1-3När kung Saul hade slutat sitt samtal med David, träffade David Jonatan, och de blev omedelbart mycket goda vänner. Kung Saul behöll nu David i Jerusalem och lät honom inte återvända hem. Jonatan ingick ett förbund med David4och bekräftade överenskommelsen genom att ge honom sin mantel och skjorta och även sitt svärd, sin båge och sitt bälte.5David blev Sauls specielle assistent och utförde alltid sina uppdrag framgångsrikt. Saul gjorde honom därför till befälhavare över sina trupper, ett förordnande som uppskattades av armén och allmänheten.6När den segrande israelitiska armén återvände hem efter Davids seger över Goljat,7möttes den överallt av kvinnor, som kom från alla städer längs vägen där armén drog fram för att fira segern och möta kung Saul. De sjöng och dansade av glädje med tamburiner och cymbaler, men deras sång skorrade illa i Sauls öron, eftersom texten löd:"Saul har slagit sina tusen och David sina tiotusen!"8"Vad är detta?" sa han mycket upprörd för sig själv. "De ger David tiotusen, men jag får bara tusen! Ja, en vacker dag kanske de rentav vill göra honom till kung!"9Från den dagen såg kung Saul med avund på David.10Redan nästa dag kom en ond ande över Saul, och han började uppföra sig mycket obehärskat. David lugnade ner honom genom att spela på sin harpa, och det fick han sedan göra varje gång Saul kom under denna onda påverkan. Saul satt med sitt spjut i handen.11-12Plötsligt kastade han det mot David för att nagla fast honom vid väggen, men David lyckades hoppa åt sidan. Detta upprepades ytterligare en gång. Saul var rädd för David. Han visste att Herren hade lämnat honom och nu i stället var med David.13Därför skickade han bort David från hovet och gav honom befälet över en avdelning på tusen man, som han sedan anförde under olika uppdrag. Men David blev ännu mer uppmärksammad och populär bland folket.14David fortsatte att lyckas i allt han gjorde, för Herren var med honom.15-16När kung Saul märkte detta, blev han allt mer rädd för honom, men hela Juda och Israel älskade David.
Davids hemgift - 200 döda filisteer
17En dag sa Saul till David: "Jag är beredd att ge dig min dotter Merab till hustru. Men först måste du bevisa att du är en verklig soldat genom att kämpa för Herren." Saul tänkte nämligen för sig själv: "Jag ska sända ut honom att slåss mot filisteerna och låta dem döda honom, så slipper jag göra det själv."18"Skulle jag bli svärson åt själve kungen, jag som kommer från en så obetydlig familj och så enkla förhållanden?" utbrast David.19Men när det blev dags för bröllopet, lät Saul Adriel från Meholat gifta sig med henne i stället.20Under tiden hade Sauls dotter Mikal blivit kär i David, och Saul blev glad när han hörde detta.21"Här kommer ett annat tillfälle att låta filisteerna döda honom", tänkte han för sig själv. Men till David sa han: "Du kan fortfarande bli min svärson, för jag tänker ge min dotter Mikal till dig."22Sedan bad Saul sina män att tala i enrum med David och låta honom förstå att kungen verkligen tyckte om honom, och att de alla älskade honom och förutsatte att han skulle acceptera kungens förslag och bli hans svärson.23Men David svarade: "Hur kan en fattig man som jag, från en okänd familj, ha råd att gifta sig med kungens dotter?"24När Sauls män rapporterade detta för honom,25sa han till dem: "Berätta för David att den enda hemgift jag behöver är hundra döda filisteer. Allt jag vill ha är hämnd på mina fiender." Saul räknade med att David skulle dödas i striden.26David accepterade villkoret. Innan tidsfristen gick ut27hade han och hans män dödat tvåhundra filisteer och överlämnat deras förhudar till kung Saul. Då gav Saul Mikal åt David.28När kungen insåg att Herren verkligen var med David och förstod hur populär han var bland folket,29blev han ännu mer rädd för honom. Han hatade honom mer och mer för varje dag som gick.30Och varje gång den filisteiska armén anföll, var David mer framgångsrik än Sauls övriga officerare. Davids namn blev känt och uppskattat i hela landet.
