1.Samuel 20 | nuBibeln :: ERF Bibleserver

nuBibeln

Jonatan räddar Davids liv

1 David flydde nu från Najot vid Rama och sökte upp Jonatan. ”Vad har jag gjort?” undrade han. ”Varför är din far ute efter mitt liv?” 2 ”Nej!” svarade Jonatan. ”Du ska inte dö! Han berättar allt för mig, både stort och smått. Han skulle aldrig dölja en sådan sak för mig. Det måste vara ett missförstånd!” 3 David försäkrade då med ed: ”Din far känner mycket väl till att du är välvilligt inställd till mig och därför har han sagt till sig själv: ’Jag ska inte berätta det för Jonatan, så slipper han oroa sig i onödan.’ Men så sant HERREN lever och du själv lever, jag bara är ett steg från döden!” 4 ”Säg vad du vill att jag ska göra för dig, så gör jag det”, sa Jonatan. 5 David svarade: ”I morgon börjar nymånadsfesten. Då brukar jag alltid äta tillsammans med kungen, men i morgon tänker jag gömma mig ute på fälten och hålla mig där till i övermorgon kväll. 6 Om din far frågar var jag är, så säg att jag bad dig om tillåtelse att gå hem till Betlehem för att vara med på min släkts årliga offerfest. 7 Om han då säger: ’Jaså, på det sättet’, då vet du att allt är väl. Men om han blir arg, då vet du att han planerar att döda mig. 8 Gör detta för mig, din tjänare – vi har ju ingått förbund inför HERREN, du och jag. Döda mig hellre du, om det nu är så att jag har syndat, men överlämna mig inte till din far!” 9 ”Naturligtvis inte!” svarade Jonatan. ”Det förstår du väl att jag tänker berätta för dig om jag märker att min far planerar att röja dig ur vägen!” 10 Då frågade David: ”Men hur ska jag få veta om din far ger dig ett hårt svar?” 11 ”Kom med mig ut på fälten”, svarade Jonatan. Och så gick de ut tillsammans 12 och där sa Jonatan till David: ”Jag lovar inför HERREN, Israels Gud, att jag vid så här dags i morgon eller övermorgon ska ta reda på vad min far tänker om dig och genast låta dig veta det! 13 Om han verkligen vill skada dig, får HERREN straffa mig om jag inte berättar det för dig, så att du kan fly och överleva. Ja, HERREN ska vara med dig på samma sätt som han varit med min far! 14 Visa HERRENS godhet mot mig så länge jag lever, så att jag inte dödas^[1] 15 och sedan också mot min släkt efter det att HERREN har utplånat alla Davids fiender från jorden!” 16 Jonatan ingick alltså ett förbund med Davids släkt och David sa: ”HERREN ska ställa Davids fiender till svars.” 17 Jonatan bekräftade sin kärlek till David med ed ännu en gång, för han älskade David lika mycket som sig själv. 18 Sedan sa Jonatan: ”Vi kommer att sakna dig i morgon när det är nymånadsfest och din plats vid bordet står tom. 19 I övermorgon ska du gå och hålla dig vid gömstället vid stenröset där du var förut. 20 Jag tänker komma dit och skjuta tre pilar framför röset som om jag sköt mot ett mål. 21 Sedan ska jag be en pojke att hämta pilarna. Om du hör mig säga till honom att de är på den här sidan, då vet du att allt är väl och att det inte finns någon fara för dig, så sant HERREN lever. 