1När David hade bott en tid i sitt nya palats[1] och HERREN hade låtit honom få ro för alla hans fiender runt omkring,2sa kungen till profeten Natan: ”Här bor jag i ett hus med väggar av cederträ, medan Guds ark får stå i ett tält!”3”Gå, gör vad du har i sinnet”, svarade Natan, ”för HERREN är med dig.”4Men samma natt kom HERRENS ord till Natan:5”Gå och säg till min tjänare David: Så säger HERREN: Skulle du bygga ett hus åt mig att bo i?6Jag har aldrig bott i hus utan i ett tält och i en boning som har flyttats från plats till plats ända sedan jag förde Israels folk ut ur Egypten.7Under hela denna tid som jag förflyttat mig med israeliterna har jag väl aldrig frågat någon av Israels stammar, de som jag utsåg till herdar för mitt folk Israel, varför de inte byggt mig ett hus av cederträ?8Säg så här till min tjänare David: ’Så säger härskarornas HERRE: Jag tog dig från betesmarken och fåren när du var en herde och har gjort dig till furste över mitt folk Israel.9Jag har varit med dig vart du än gått. Jag har utrotat dina fiender framför dig. Jag ska göra dig ett stort namn, lika ryktbart som de största på hela jorden.10Jag ska bereda en plats åt mitt folk Israel i ett land där de kan få ett hem utan att bli störda. Ogudaktiga folk ska inte längre kunna hota dem som de gjorde tidigare,11på den tiden när jag tillsatte domare över mitt folk Israel. Själv ska du få leva i fred för alla dina fiender. Nu kungör HERREN att han ska bygga ett hus åt dig.12När dina dagar är till ända och du vilar hos dina förfäder, ska jag upphöja din avkomling[2] som skall utgå ur ditt liv på din tron, och jag ska befästa hans kungarike.13Han är den som ska bygga ett hus åt mitt namn och jag ska befästa hans tron för evigt.14Jag ska vara hans Far, och han ska vara min son.[3] Om han syndar, ska jag straffa honom med ris och slag, så som människor agar sina barn,15men min nåd ska inte vika från honom, som den vek från Saul som jag tog bort från dig.16Din familj och ditt kungavälde ska bestå inför mig i evighet och din tron ska bestå i evighet.’ ”17Natan berättade för David allt det som Herren hade sagt och uppenbarat.
David tar emot Herrens välsignelse
18Då gick kung David in och satte sig inför HERREN och sa: ”Herre, HERRE, vem är jag och vad är min familj, eftersom du har fört mig ända hit?19Skulle inte det du redan har gjort vara nog i dina ögon, Herre, HERRE? Nu har du också berättat om framtiden för din tjänares ätt! Brukar du Herre, HERRE, verkligen göra så mycket för människor?[4]20Vad ska David mera säga till dig? Du känner din tjänare, Herre, HERRE.21För ditt eget löftes skull och enligt din vilja har du gjort allt detta stora och låtit mig, din tjänare få veta det.22Herre, HERRE, du är stor, det finns ingen som du! Det finns ingen annan Gud än du! Det har vi hört med våra egna öron.23Vilket folk på jorden är som ditt folk, som Israel? Det är den enda nation på jorden med en Gud som har lett och räddat den åt sig som sin egen, för att göra sitt namn[5] känt genom stora och mäktiga under. Sådant gjorde du när du fördrev andra folk för ditt folk som du har räddat ut ur Egypten, från folk och deras gudar.24Du utvalde Israel till ditt eget folk för evigt, och du, HERRE, har blivit deras Gud.25HERRE Gud, låt nu det ord stå fast som du har talat om mig, din tjänare, och om min ätt, och gör vad du lovat.26Då kommer ditt namn att bli ärat i evighet och man ska säga: ’Härskarornas HERRE är Gud över Israel’. Och din tjänare Davids hus kommer att bestå inför dig.27Du, härskarornas HERRE, Israels Gud, har uppenbarat för mig, din tjänare, att du vill bygga ett hus åt mig. Därför har jag, din tjänare, frimodighet att be denna bön.28Du, Herre, HERRE, är Gud! Dina ord skall visa sig sanning, och du har lovat mig, din tjänare, allt detta underbara.29Välsigna därför din tjänares hus, så att det får bestå inför dig för evigt, så som du, Herre, HERRE, har lovat! Låt din välsignelse för evigt bli kvar över din tjänares hus.”