1Sänd lamm till landets härskare från Sela[1] genom öknen till Sions berg.2Likt fåglar som flyr, utstötta ur boet, kommer Moabs döttrar till Arnons vadställen.3”Ge oss råd, fatta ett beslut! Låt din skugga falla som nattens mörker, mitt på dagen! Göm de fördrivna, röj inte de flyende!4Låt mina fördrivna från Moab få stanna hos dig. Var en tillflykt för dem mot fördärvaren.” För förtryckaren ska inte finnas mer, förödelsen är över, våldsverkaren är borta från landet.5Då ska en tron upprättas i nåd, och i trohet ska en domare sitta på den i Davids hydda, en som söker det rätta och strävar efter rättfärdighet.6Vi har hört om Moabs stolthet, dess enorma övermod och högfärd, stolthet och arrogans, dess tomma prat.7Därför jämrar sig moabiterna, alla jämrar sig över Moab i sorg och bedrövelse över Kir-Haresets druvkakor.8För Heshbons fält torkar ut, liksom Sivmas vinrankor. Folkens herrar har trampat ner de utsökta vinrankorna som nådde ända bort till Jaser, slingrade sig i öknen och bredde ut sig till havet.9Därför gråter jag som Jaser över Sivmas vinrankor. Mina tårar ska flöda över Heshbon och Elale, glädjeropen över din mogna frukt och skörd har upphört.10Nu är all glädje och fröjd borta från trädgårdarna. Inga sånger och inget jubel hörs i vingårdarna, och trampet i vinpressarna har upphört. Jag har gjort slut på all deras skördeglädje.11Jag klagar i mitt inre som en harpa över Moab, och i mitt innersta över Kir-Heres.12När nu Moab träder fram på sin offerplats tröttar hon bara ut sig där, och när hon går till sin helgedom för att be, är det till ingen nytta.13Detta är vad HERREN talade till Moab vid den tiden.14Men nu säger HERREN: ”Inom tre år, som är som en daglönares år,[2] ska Moabs glans med hela dess stora folkmängd vara försvunnen. De överlevande ska vara få och obetydliga.”