Apostelgeschichte 13,1 | nuBibeln

nuBibeln

1 I församlingen i Antiochia fanns profeter och lärare: Barnabas, Symeon, som också kallades Niger^[1], Lucius från Kyrene, Manaen som hade vuxit upp tillsammans med tetrarken Herodes, och Saul. 2 En gång när dessa män tillbad Herren och fastade, sa den heliga Anden: ”Avdela Barnabas och Saul för en speciell uppgift som jag har kallat dem till.” 3 Och sedan de fastat och bett, lade de sina händer på dem och skickade iväg dem.

Saul blir Paulus – Paulus på Cypern

4 Efter att dessa två sänts ut av den heliga Anden, reste de ner till Seleukia och seglade över till Cypern. 5 När de kom till Salamis, förkunnade de Guds ord i de judiska synagogorna. Johannes följde med dem som medhjälpare. 6 Sedan reste de över hela ön och till slut kom de till Pafos. Där träffade de en judisk trollkarl som hette Barjesus, en falsk profet. 7 Han brukade ofta besöka den romerska landshövdingen Sergius Paulus som var en mycket klok man. Landshövdingen bjöd nu hem Barnabas och Saul till sig eftersom han ville höra Guds ord. 8 Men Elymas, trollkarlen (det är vad hans namn betyder) motarbetade dem och försökte hindra landshövdingen från att tro. 9 Då blev Saul som även kallades Paulus, fylld av den heliga Anden och han spände ögonen i trollkarlen 10 och sa: ”Du djävulens son, full av bedrägeri och falskhet, en fiende till allt rättfärdigt, ska du aldrig sluta med att förvränga Herrens raka vägar? 11 Nu tar Herren tag i dig. Du ska bli blind under en tid så att du inte ser solen.” I samma stund sänkte sig dimma och mörker över trollkarlen och han började irra omkring och leta efter någon som kunde leda honom. 12 När landshövdingen såg vad som hände, började han tro för han var helt förundrad över undervisningen om Herren.

