2 Samuelsbokem 19 | Nya Levande Bibeln

Nya Levande Bibeln

Joab förebrår David

1 Snart nådde det fram till Joab att kungen grät och sörjde Absalom. 2 När folket fick höra om hans förtvivlan slutade de att fira segern, och en djup förstämning utbredde sig. 3 De som deltagit i striden på den segrande sidan smög tillbaka in i staden, precis som om de hade flytt undan striden. 4 Kungen satt länge med händerna för ansiktet och jämrade sig i sin sorg: "O min son Absalom, min son!" 5 Då gick Joab in till kungen och sa till honom: "Vi räddade ditt liv i dag, och livet på dina söner, döttrar, fruar och bihustrur, och ändå handlar du på detta sätt och får oss att skämmas, som om vi hade gjort något galet. 6 Du tycks älska dem som hatar dig och hata dem som älskar dig. Tydligen betyder vi ingenting för dig. Om Absalom hade levat och vi alla hade dött, så hade du varit glad. 7 Gå nu ut och gratulera dina män, för jag lovar dig att om du inte gör det, så kommer alla att lämna dig, och inte en enda av dem kommer att stanna kvar här över natten. Du kommer att få det värre än du någonsin har haft det i hela ditt liv. 8-10 Kungen gick då ut och satte sig vid stadsporten, och när nyheten spreds genom staden att han var där, gick alla till honom. Under tiden pratade man överallt i hela landet om vad som hänt. "Varför ber vi inte kungen komma tillbaka?" sa man. "Han har ju räddat oss från våra fiender filisteerna. Absalom, som vi gjorde till kung i hans ställe, jagade ut honom ur landet, men nu är han ju död. Låt oss be David återvända och bli vår kung igen!" 11-12 Då sände David prästerna Sadok och Ebjatar till styresmännen i Juda: "Varför är ni de sista som talar om att låta kungen återvända? Hela Israel är ju inställda på det, och det är bara er man väntar på! Ändå är ni mina egna bröder, min egen stam, mitt eget kött och blod!" 13 Och han bad dem säga till Amasa: "Du är min släkting, och nu tar jag Gud till vittne på att jag tänker tillsätta dig som befälhavare över min armé, i stället för Joab." 14 David lyckades på detta sätt ena alla i Juda, och de sände honom detta besked: "Kom tillbaka till oss och ta med dig alla dem som följt med dig!" 15 Kungen vände då tillbaka till Jerusalem. Men när han kom fram till Gilgal vid Jordanfloden fanns ledarna i Juda där för att möta honom vid vadstället. 16 Simei, benjaminiten Geras son från Bahurim, skyndade sig över tillsammans med styresmännen i Juda för att välkomna kung David. 17 Ett tusen män från Benjamins stam gick med honom tillsammans med Siba, Sauls tjänare, och Sibas femton söner och tjugo tjänare. 18 De skyndade sig ner till Jordan och hjälpte kungens familj och trupperna att ta sig över. Simei, Geras son, skyndade sig över Jordan. Han föll ner inför kungen 19 och bad: "Ers Majestät, förlåt mig och glöm det hemska som jag gjorde mot dig när du lämnade Jerusalem, 20 för jag vet mycket väl att jag syndade. Det är därför jag kom hit i dag för att som förste man i hela Josefs stam hälsa dig." 21 Abisai frågade då: "Ska inte Simei dö för att han förbannade Herrens utvalde kung?" 22 "Vad har jag längre gemensamt med dig och din bror Joab? I dag har ni vänt er emot mig!" svarade David Abisai. "I dag ska ingen dödas, i dag ska vi glädjas över att jag än en gång är Israels kung!" 23 Sedan vände han sig till Simei och lovade: "Du ska inte dödas." 24-25 Mefiboset, Sauls sonson, hade också kommit från Jerusalem för att möta kungen. Han hade inte tvättat fötterna, klippt skägget eller bytt kläder sedan den dag kungen lämnade Jerusalem."Varför kom du inte med mig, Mefiboset?" frågade kungen honom. 26 Mefiboset svarade: "Min herre och kung, min tjänare Siba lurade mig. Jag sa till honom: 'Sadla min åsna så att jag kan följa med kungen', för du vet ju att jag är halt. 27 Men Siba har förrått mig genom att säga att jag vägrade komma. Men jag vet att du brukar höra Gud tala, så gör vad du finner bäst! 28 Jag och alla mina släktingar hade ju bara döden att vänta oss av dig, men i stället hedrade du mig genom att jag fick äta vid ditt eget bord, så varför skulle jag klaga?" 29 David svarade: "Det räcker så! Du och Siba får dela landet lika mellan er." 30 "Låt honom ta alltsammans", sa Mefiboset. "Jag är nöjd med att du är tillbaka helskinnad!" 31-32 Barsillai, som hade försett kungen och hans armé med proviant under vistelsen i Mahanaim, kom från Rogelim för att gå med kungen över floden. Han var nu åttio år gammal och en mycket rik man. 33 "Kom nu med mig och bo i Jerusalem", sa kungen till Barsillai. "Jag kan ta hand om dig där." 34 "Nej", svarade han. "Jag är alltför gammal för det. 35 Jag är nu åttio år, och livet är inte spännande längre. Mat och vin smakar mig inte längre, jag börjar höra dåligt och nöjen har jag inte någon glädje av. Jag skulle bara vara till besvär för min herre kungen. 36 Att bara få gå över floden med dig är allt jag önskar. 37 Låt mig sedan få återvända hem för att dö i min egen stad, där min far och mor är begravda. Men här är din tjänare Kimham, låt honom gå med dig, och ge honom det du tycker är bäst." 38 "Bra", svarade kungen. "Kimham ska gå med mig, och jag ska göra allt det för honom, som jag skulle ha gjort för dig." 39 Allt folket gick då över Jordan tillsammans med kungen. Och efter det att kungen kysst och välsignat Barsillai återvände denne hem, 40 men kungen gick sedan till Gilgal och Kimham följde honom. Alla soldater i Juda och många från Israel var också där vid vadstället för att hälsa honom välkommen. 41 Men Israels män klagade hos kungen, eftersom bara männen från Juda hade fått hjälpa honom och hans familj över Jordan. 42 "Varför klagar ni?" svarade Juda män. "Kungen är av vår egen stam. Det där behöver ni väl inte bli arga för! Vi har inte bett om något för egen del, och han har inte ens behövt dela med sig av sina förråd till oss." 43 "Men vi är tio stammar i Israel", svarade de andra, "så vi har större rätt till kungen än ni. Varför behandlar ni oss så här? Var det inte vi som först började tala om att hämta honom tillbaka, för att han skulle bli vår kung igen!"Så fortsatte diskussionen fram och tillbaka, och männen från Juda var särskilt hårda i sitt tal.

