1Vid Babylons floder satt vi och grät, när vi tänkte på Sion.2Vi hängde upp våra harpor i pilträden,3för de som höll oss fångna bad oss sjunga, våra förtryckare[1] krävde glädjesånger av oss: ”Sjung för oss en sång från Sion!”4Men hur skulle vi kunna sjunga HERRENS sång i ett främmande land?5Om jag glömmer dig, Jerusalem, så låt min högra hand glömma att spela[2].6Låt min tunga fastna i gommen, om jag inte tänker på Jerusalem som min största glädje.7HERRE, tänk på Jerusalems dag, hur edoméerna ropade: ”Riv ner det! Jämna det med marken!”8Du Babylons dotter, du fördärvade, lycklig är den som får ge igen för allt du gjort oss.9Lycklig är den som tar dina spädbarn och krossar dem mot klipporna.
Psalm 137
Nya Levande Bibeln
Klagosång under landsflykten
1Vid Babylons floder satt vi och grät och tänkte på Jerusalem.2I pilträdens grenar hade vi hängt upp våra harpor,3-4för hur skulle vi kunna spela och sjunga i ett främmande land? Ändå krävde dessa plågoandar som tagit oss tillfånga, att vi skulle sjunga Sions glada sånger för dem.5-6Om jag glömmer dig, Jerusalem, så låt min högra hand glömma hur man spelar harpa. Låt mig aldrig kunna sjunga mer, om jag inte älskar dig mer än något annat.7Herre, glöm inte bort vad dessa edomeer gjorde den dagen när Babylons arméer intog Jerusalem. "Jämna den med marken", skrek de.8Babylon, du vidriga monster, du ska förstöras! Och lycklig är den som får ge igen för allt du gjort oss.9Ja, lycklig är den som tar dina spädbarn och krossar dem mot klipporna!