Vi vädjade till er att leva på ett sådant sätt att era liv ärar Gud, han som har inbjudit er att få tillhöra hans folk och dela hans härlighet.13Därför tackar vi ständigt Gud för att ni inte bara tog emot vårt budskap som något från oss själva, utan som ett budskap från Gud. För det är verkligen ett budskap från Gud, och det fortsätter att påverka er som tror.14Ni har ju, kära syskon, fått lida på samma sätt som Guds församlingar i Judeen som lever i gemenskap med Jesus Kristus. Ni har förföljts av era egna landsmän, på samma sätt som de har plågats av sina landsmän, judarna.15Några av judarna dödade Herren Jesus, liksom deras förfäder dödade profeterna som framförde Guds budskap[2]. Och några av judarna förföljer också oss. De frågar inte efter Guds vilja utan är fiender till alla människor,16eftersom de försöker hindra oss från att tala till andra folk så att de kan bli räddade. Men nu är måttet rågat för Gud, och de ska en dag bli straffade för sina synder.
Paulus längtar efter att få träffa församlingen
17Kära syskon, vi har nu under en tid varit skilda från er, även om ni ständigt är i våra tankar, och vi har därför gjort allt för att kunna träffa er igen, eftersom vi längtar efter er så mycket.18Vi har försökt resa till er, och jag, Paulus, har försökt mer än en gång, men Satan har hindrat oss.19Ni är ju vårt hopp och vår glädje, den segerkrans vi med stolthet kan visa upp då vår Herre Jesus kommer tillbaka.20Ja, ni är vår stolthet och vår glädje.
1 Thessalonikerbreve 2
English Standard Version
Paul’s Ministry to the Thessalonians
1For you yourselves know, brothers,[1] that our coming to you was not in vain. (1 Thess 1:9; 2 Thess 1:10)2But though we had already suffered and been shamefully treated at Philippi, as you know, we had boldness in our God to declare to you the gospel of God in the midst of much conflict. (Apg 4:13; Apg 16:22; Apg 17:2; Fil 1:30)3For our appeal does not spring from error or impurity or any attempt to deceive, (2 Kor 2:17; 2 Kor 4:2; 1 Thess 4:7; 2 Thess 2:11)4but just as we have been approved by God to be entrusted with the gospel, so we speak, not to please man, but to please God who tests our hearts. (Ps 17:3; Rom 8:27; Gal 1:10; Gal 2:7)5For we never came with words of flattery,[2] as you know, nor with a pretext for greed—God is witness. (Apg 20:33; Rom 1:9; 1 Thess 2:10)6Nor did we seek glory from people, whether from you or from others, though we could have made demands as apostles of Christ. (Joh 5:41; 1 Kor 9:1; 1 Kor 9:4; 2 Kor 4:5; 2 Kor 11:9; 1 Thess 2:9; 2 Thess 3:9; Filem 1:8)7But we were gentle[3] among you, like a nursing mother taking care of her own children. (Jes 49:23; Jes 60:16; 1 Kor 14:20; 1 Thess 2:11; 2 Tim 2:24)8So, being affectionately desirous of you, we were ready to share with you not only the gospel of God but also our own selves, because you had become very dear to us. (2 Kor 12:15)9For you remember, brothers, our labor and toil: we worked night and day, that we might not be a burden to any of you, while we proclaimed to you the gospel of God. (Apg 18:3; Fil 4:16; 2 Thess 3:8)10You are witnesses, and God also, how holy and righteous and blameless was our conduct toward you believers. (1 Thess 1:5; 1 Thess 2:5)11For you know how, like a father with his children, (1 Kor 4:14; 1 Thess 2:7)12we exhorted each one of you and encouraged you and charged you to walk in a manner worthy of God, who calls you into his own kingdom and glory. (Rom 8:28; Ef 4:1; Ef 4:17; 1 Thess 5:24; 2 Thess 2:14; 1 Pet 5:10)13And we also thank God constantly[4] for this, that when you received the word of God, which you heard from us, you accepted it not as the word of men[5] but as what it really is, the word of God, which is at work in you believers. (Matt 10:20; Rom 10:17; Gal 4:14; 1 Thess 1:2; Heb 4:12)14For you, brothers, became imitators of the churches of God in Christ Jesus that are in Judea. For you suffered the same things from your own countrymen as they did from the Jews,[6] (Apg 17:5; 1 Kor 7:17; 1 Thess 1:6; 1 Thess 3:4; 2 Thess 1:4; Heb 10:33)15who killed both the Lord Jesus and the prophets, and drove us out, and displease God and oppose all mankind (Est 3:8; Jer 2:30; Matt 5:12; Matt 23:29; Luk 24:20)16by hindering us from speaking to the Gentiles that they might be saved—so as always to fill up the measure of their sins. But wrath has come upon them at last![7] (1 Mos 15:16; Apg 13:45; Apg 13:50; Apg 14:2; Apg 14:19; Apg 17:5; Apg 17:13; Apg 18:12; Apg 22:21; 1 Thess 1:10)