1Halleluja! Prisa HERREN, för han är god. Hans nåd varar i evighet.2Vem kan räkna upp HERRENS väldiga gärningar, förkunna allt hans lov?3Lyckliga är de som bevarar det som är rätt och alltid gör det rättfärdiga.4Tänk på mig, HERRE, när du visar välvilja mot ditt folk! Kom till min hjälp med din räddning!5Låt mig få se det goda hos dina utvalda och dela ditt folks glädje, prisa dig tillsammans med dem som är din egendom.6Vi har syndat liksom våra fäder, vi har handlat fel och gjort det onda.7Våra fäder i Egypten förstod inte Herrens under. De glömde hans nådegärningar och gjorde uppror vid Sävhavet.8Ändå räddade han dem för sitt namns skull för att göra sin makt känd.9Han riktade sin befallning mot Sävhavet, och det blev torrt. Han ledde dem genom djupen som genom en öken.10Han räddade dem från dem som hatade dem och befriade dem från deras fiender.11Vattnet täckte deras fiender. Inte en enda en av dem undkom.12Då trodde de hans ord och lovade honom med sin sång.13Men snart glömde de allt han gjort. De väntade inte på hans råd.14De greps av begär i öknen och utmanade Gud i ödemarken.15Då gav han dem vad de begärde, men han sände också förödande sjukdomar över dem.[1]16De blev avundsjuka på Mose och Aron, som var helgade åt HERREN.17Jorden öppnade sig och svalde Datan, begravde Avirams hop.18Eld flammade upp bland deras anhängare, lågorna uppslukade de onda.19De gjorde en kalv vid Horeb och tillbad en gjuten avgud.20De bytte ut sin härlighet mot en avbild av en tjur som äter gräs.21De glömde Gud, sin räddare, som gjort så stora ting i Egypten,22mirakel i Hams land och märkliga gärningar vid Sävhavet.23Därför bestämde han sig för att förgöra dem. Men Mose, hans utvalde, ställde sig framför honom för att hålla tillbaka hans vrede, så att han inte skulle förinta dem.24Sedan föraktade de det underbara landet, och de trodde inte på hans ord.25De gnällde i sina tält, och de ville inte lyssna till HERREN.26Därför lyfte han sin hand och svor att han skulle döda dem i öknen,27och att deras barn skulle skingras bland främmande folk och spridas ut till andra länder.28De förenade sig med Baal-Pegor, och de åt offer som offrats till livlösa avgudar.[2]29Genom sina gärningar retade de Herren till vrede, så att en plåga bröt ut bland dem.30Men Pinechas grep in och kom emellan, så att plågan upphörde.31För detta räknades han som rättfärdig från generation till generation, för evigt.32Vid Merivas vatten förargade de HERREN igen och ställde till bekymmer för Mose.33De var upproriska mot hans ande, så att han[3] talade utan att tänka efter.34De förgjorde inte heller folken, som HERREN hade sagt till dem,35utan beblandade sig med främmande folk och tog efter deras seder och bruk.36De tillbad deras avgudar, och detta blev en fälla för dem.37De offrade sina söner och döttrar till demoner.38De utgöt oskyldigt blod, sina söners och döttrars, som de offrade åt Kanaans avgudar, och landet blev vanhelgat genom dessas blod.39De vanhelgade sig själva genom sina handlingar och agerade i otrohet.40HERRENS vrede upptändes mot hans folk, och han avskydde sin arvedel.41Han överlämnade dem åt främmande folk, och de som hatade dem fick härska över dem.42Deras fiender förtryckte dem, och de fick underkasta sig deras makt.43Gång på gång befriade han dem, men de fortsatte att göra uppror, och de sjönk allt djupare i sin synd.44Ändå såg han till dem i deras nöd när han hörde deras rop.45Han kom ihåg sitt förbund med dem och var mild i sin stora nåd.46Han lät dem finna förbarmande hos dem som höll dem fångna.47Rädda oss, HERRE, vår Gud! Samla oss från dessa folk, så att vi får prisa ditt heliga namn och tacka och lova dig.48Lovad vare HERREN, Israels Gud, från evighet till evighet! Och allt folket ska säga: ”Amen!” Halleluja!