1När det blev dags för oss[1] att resa till Italien, överlämnades Paulus och några andra fångar till en officer vid Kejsarbataljonen som hette Julius.2Med på resan hade vi också Aristarchos från Thessalonike i Makedonien. Vi gick ombord på ett fartyg i Adramyttion som skulle lägga till på flera ställen längs provinsen Asiens[2] kust, och så seglade vi iväg.3Följande dag la vi till i staden Sidon, och officeren Julius var mycket vänlig mot Paulus och lät honom gå iland för att besöka vänner och njuta av deras gästfrihet.4När vi sedan lämnade Sidon fick vi motvind och seglade därför i lä av Cypern.5Efter det var vi ute på öppna havet och passerade provinserna Kilikien och Pamfylien innan vi la till i staden Myra i provinsen Lykien.6Där hittade officeren ett egyptiskt fartyg från Alexandria som skulle till Italien, och han tog oss ombord på det.7Under flera dagar gick nu seglingen långsamt, eftersom vinden hela tiden låg emot oss. Så när vi till slut närmade oss ön Knidos, la kaptenen om kursen och seglade rakt söderut tills vi rundade udden Salmone och kom in i lä söder om ön Kreta.8Där lyckades vi kämpa oss fram längs kusten och kom efter ett tag till en plats som kallas Goda hamnarna nära staden Lasaia.9Vi hade vid det laget förlorat mycket tid, och vädret höll på att bli farligt för långa seglingar, eftersom det redan var sent på hösten.[3] Paulus varnade därför officeren och besättningen10och sa: ”Mina vänner, det kommer att bli stora problem om vi fortsätter resan. Både fartyget och lasten kommer att gå förlorade, och vi kommer att riskera våra egna liv!”11Men officeren som var ansvarig för fångarna lyssnade mer på kaptenen och fartygets ägare än på Paulus.12Och eftersom Goda hamnarna inte var någon bra vinterhamn, tyckte de flesta i besättningen att man skulle segla vidare till Foinix och stanna där över vintern. Det var en bra hamn längre västerut på Kreta som bara var öppen mot nordväst och sydväst.
Storm utanför Kreta
13Just då började en lätt vind blåsa från söder, och de trodde därför att resan till Foinix skulle bli enkel. Alltså lättade de ankar och började segla tätt intill Kretas kust.14-15Men det dröjde inte länge förrän vädret plötsligt slog om. En våldsam storm, den så kallade Nordostorkanen svepte ner från ön och drev fartyget med sig ut på öppna havet. Besättningen försökte vända tillbaka mot land, men lyckades inte utan var tvungna att låta fartyget driva för vinden.16Till slut kom vi i lä bakom en liten ö som hette Kauda, och kunde då med stort besvär få ombord skeppsbåten som vi hade haft på släp.17Och sedan vi hade dragit upp den surrade vi fartyget med rep för att stärka skrovet. Sjömännen var nu rädda för att fartyget skulle driva mot sandbankarna vid Syrten[4], och de firade därför ner storseglet och lät fartyget driva.18När stormen nästa dag fortsatte att rasa började besättningen slänga lasten överbord.19Den tredje dagen kastade de ut fartygets utrustning och allt annat löst de kunde få tag på.20Under flera dygn såg vi varken sol eller stjärnor och kunde inte navigera, och stormen fortsatte med oförminskad styrka. Vi trodde därför till slut att allt hopp var ute.21Ingen hade nu ätit på länge, och till sist gick Paulus till besättningen och soldaterna och sa: ”Ni skulle ha lyssnat på mig redan från början och stannat på Kreta över vintern. Då hade ni sluppit alla dessa problem och förluster.22Men ge inte upp hoppet! Ingen av oss kommer att dö, bara fartyget ska gå under.23Inatt kom nämligen en ängel till mig från den Gud som jag tillhör och som jag tjänar,24och han sa: ’Var inte rädd Paulus. Du ska få stå inför rätta hos kejsaren, och dessutom har Gud lovat att rädda livet på alla dem som seglar tillsammans med dig.’25Ge därför inte upp! Jag litar på Gud, allt ska bli precis som han har sagt.26Men vi kommer att driva iland på en ö.”