Paulus tal i Antiochia i Pisidien

13 Paulus och hans följeslagare lämnade nu Pafos och seglade till Perge i Pamfylien. Där lämnade Johannes dem och återvände till Jerusalem. 14 Men Barnabas och Paulus fortsatte från Perge till Antiochia i Pisidien^[2]. När det sedan blev sabbat, gick de till synagogan och satte sig. 15 Efter läsningen ur lagen och profeterna vände sig synagogföreståndarna till Paulus och Barnabas och sa: ”Bröder, om ni har något att säga som kan vara till uppmuntran för folket, så gör det!” 16 Då reste sig Paulus, gav tecken till dem att vara tysta och sa: ”Israeliter och alla andra här som fruktar Gud, lyssna på mig! 17 Vårt folk Israels Gud utvalde våra förfäder. Och han lät folket bli mycket stort när de bodde som främlingar i Egypten. Sedan ledde han dem ut därifrån på ett mäktigt sätt. 18 Under fyrtio år hade Gud tålamod med dem i öknen 19 och sedan utrotade han sju folk i Kanaan och gav deras land till israeliterna. 20 Allt det här tog ungefär 450 år. Efter det gav han dem domare fram till profeten Samuels tid. 21 Sedan bad folket om en kung och Gud gav dem Saul, Kishs son en man ur Benjamins stam. Han regerade i fyrtio år. 22 Men Gud avsatte honom och lät David bli kung över dem istället. Om honom vittnade Gud: ’Jag har funnit David, Jishajs son en man efter mitt hjärta. Han kommer att göra min vilja.’^[3] 23 Från hans ättlingar har Gud kallat en räddare för Israel, Jesus. 24 Men innan Jesus trädde fram, förkunnade Johannes omvändelse och dop för hela Israels folk. 25 När Johannes uppgift närmade sig sitt slut, sa han: ’Jag är inte den som ni tror att jag är. Han kommer efter mig och jag är inte ens värdig att knyta upp hans sandalremmar.’^[4] 26 Lyssa nu, mina syskon, ni ättlingar till Abraham och alla andra här som fruktar Gud! Budskapet om denna räddning har sänts till er. 27 Folket i Jerusalem och deras ledare insåg nämligen inte vem Jesus var. De dömde honom och fullbordade så vad som förutsagts genom profeterna som läses varje sabbat. 28 Trots att de inte kunde hitta något giltigt skäl att avrätta honom, bad de Pilatus att döda honom. 29 Och när de hade slutfört allt det som står skrivet om honom, tog de ner honom från korset och lade honom i en grav. 30 Men Gud uppväckte honom från de döda 31 och Jesus visade sig sedan under de följande dagarna för dem som hade följt med honom från Galileen till Jerusalem. Det är dessa som nu vittnar om det för Israels folk. 32 Vi förkunnar evangeliet, löftet till förfäderna 33 som Gud har fullföljt för oss genom att uppväcka Jesus från de döda, så som det står i den andra psalmen: ’Du är min Son. Idag har jag blivit din Far.’^[5] 34 För Gud hade låtit honom uppstå från de döda, så att han aldrig mer skulle behöva komma tillbaka till förgängelsen. Det förklarade han med orden: ’Jag ska ge er den trofasta nåd som jag gav David.’^[6] 35 Och på ett annat ställe säger han: ’Du ska inte låta din Helige förmultna.’^[7] 36 David hade tjänat Guds vilja på sin tid, dog och blev begravd vid sina fäder och hans kropp förmultnade. 37 Men den som Gud uppväckte från de döda förmultnade inte. 38 Mina syskon, jag vill att ni ska veta att det är genom honom som syndernas förlåtelse förkunnas för er. 39 Var och en som tror blir genom honom rättfärdig och fri från allt det som ni inte kunde bli fria från genom Moses lag. 40 Se därför upp så att ni inte drabbas av det som sagts genom profeterna: 41 ’Se, ni föraktare. Låt er förvånas och förgås. Jag ska utföra en gärning under er tid, något som ni inte kommer att tro när man berättar det för er.^[8]’ ” 42 När Paulus och Barnabas lämnade synagogan, bad folket dem att komma tillbaka nästa sabbat så att de kunde höra mer. 43 När man bröt upp efter samlingen, passade många judar och gudfruktiga proselyter också på att göra sällskap med Paulus och Barnabas som talade till dem och uppmanade dem att hålla sig till Guds nåd.

Paulus sprider budskapet om Jesus till andra än judarna

44 På sabbaten en vecka senare kom nästan hela staden för att höra budskapet från Herren. 45 Men när judarna såg allt folket, blev de avundsjuka och började förlöjliga det Paulus sa. 46 Men Paulus och Barnabas svarade dem utan att tveka: ”Ni skulle vara de första som fick höra Guds ord förkunnas, men eftersom ni avvisar det och gör er själva ovärdiga det eviga livet, så vänder vi oss nu till andra folk. 47 Det är också vad Herren har befallt oss: ’Jag har gjort dig till ett ljus för alla folk, för att du ska vara till räddning för hela jorden.^[9]’ ” 48 När de som var från andra folk hörde detta, blev de mycket glada och prisade Herrens ord och alla som var utsedda till evigt liv började tro. 49 Sedan spreds budskapet om Herren i hela området. 50 Men judarna hetsade upp de högt uppsatta gudfruktiga kvinnorna och de ledande männen i staden och satte igång en förföljelse mot Paulus och Barnabas och drev bort dem från området. 51 Båda två skakade då dammet av sina fötter^[10] och fortsatte till Ikonion. 52 Och lärjungarna fylldes av glädje och helig Ande.

Nya Levande Bibeln

1 I församlingen i Antiochia fanns profeter, som framförde budskap från Gud, och några som undervisade. Det var: Barnabas, Symeon, som också kallades ”den svarte”^[1], Lucius från Kyrene, Manaen, som var fosterbror till kung Herodes, och Saul. 2 En gång när dessa män tillbad Herren och fastade, sa Guds heliga Ande: ”Avdela Barnabas och Saul för en speciell uppgift som jag har utsett dem till.” 3 Och sedan de fastat och bett ytterligare en gång, la de sina händer på dem och skickade iväg dem.