1 Samuelsboken 18
English Standard Version
David and Jonathan’s Friendship
1As soon as he had finished speaking to Saul, the soul of Jonathan was knit to the soul of David, and Jonathan loved him as his own soul. (5 Mos 13:6; 1 Sam 19:2; 1 Sam 20:17; 2 Sam 1:26)2And Saul took him that day and would not let him return to his father’s house. (1 Sam 17:15)3Then Jonathan made a covenant with David, because he loved him as his own soul. (1 Sam 18:1)4And Jonathan stripped himself of the robe that was on him and gave it to David, and his armor, and even his sword and his bow and his belt.5And David went out and was successful wherever Saul sent him, so that Saul set him over the men of war. And this was good in the sight of all the people and also in the sight of Saul’s servants. (1 Sam 18:14; 1 Sam 18:30)
Saul’s Jealousy of David
6As they were coming home, when David returned from striking down the Philistine, the women came out of all the cities of Israel, singing and dancing, to meet King Saul, with tambourines, with songs of joy, and with musical instruments.[1] (2 Mos 15:20; Dom 11:34)7And the women sang to one another as they celebrated, “Saul has struck down his thousands, and David his ten thousands.” (2 Mos 15:21; 1 Sam 21:11; 1 Sam 29:5)8And Saul was very angry, and this saying displeased him. He said, “They have ascribed to David ten thousands, and to me they have ascribed thousands, and what more can he have but the kingdom?” (1 Sam 15:28)9And Saul eyed David from that day on.10The next day a harmful spirit from God rushed upon Saul, and he raved within his house while David was playing the lyre, as he did day by day. Saul had his spear in his hand. (Dom 9:23; 1 Sam 16:14; 1 Sam 16:16; 1 Sam 19:9; 1 Sam 19:23; 1 Kung 18:29; Apg 16:16)11And Saul hurled the spear, for he thought, “I will pin David to the wall.” But David evaded him twice. (1 Sam 19:10; 1 Sam 20:33)12Saul was afraid of David because the Lord was with him but had departed from Saul. (1 Sam 16:14; 1 Sam 16:18; 1 Sam 18:15; 1 Sam 18:28; 1 Sam 18:29; 1 Sam 28:15)13So Saul removed him from his presence and made him a commander of a thousand. And he went out and came in before the people. (4 Mos 27:17; 1 Sam 18:16; 2 Sam 5:2)14And David had success in all his undertakings, for the Lord was with him. (1 Sam 18:5; 1 Sam 18:12)15And when Saul saw that he had great success, he stood in fearful awe of him. (1 Sam 18:14)16But all Israel and Judah loved David, for he went out and came in before them. (1 Sam 18:5)
David Marries Michal
17Then Saul said to David, “Here is my elder daughter Merab. I will give her to you for a wife. Only be valiant for me and fight the Lord’s battles.” For Saul thought, “Let not my hand be against him, but let the hand of the Philistines be against him.” (1 Sam 14:49; 1 Sam 17:25; 1 Sam 18:21; 1 Sam 18:25; 1 Sam 25:28)18And David said to Saul, “Who am I, and who are my relatives, my father’s clan in Israel, that I should be son-in-law to the king?” (1 Sam 18:23; 2 Sam 7:18)19But at the time when Merab, Saul’s daughter, should have been given to David, she was given to Adriel the Meholathite for a wife. (Dom 7:22; 2 Sam 21:8)20Now Saul’s daughter Michal loved David. And they told Saul, and the thing pleased him. (1 Sam 18:17; 1 Sam 18:28)21Saul thought, “Let me give her to him, that she may be a snare for him and that the hand of the Philistines may be against him.” Therefore Saul said to David a second time,[2] “You shall now be my son-in-law.” (2 Mos 10:7; 1 Sam 18:17; 1 Sam 18:26)22And Saul commanded his servants, “Speak to David in private and say, ‘Behold, the king has delight in you, and all his servants love you. Now then become the king’s son-in-law.’”23And Saul’s servants spoke those words in the ears of David. And David said, “Does it seem to you a little thing to become the king’s son-in-law, since I am a poor man and have no reputation?” (4 Mos 16:9)24And the servants of Saul told him, “Thus and so did David speak.”25Then Saul said, “Thus shall you say to David, ‘The king desires no bride-price except a hundred foreskins of the Philistines, that he may be avenged of the king’s enemies.’” Now Saul thought to make David fall by the hand of the Philistines. (1 Mos 34:12; 2 Mos 22:17; 1 Sam 14:24; 1 Sam 18:17; 1 Sam 18:21)26And when his servants told David these words, it pleased David well to be the king’s son-in-law. Before the time had expired, (1 Sam 18:21)27David arose and went, along with his men, and killed two hundred of the Philistines. And David brought their foreskins, which were given in full number to the king, that he might become the king’s son-in-law. And Saul gave him his daughter Michal for a wife. (1 Sam 18:13; 2 Sam 3:14)28But when Saul saw and knew that the Lord was with David, and that Michal, Saul’s daughter, loved him, (1 Sam 18:12; 1 Sam 18:20)29Saul was even more afraid of David. So Saul was David’s enemy continually.30Then the commanders of the Philistines came out to battle, and as often as they came out David had more success than all the servants of Saul, so that his name was highly esteemed. (1 Sam 18:5; 1 Sam 19:8; 2 Sam 11:1)