English Standard Version

Joab Rebukes David

1 It was told Joab, “Behold, the king is weeping and mourning for Absalom.” 2 So the victory that day was turned into mourning for all the people, for the people heard that day, “The king is grieving for his son.” 3 And the people stole into the city that day as people steal in who are ashamed when they flee in battle. 4 The king covered his face, and the king cried with a loud voice, “O my son Absalom, O Absalom, my son, my son!” (2 Sam 15:30; 2 Sam 18:33) 5 Then Joab came into the house to the king and said, “You have today covered with shame the faces of all your servants, who have this day saved your life and the lives of your sons and your daughters and the lives of your wives and your concubines, 6 because you love those who hate you and hate those who love you. For you have made it clear today that commanders and servants are nothing to you, for today I know that if Absalom were alive and all of us were dead today, then you would be pleased. 7 Now therefore arise, go out and speak kindly to your servants, for I swear by the Lord, if you do not go, not a man will stay with you this night, and this will be worse for you than all the evil that has come upon you from your youth until now.” (1 Mos 34:3)

David Returns to Jerusalem

8 Then the king arose and took his seat in the gate. And the people were all told, “Behold, the king is sitting in the gate.” And all the people came before the king. Now Israel had fled every man to his own home. (Rut 4:1; 2 Sam 18:4; 2 Sam 18:17; 2 Sam 18:24; 2 Sam 18:33)

Rut 4:12 Sam 18:42 Sam 18:172 Sam 18:242 Sam 18:33

9 And all the people were arguing throughout all the tribes of Israel, saying, “The king delivered us from the hand of our enemies and saved us from the hand of the Philistines, and now he has fled out of the land from Absalom. (2 Sam 5:20; 2 Sam 8:1; 2 Sam 15:14) 10 But Absalom, whom we anointed over us, is dead in battle. Now therefore why do you say nothing about bringing the king back?” 11 And King David sent this message to Zadok and Abiathar the priests: “Say to the elders of Judah, ‘Why should you be the last to bring the king back to his house, when the word of all Israel has come to the king?^[1] (2 Sam 15:29) 12 You are my brothers; you are my bone and my flesh. Why then should you be the last to bring back the king?’ (1 Mos 29:14; 2 Sam 5:1) 13 And say to Amasa, ‘Are you not my bone and my flesh? God do so to me and more also, if you are not commander of my army from now on in place of Joab.’” (Rut 1:17; 2 Sam 8:16; 2 Sam 17:25) 14 And he swayed the heart of all the men of Judah as one man, so that they sent word to the king, “Return, both you and all your servants.” (Dom 20:1) 15 So the king came back to the Jordan, and Judah came to Gilgal to meet the king and to bring the king over the Jordan.