Skeppsbrottet
27När vi den 14:e stormnatten drev omkring på Adriatiska havet, upptäckte sjömännen vid midnatt att vi närmade oss land.28De lodade därför och upptäckte att djupet var mindre än 40 meter. Efter en liten stund mätte de upp knappt 30 meter.29De blev då rädda för att fartyget skulle driva mot några klippor och slängde därför ut fyra ankare från aktern. Sedan väntade de otåligt på att det skulle bli morgon.30Några av sjömännen försökte nu rymma från fartyget. De firade ner skeppsbåten och sa att de tänkte lägga ut ankare också från fören.31Men Paulus varnade officeren och soldaterna och sa: ”Vi kommer att dö allihop, om de inte stannar ombord.”32Då kapade soldaterna repen och lät skeppsbåten driva iväg.33Strax innan det började ljusna uppmanade sedan Paulus alla att äta. ”Ni har inte rört något mat på två veckor”, sa han.34”Se nu till att äta ordentligt, så att ni klarar er! Var inte rädda, inte ett hårstrå på ert huvud ska gå förlorat!”35Sedan tog han ett bröd och tackade Gud inför dem alla och bröt en bit och åt.36Genast kände sig alla bättre till mods och började äta.37Det var 276 personer ombord,38och då alla hade ätit sig mätta, vräkte besättningen vetelasten överbord för att göra fartyget ännu lättare.39När det ljusnade märkte de att de inte kände igen kusten, men de såg en bukt med en sandstrand och beslöt sig för att försöka få fartyget att driva iland där.40De kapade därför ankartrossarna och lämnade ankarna i havet, sänkte ner rodret, hissade förseglet och satte kurs mot stranden.41Men fartyget stötte emot ett rev och gick på grund. Fören satt ohjälpligt fast, medan aktern började brytas sönder av de väldiga bränningarna.42Soldaterna beslöt då att döda alla fångarna, så att ingen skulle kunna simma iland och fly.43Men officeren ville rädda Paulus och hindrade dem från att utföra sin plan. Sedan befallde han att alla simkunniga skulle hoppa överbord och ta sig iland.44Resten skulle försöka flyta iland med hjälp av plankor och vrakdelar från det sönderbrutna fartyget. På det sättet lyckades alla rädda sig upp på stranden.
Apostlagärningarna 27
English Standard Version
Paul Sails for Rome
1And when it was decided that we should sail for Italy, they delivered Paul and some other prisoners to a centurion of the Augustan Cohort named Julius. (Apg 10:1; Apg 16:10; Apg 25:12; Apg 25:25)2And embarking in a ship of Adramyttium, which was about to sail to the ports along the coast of Asia, we put to sea, accompanied by Aristarchus, a Macedonian from Thessalonica. (Apg 19:29)3The next day we put in at Sidon. And Julius treated Paul kindly and gave him leave to go to his friends and be cared for. (Apg 24:23; Apg 27:43; Apg 28:2; Apg 28:16; Apg 28:30)4And putting out to sea from there we sailed under the lee of Cyprus, because the winds were against us.5And when we had sailed across the open sea along the coast of Cilicia and Pamphylia, we came to Myra in Lycia.6There the centurion found a ship of Alexandria sailing for Italy and put us on board. (Apg 28:11)7We sailed slowly for a number of days and arrived with difficulty off Cnidus, and as the wind did not allow us to go farther, we sailed under the lee of Crete off Salmone.8Coasting along it with difficulty, we came to a place called Fair Havens, near which was the city of Lasea.9Since much time had passed, and the voyage was now dangerous because even the Fast[1] was already over, Paul advised them, (3 Mos 16:29; 3 Mos 23:27; 4 Mos 29:7)10saying, “Sirs, I perceive that the voyage will be with injury and much loss, not only of the cargo and the ship, but also of our lives.” (Apg 27:21)11But the centurion paid more attention to the pilot and to the owner of the ship than to what Paul said. (Upp 18:17)12And because the harbor was not suitable to spend the winter in, the majority decided to put out to sea from there, on the chance that somehow they could reach Phoenix, a harbor of Crete, facing both southwest and northwest, and spend the winter there.