Saul blir Paulus. Paulus på Cypern

4 Efter att Barnabas och Saul sänts ut av Guds heliga Ande, reste de ner till Seleukia och seglade över till Cypern. 5 Den första staden de kom till hette Salamis, och där gick de till de judiska synagogorna^[2] och talade till folket om Jesus. Johannes Markus följde med dem som medhjälpare. 6 Sedan reste de från stad till stad på hela ön och talade, och till slut kom de till Pafos. Där träffade de en judisk trollkarl som hette Barjesus, som påstod att han kunde framföra budskap från Gud. 7 Han brukade ofta besöka den romerska landshövdingen Sergius Paulus, som var en mycket klok och förståndig man. Landshövdingen bjöd nu hem Barnabas och Saul till sig, eftersom han ville höra budskapet om Jesus. 8 Men trollkarlen (som också kallades Elymas^[3]), motarbetade dem och försökte hindra landshövdingen från att tro. 9 Då blev Saul, som även kallades Paulus, fylld av Guds heliga Ande, och han spände ögonen i trollkarlen och sa: 10 ”Du djävulens son, full av bedrägeri och falskhet, en fiende till allt som är gott, ska du aldrig sluta med att förvränga budskapet om Herren Jesus? 11 Men nu har Herren bestämt att du ska straffas. Du ska bli totalt blind under en tid.”I samma stund sänkte sig dimma och mörker över trollkarlen, och hjälplös började han gå omkring och leta efter någon som kunde hålla honom i handen och leda honom. 12 Men när landshövdingen såg vad som hände, började han tro, för han var helt förundrad över det han fått lära sig om Herren Jesus.