David Pardons His Enemies

16 And Shimei the son of Gera, the Benjaminite, from Bahurim, hurried to come down with the men of Judah to meet King David. (2 Sam 16:5; 1 Kung 2:8) 17 And with him were a thousand men from Benjamin. And Ziba the servant of the house of Saul, with his fifteen sons and his twenty servants, rushed down to the Jordan before the king, (2 Sam 9:2; 2 Sam 9:10; 2 Sam 16:1) 18 and they crossed the ford to bring over the king’s household and to do his pleasure. And Shimei the son of Gera fell down before the king, as he was about to cross the Jordan, 19 and said to the king, “Let not my lord hold me guilty or remember how your servant did wrong on the day my lord the king left Jerusalem. Do not let the king take it to heart. (1 Sam 22:15; 2 Sam 16:5) 20 For your servant knows that I have sinned. Therefore, behold, I have come this day, the first of all the house of Joseph to come down to meet my lord the king.” (2 Sam 16:5) 21 Abishai the son of Zeruiah answered, “Shall not Shimei be put to death for this, because he cursed the Lord’s anointed?” (2 Mos 22:28) 22 But David said, “What have I to do with you, you sons of Zeruiah, that you should this day be as an adversary to me? Shall anyone be put to death in Israel this day? For do I not know that I am this day king over Israel?” (1 Sam 11:13; 2 Sam 16:10) 23 And the king said to Shimei, “You shall not die.” And the king gave him his oath. (1 Kung 2:8; 1 Kung 2:37; 1 Kung 2:46) 24 And Mephibosheth the son of Saul came down to meet the king. He had neither taken care of his feet nor trimmed his beard nor washed his clothes, from the day the king departed until the day he came back in safety. (2 Sam 9:6) 25 And when he came to Jerusalem to meet the king, the king said to him, “Why did you not go with me, Mephibosheth?” (2 Sam 16:17) 26 He answered, “My lord, O king, my servant deceived me, for your servant said to him, ‘I will saddle a donkey for myself,^[2] that I may ride on it and go with the king.’ For your servant is lame. (2 Sam 9:3) 27 He has slandered your servant to my lord the king. But my lord the king is like the angel of God; do therefore what seems good to you. (1 Sam 29:9; 2 Sam 14:17; 2 Sam 14:20; 2 Sam 16:3)

1 Sam 29:92 Sam 14:172 Sam 14:202 Sam 16:3

28 For all my father’s house were but men doomed to death before my lord the king, but you set your servant among those who eat at your table. What further right have I, then, to cry to the king?” (2 Sam 9:7; 2 Sam 9:10; 2 Sam 9:13) 29 And the king said to him, “Why speak any more of your affairs? I have decided: you and Ziba shall divide the land.” 30 And Mephibosheth said to the king, “Oh, let him take it all, since my lord the king has come safely home.” 31 Now Barzillai the Gileadite had come down from Rogelim, and he went on with the king to the Jordan, to escort him over the Jordan. (1 Kung 2:7) 32 Barzillai was a very aged man, eighty years old. He had provided the king with food while he stayed at Mahanaim, for he was a very wealthy man. (2 Sam 17:27) 33 And the king said to Barzillai, “Come over with me, and I will provide for you with me in Jerusalem.” 34 But Barzillai said to the king, “How many years have I still to live, that I should go up with the king to Jerusalem? (1 Mos 47:8) 35 I am this day eighty years old. Can I discern what is pleasant and what is not? Can your servant taste what he eats or what he drinks? Can I still listen to the voice of singing men and singing women? Why then should your servant be an added burden to my lord the king? (2 Sam 15:33; Ps 90:10) 36 Your servant will go a little way over the Jordan with the king. Why should the king repay me with such a reward? 37 Please let your servant return, that I may die in my own city near the grave of my father and my mother. But here is your servant Chimham. Let him go over with my lord the king, and do for him whatever seems good to you.” (1 Kung 2:7; Jer 41:17) 38 And the king answered, “Chimham shall go over with me, and I will do for him whatever seems good to you, and all that you desire of me I will do for you.” 39 Then all the people went over the Jordan, and the king went over. And the king kissed Barzillai and blessed him, and he returned to his own home. (2 Sam 14:33) 40 The king went on to Gilgal, and Chimham went on with him. All the people of Judah, and also half the people of Israel, brought the king on his way. 41 Then all the men of Israel came to the king and said to the king, “Why have our brothers the men of Judah stolen you away and brought the king and his household over the Jordan, and all David’s men with him?” (2 Sam 19:15) 42 All the men of Judah answered the men of Israel, “Because the king is our close relative. Why then are you angry over this matter? Have we eaten at all at the king’s expense? Or has he given us any gift?” (2 Sam 19:12) 43 And the men of Israel answered the men of Judah, “We have ten shares in the king, and in David also we have more than you. Why then did you despise us? Were we not the first to speak of bringing back our king?” But the words of the men of Judah were fiercer than the words of the men of Israel. (1 Kung 11:30; Jes 9:21; Jes 11:13)