22 Men om jag säger till honom att gå längre bort för att pilarna ligger längre fram, då vet du att HERREN sänder dig härifrån omedelbart. 23 Må HERREN vaka över de löften vi gett varandra! Han är vårt vittne.” 24 David gömde sig alltså ute på fälten och när nymånadfesten började, satte sig kungen ner för att äta. 25 Han satt på sin vanliga plats vid väggen. Jonatan satt mitt emot honom och Avner satt bredvid Saul. Men Davids plats stod tom. 26 Saul sa ingenting om det den dagen – han antog att det säkert hade hänt David något som gjorde honom oren^[2]. 27 Men när Davids plats stod tom också nästa dag, på andra dagen av nymånadsfesten, frågade Saul sin son Jonatan: ”Varför har inte Jishajs son varit här varken i går eller i dag?” 28 Jonatan svarade: ”David frågade mig om han kunde få gå hem till Betlehem. 29 Han sa: ’Låt mig gå för att vara med på min släkts offerfest, min bror vill att jag ska vara där. Visa mig välvilja och låt mig gå och träffa mina bröder.’ Det är därför han inte har kommit till kungens bord.” 30 Saul började koka av vrede. ”Din horunge!” sa han åt honom. ”Tror du inte att jag vet att du har tagit parti för Jishajs son, den oduglingen, och skämmer ut både dig och din mor? 31 Så länge Jishajs son finns på denna jord, kommer du aldrig att bli kung! Gå genast och hämta hit honom, för han måste dö!” 32 ”Men vad har han gjort?” frågade Jonatan sin far. ”Varför ska han dödas?” 33 Då kastade Saul sitt spjut mot Jonatan och försökte döda honom. Jonatan förstod då att hans far menade allvar med att döda David. 34 Och han lämnade bordet i vrede och åt inget mer denna andra dag av nymånadsfesten, för han var upprörd över sin fars skändliga behandling av David. 35 Nästa morgon gick Jonatan ut till det fält som han och David hade bestämt och han tog en ung pojke med sig. 36 ”Spring nu”, sa han till pojken, ”så att du kan hämta pilarna allt eftersom jag skjuter dem.” Pojken sprang genast i väg och Jonatan sköt en pil över honom. 37 När pojken nästan hade nått fram till pilen, ropade Jonatan: ”Pilen är längre bort, 38 skynda dig, skynda dig, vänta inte!” Pojken sprang snabbt och plockade upp pilen och återvände sedan till sin herre, 39 men han anade ingenting om det som Jonatan och David visste. 40 Sedan gav Jonatan sina vapen till pojken och bad honom att ta dem tillbaka till staden. 41 Så snart han hade gått, kom David fram från sitt gömställe bakom stenröset. Han bugade sig tre gånger med ansiktet mot marken. Sedan kysste de varandra och båda grät, David allra mest. 42 Slutligen sa Jonatan till David: ”Gå i frid! Vi har svurit varandra en ed i HERRENS namn. Han ska vara vittnet mellan mig och dig och mellan våra efterkommande för alltid.” 43 Så vände sig David om och gick och Jonatan återvände till staden.