Paulus tal i Antiochia i Pisidien

13 Paulus och hans följeslagare lämnade nu Pafos och seglade till Perge i provinsen Pamfylien^[4]. Där lämnade Johannes Markus dem och återvände till Jerusalem. 14 Men Barnabas och Paulus fortsatte till Antiochia, en stad i provinsen Pisidien^[5].När det sedan blev vilodag gick de till synagogan för att vara med vid samlingen. 15 Efter den vanliga läsningen ur Moses lag och profeterna^[6], vände sig då synagogföreståndarna till Paulus och Barnabas och sa: ”Bröder, om ni har något att säga som kan vara till hjälp för oss, så kom fram och gör det!” 16 Då reste sig Paulus, gav tecken till dem att vara tysta och sa: ”Israeliter^[7], och alla andra här som tillber Gud, lyssna på mig. 17 Israels Gud utsåg våra förfäder till att få vara hans eget folk. Och han lät dem bli ett mycket stort folk när de bodde som främlingar i Egypten. Sedan ledde han dem ut därifrån på ett mäktigt sätt och räddade dem från slaveriet. 18 Under 40 år hade Gud tålamod med dem när de vandrade genom öknen, 19 och sedan utrotade han sju folk i Kanaan och gav deras land till israeliterna. 20 Allt det här tog ungefär 450 år. Efter det lät han olika domare härska över dem, fram till den tid då profeten Samuel styrde Israel. 21 Sedan tiggde folket om en kung, och Gud gav dem Saul, Kishs son, en man ur Benjamins stam. Han regerade i 40 år. 22 Men Gud avsatte honom och lät David bli kung över dem istället. Om honom sa Gud: ’Jag har funnit David, Jishajs son, en man som följer min vilja. Han kommer att göra allt jag säger till honom.’^[8] 23 Gud lovade kung David att en av hans ättlingar skulle bli en räddare för Israels folk, och det är detta som nu har blivit verklighet. Jesus är den som räddar oss. 24 Men innan Jesus trädde fram förberedde Johannes döparen Israels folk genom att uppmana dem att lämna synden, vända om till Gud och låta döpa sig. 25 När Johannes uppgift närmade sig sitt slut sa han: ’Jag är inte den som Gud har lovat ska rädda er. Han kommer efter mig, och han är så mäktig att jag inte ens är värdig att knyta upp hans sandalremmar.^[9]’ 26 Lyssa nu, ni ättlingar till Abraham, och alla andra här som tillber Gud! Denna räddning gäller oss alla. 27 Folket i Jerusalem och deras ledare insåg nämligen inte vem Jesus var. De förstod inte att han var den som Gud talat om genom profeterna, trots att de hört profeternas budskap^[10] läsas varje vecka, på vilodagen. Därför dömde de honom till döden, och genom detta blev det som Gud förutsagt verklighet. 28 Ja, trots att de inte kunde hitta något giltigt skäl att avrätta honom, bad de Pilatus att döda honom. 29 Och när de hade slutfört allt det som står i Skriften^[11] när det gäller Jesus död, tog de ner honom från korset och la honom i en grav. 30 Men Gud uppväckte honom från de döda, 31 och Jesus visade sig sedan många gånger under de följande dagarna för dem som hade följt med honom från Galileen till Jerusalem. Det är dessa som nu berättar om honom för Israels folk. 32-33 Och nu har turen kommit till er. Vi är här för att berätta de glada nyheterna om att Gud, just i våra dagar, har infriat sitt löfte till förfäderna, genom att uppväcka Jesus från de döda. Det är honom den andra psalmen i Psaltaren handlar om, när den säger: ’Du är min son. Idag har jag blivit din Far.’^[12] 34 För Gud hade lovat att Jesus skulle uppstå från de döda och aldrig mer behöva dö. Det förklarade han med orden: ’Jag ska infria mitt heliga och säkra löfte och ge er allt det goda jag lovade David.’^[13] 35 Och det löfte han tänkte på var detta: ’Du ska inte låta din heliga tjänare förmultna.’^[14] 36 Det här löftet handlar inte om David, för när David hade tjänat sitt folk enligt Guds vilja, dog han och blev begravd och hans kropp förmultnade. 37 Nej, det handlar om någon annan, en som Gud uppväckte från de döda, och vars kropp inte förmultnade. 38 Mina vänner, lyssna! Det är genom den här mannen, Jesus, som ni kan få förlåtelse för era synder. 39 Alla som tror på honom blir skuldfria inför Gud, något ni aldrig kunde bli genom att följa Moses lag^[15]. 40 Därför måste ni se upp. Låt er inte drabbas av det som Gud varnar för genom profeterna^[16]: 41 ’Se häråt, ni som hånar sanningen. Låt er förvånas och sedan dö. Jag ska göra något stort under er tid, något som ni inte kommer att tro den dag man berättar det för er.^[17]’ ” 42 När samlingen sedan var över och Paulus och Barnabas lämnade synagogan, bad folket dem att komma tillbaka nästa vecka, på vilodagen, så att de kunde höra mer. 43 Många judar, och andra som tillbad Israels Gud, passade också på att göra sällskap med Paulus och Barnabas, som talade till dem och uppmanade dem: ”Fortsätt att leva helt beroende av Guds godhet och förlåtelse.”

Paulus sprider budskapet om Jesus till andra än judarna

44 På vilodagen^[18], en vecka senare, kom nästan hela staden för att höra budskapet om Herren Jesus. 45 Men när de judiska ledarna såg allt folket, blev de avundsjuka och började håna Paulus och förlöjliga allt han sa. 46 Men Paulus och Barnabas svarade dem utan att tveka: ”Ni judar skulle vara de första som fick chansen att höra budskapet om Herren Jesus, men eftersom ni avvisar erbjudandet och gör er själva ovärdiga det eviga livet, så vänder vi oss nu till andra folk. 47 Det är också vad Herren har befallt oss, för det står i Skriften^[19]:’Jag har gjort dig till ett ljus för alla folk, för att du ska rädda alla på hela jorden.’ ” 48 När de som inte var judar hörde detta blev de mycket glada och hyllade budskapet om Herren Jesus, och alla som var utsedda till evigt liv började tro. 49 Sedan spreds de glada nyheterna om Herren i hela området. 50 Men de judiska ledarna hetsade upp de högt uppsatta kvinnor som tillbad Israels Gud, och även de ledande männen i staden, och satte igång en förföljelse mot Paulus och Barnabas och drev bort dem från området. 51 Båda två skakade då stadens damm av sina fötter^[20] och bekymrade sig inte mer om dem, utan fortsatte till staden Ikonion. 52 Och Jesus efterföljare fylldes av glädje och Guds heliga Ande.