The Storm at Sea
13Now when the south wind blew gently, supposing that they had obtained their purpose, they weighed anchor and sailed along Crete, close to the shore.14But soon a tempestuous wind, called the northeaster, struck down from the land. (Mark 4:37)15And when the ship was caught and could not face the wind, we gave way to it and were driven along.16Running under the lee of a small island called Cauda,[2] we managed with difficulty to secure the ship’s boat.17After hoisting it up, they used supports to undergird the ship. Then, fearing that they would run aground on the Syrtis, they lowered the gear,[3] and thus they were driven along. (Apg 27:26; Apg 27:29)18Since we were violently storm-tossed, they began the next day to jettison the cargo. (Jon 1:5; Apg 27:38)19And on the third day they threw the ship’s tackle overboard with their own hands.20When neither sun nor stars appeared for many days, and no small tempest lay on us, all hope of our being saved was at last abandoned.21Since they had been without food for a long time, Paul stood up among them and said, “Men, you should have listened to me and not have set sail from Crete and incurred this injury and loss. (Apg 27:10)22Yet now I urge you to take heart, for there will be no loss of life among you, but only of the ship. (Apg 27:25; Apg 27:36)23For this very night there stood before me an angel of the God to whom I belong and whom I worship, (Ps 119:94; Dan 5:23; Dan 6:16; Apg 8:26; Apg 18:9; Apg 23:11; Apg 24:14; 2 Tim 4:17)24and he said, ‘Do not be afraid, Paul; you must stand before Caesar. And behold, God has granted you all those who sail with you.’ (1 Mos 18:26; 1 Mos 19:21; 1 Mos 19:29; Hes 14:14; Apg 23:11)25So take heart, men, for I have faith in God that it will be exactly as I have been told.26But we must run aground on some island.” (Apg 27:17; Apg 27:29; Apg 28:1)27When the fourteenth night had come, as we were being driven across the Adriatic Sea, about midnight the sailors suspected that they were nearing land.28So they took a sounding and found twenty fathoms.[4] A little farther on they took a sounding again and found fifteen fathoms.[5]29And fearing that we might run on the rocks, they let down four anchors from the stern and prayed for day to come. (Apg 27:17; Apg 27:26)30And as the sailors were seeking to escape from the ship, and had lowered the ship’s boat into the sea under pretense of laying out anchors from the bow, (Apg 27:16)31Paul said to the centurion and the soldiers, “Unless these men stay in the ship, you cannot be saved.”32Then the soldiers cut away the ropes of the ship’s boat and let it go.33As day was about to dawn, Paul urged them all to take some food, saying, “Today is the fourteenth day that you have continued in suspense and without food, having taken nothing.34Therefore I urge you to take some food. For it will give you strength,[6] for not a hair is to perish from the head of any of you.” (1 Sam 14:45; 2 Sam 14:11; 1 Kung 1:52; Matt 10:30; Luk 21:18)35And when he had said these things, he took bread, and giving thanks to God in the presence of all he broke it and began to eat. (Matt 15:36)36Then they all were encouraged and ate some food themselves. (Apg 27:22)37(We were in all 276[7] persons in the ship.) (Apg 2:41; Apg 7:14; Rom 13:1; 1 Pet 3:20)38And when they had eaten enough, they lightened the ship, throwing out the wheat into the sea. (Apg 27:18)
The Shipwreck
39Now when it was day, they did not recognize the land, but they noticed a bay with a beach, on which they planned if possible to run the ship ashore. (Apg 28:1)40So they cast off the anchors and left them in the sea, at the same time loosening the ropes that tied the rudders. Then hoisting the foresail to the wind they made for the beach.41But striking a reef,[8] they ran the vessel aground. The bow stuck and remained immovable, and the stern was being broken up by the surf. (2 Kor 11:25)42The soldiers’ plan was to kill the prisoners, lest any should swim away and escape. (Apg 12:19)43But the centurion, wishing to save Paul, kept them from carrying out their plan. He ordered those who could swim to jump overboard first and make for the land, (Apg 27:3)44and the rest on planks or on pieces of the ship. And so it was that all were brought safely to land. (Apg 27:22)