Nya Levande Bibeln

Jonatan räddar Davids liv

1 David flydde från Najot vid Rama och sökte upp Jonatan."Vad har jag gjort?" undrade han. "Varför är din far ute efter mitt liv?" 2 "Det är inte sant!" protesterade Jonatan. "Jag är säker på att han inte tänker göra något sådant, för han anförtror mig allt, stort som smått, och jag vet att han inte skulle dölja något sådant för mig. Det kan bara inte vara på det sättet." 3 "Det är klart att du inte vet om det!" sa David upprörd. "Din far känner mycket väl till vår vänskap, och därför har han sagt till sig själv: 'Jag ska inte berätta det för Jonatan. Varför skulle jag göra honom bedrövad?' Men sanningen är att jag bara är ett steg från döden! Jag svär detta vid Herren och vid din egen själ!" 4 "Vad tycker du att jag ska göra?" undrade Jonatan. 5 David svarade: "I morgon börjar nymånefesten. Förr har jag alltid varit tillsammans med din far vid det tillfället, men i morgon tänker jag gömma mig på åkrarna och hålla mig där fram till kvällen den tredje dagen. 6 Om din far frågar var jag är, så säg att jag bett om tillåtelse att gå hem till Betlehem för att vara med på min släkts årliga offerfest. 7 Om han säger: 'Jaså, på det sättet', då vet du att allt är väl, men om han blir arg, så vet du att han planerar att döda mig. 8 Gör detta som min edsvurne bror. Döda mig hellre du, om det nu är så att jag har syndat mot din far, men förråd mig inte för honom!" 9 "Naturligtvis inte!" utbrast Jonatan. "Men om jag visste att min far planerade att döda dig, tror du då inte att jag skulle säga det till dig?" 10 Då frågade David: "Hur ska jag få veta hur din far reagerar på min frånvaro?" 11 "Kom med mig ut på fälten", svarade Jonatan. 12 De gick ut tillsammans, och Jonatan sa till David: "Jag lovar inför Herren, Israels Gud, att jag så här dags i övermorgon ska tala med min far om dig och genast låta dig veta vad han tänker om dig. 13 Om han nu är arg och tänker döda dig, så får Herren ta mitt liv om jag inte berättar det för dig så att du kan fly och överleva. Ja, Herren ska vara med dig på samma sätt som han förr brukade vara med min far! 14 Och kom ihåg att du har lovat att visa Herrens kärlek och godhet inte bara mot mig så länge jag lever, 15 utan också mot mina barn, efter det att Herren har utplånat alla dina fiender." 16 Jonatan ingick ett förbund med Davids familj, och David bekräftade med en ed att olycka skulle drabba honom och hans släkt, om han bröt förbundet. 17 Jonatan fick David att svära eden en andra gång på grund av kärleken mellan dem, för Jonatan älskade David lika mycket som sig själv. 18 Sedan sa Jonatan: "Ja, vi kommer att sakna dig i morgon, när din plats vid bordet står tom. 19 I övermorgon kommer alla att fråga efter dig, så håll dig vid gömstället vid stenröset där du var förut. 20 Jag tänker komma dit och skjuta tre pilar framför röset, som om jag sköt mot ett mål. 21 Sedan ska jag be min följeslagare att hämta pilarna, och om du hör mig säga till honom att de är på den här sidan, så vet du att allt är väl och att det inte blir några problem om du återvänder. 22 Men om jag säger till honom att gå längre bort för att pilarna ligger ännu längre fram, så vet du att du måste ge dig av härifrån omedelbart. 23 Och vad gäller löftena vi har gett varandra, så kom ihåg att Herren själv är vårt vittne." 24-25 David gömde sig ute på fälten. När nymånefestligheterna började, satte sig kungen ner på sin vanliga plats vid väggen för att äta. Jonatan satt mitt emot honom och Abner satt bredvid Saul, men Davids plats stod tom. 26 Saul sa ingenting om det den dagen, för han antog att någonting hade hänt David, så att denne enligt lagen betraktades som oren. 27 Men när Davids plats stod tom nästa dag också, frågade Saul Jonatan: "Varför har inte David varit här varken i går eller idag?" 28-29 "Han frågade mig om han kunde få gå hem till Betlehem för att vara med på sin släkts offerfest", svarade Jonatan. "Hans bror krävde att han skulle vara där, så jag tillät honom att göra det." 30 Saul började då koka av vrede."Du är son till en hora!" skrek han åt honom. "Tror du inte jag vet att du vill att David, som är son till Isai, den oduglingen, ska bli kung i mitt ställe och skämma ut både dig och din mor? 31 Så länge han lever, kan du aldrig bli kung. Gå nu och hämta hit honom, så att jag kan döda honom!" 32 "Men vad har han gjort?" frågade Jonatan. "Varför ska han dödas?" 33 Då kastade Saul sitt spjut mot Jonatan och försökte döda honom, men missade. Jonatan förstod då att hans far verkligen menade vad han sa, 34 och Jonatan lämnade bordet i vrede. Han åt inget mer den dagen, för han var oroad över sin fars planer mot David. 35 Nästa morgon gick Jonatan ut till det fält som han och David hade bestämt och han tog en ung pojke med sig för att samla ihop pilarna. 36 "Spring nu", sa han till pojken, "så att du kan hämta pilarna allt eftersom jag skjuter dem."Pojken sprang och Jonatan sköt en pil över honom. 37 När pojken nästan hade nått fram till pilen, ropade Jonatan: "Pilen är längre fram, 38 skynda dig, skynda dig, vänta inte." Pojken sprang snabbt och samlade upp pilarna och återvände sedan till sin herre, 39 men han förstod naturligtvis inte den hemliga signal som Jonatan hade gett David. 40 Sedan gav Jonatan bågen och pilarna till pojken och bad honom att ta dem tillbaka till staden. 41 Så snart han hade gått, kom David fram från sitt gömställe bakom stenröset. David bugade sig tre gånger med ansiktet mot marken. Sedan kysste de varandra, och båda grät, David allra mest. 42 Slutligen sa Jonatan till David: "Sörj inte längre, för vi har överlämnat oss och våra barn i Guds händer i evighet." 43 Sedan vände sig David om och gick, och Jonatan återvände till staden.