1 Samuelsboken 20 | Nya Levande Bibeln

Nya Levande Bibeln

Jonatan räddar Davids liv

1 David flydde från Najot vid Rama och sökte upp Jonatan."Vad har jag gjort?" undrade han. "Varför är din far ute efter mitt liv?" 2 "Det är inte sant!" protesterade Jonatan. "Jag är säker på att han inte tänker göra något sådant, för han anförtror mig allt, stort som smått, och jag vet att han inte skulle dölja något sådant för mig. Det kan bara inte vara på det sättet." 3 "Det är klart att du inte vet om det!" sa David upprörd. "Din far känner mycket väl till vår vänskap, och därför har han sagt till sig själv: 'Jag ska inte berätta det för Jonatan. Varför skulle jag göra honom bedrövad?' Men sanningen är att jag bara är ett steg från döden! Jag svär detta vid Herren och vid din egen själ!" 4 "Vad tycker du att jag ska göra?" undrade Jonatan. 5 David svarade: "I morgon börjar nymånefesten. Förr har jag alltid varit tillsammans med din far vid det tillfället, men i morgon tänker jag gömma mig på åkrarna och hålla mig där fram till kvällen den tredje dagen. 6 Om din far frågar var jag är, så säg att jag bett om tillåtelse att gå hem till Betlehem för att vara med på min släkts årliga offerfest. 7 Om han säger: 'Jaså, på det sättet', då vet du att allt är väl, men om han blir arg, så vet du att han planerar att döda mig. 8 Gör detta som min edsvurne bror. Döda mig hellre du, om det nu är så att jag har syndat mot din far, men förråd mig inte för honom!" 9 "Naturligtvis inte!" utbrast Jonatan. "Men om jag visste att min far planerade att döda dig, tror du då inte att jag skulle säga det till dig?" 10 Då frågade David: "Hur ska jag få veta hur din far reagerar på min frånvaro?" 11 "Kom med mig ut på fälten", svarade Jonatan. 12 De gick ut tillsammans, och Jonatan sa till David: "Jag lovar inför Herren, Israels Gud, att jag så här dags i övermorgon ska tala med min far om dig och genast låta dig veta vad han tänker om dig. 13 Om han nu är arg och tänker döda dig, så får Herren ta mitt liv om jag inte berättar det för dig så att du kan fly och överleva. Ja, Herren ska vara med dig på samma sätt som han förr brukade vara med min far! 14 Och kom ihåg att du har lovat att visa Herrens kärlek och godhet inte bara mot mig så länge jag lever, 15 utan också mot mina barn, efter det att Herren har utplånat alla dina fiender." 16 Jonatan ingick ett förbund med Davids familj, och David bekräftade med en ed att olycka skulle drabba honom och hans släkt, om han bröt förbundet. 17 Jonatan fick David att svära eden en andra gång på grund av kärleken mellan dem, för Jonatan älskade David lika mycket som sig själv. 18 Sedan sa Jonatan: "Ja, vi kommer att sakna dig i morgon, när din plats vid bordet står tom. 19 I övermorgon kommer alla att fråga efter dig, så håll dig vid gömstället vid stenröset där du var förut. 20 Jag tänker komma dit och skjuta tre pilar framför röset, som om jag sköt mot ett mål. 21 Sedan ska jag be min följeslagare att hämta pilarna, och om du hör mig säga till honom att de är på den här sidan, så vet du att allt är väl och att det inte blir några problem om du återvänder. 22 Men om jag säger till honom att gå längre bort för att pilarna ligger ännu längre fram, så vet du att du måste ge dig av härifrån omedelbart. 23 Och vad gäller löftena vi har gett varandra, så kom ihåg att Herren själv är vårt vittne." 24-25 David gömde sig ute på fälten. När nymånefestligheterna började, satte sig kungen ner på sin vanliga plats vid väggen för att äta. Jonatan satt mitt emot honom och Abner satt bredvid Saul, men Davids plats stod tom. 26 Saul sa ingenting om det den dagen, för han antog att någonting hade hänt David, så att denne enligt lagen betraktades som oren. 27 Men när Davids plats stod tom nästa dag också, frågade Saul Jonatan: "Varför har inte David varit här varken i går eller idag?" 28-29 "Han frågade mig om han kunde få gå hem till Betlehem för att vara med på sin släkts offerfest", svarade Jonatan. "Hans bror krävde att han skulle vara där, så jag tillät honom att göra det." 30 Saul började då koka av vrede."Du är son till en hora!" skrek han åt honom. "Tror du inte jag vet att du vill att David, som är son till Isai, den oduglingen, ska bli kung i mitt ställe och skämma ut både dig och din mor? 31 Så länge han lever, kan du aldrig bli kung. Gå nu och hämta hit honom, så att jag kan döda honom!" 32 "Men vad har han gjort?" frågade Jonatan. "Varför ska han dödas?" 33 Då kastade Saul sitt spjut mot Jonatan och försökte döda honom, men missade. Jonatan förstod då att hans far verkligen menade vad han sa, 34 och Jonatan lämnade bordet i vrede. Han åt inget mer den dagen, för han var oroad över sin fars planer mot David. 35 Nästa morgon gick Jonatan ut till det fält som han och David hade bestämt och han tog en ung pojke med sig för att samla ihop pilarna. 36 "Spring nu", sa han till pojken, "så att du kan hämta pilarna allt eftersom jag skjuter dem."Pojken sprang och Jonatan sköt en pil över honom. 37 När pojken nästan hade nått fram till pilen, ropade Jonatan: "Pilen är längre fram, 38 skynda dig, skynda dig, vänta inte." Pojken sprang snabbt och samlade upp pilarna och återvände sedan till sin herre, 39 men han förstod naturligtvis inte den hemliga signal som Jonatan hade gett David. 40 Sedan gav Jonatan bågen och pilarna till pojken och bad honom att ta dem tillbaka till staden. 41 Så snart han hade gått, kom David fram från sitt gömställe bakom stenröset. David bugade sig tre gånger med ansiktet mot marken. Sedan kysste de varandra, och båda grät, David allra mest. 42 Slutligen sa Jonatan till David: "Sörj inte längre, för vi har överlämnat oss och våra barn i Guds händer i evighet." 43 Sedan vände sig David om och gick, och Jonatan återvände till staden.

English Standard Version

Jonathan Warns David

1 Then David fled from Naioth in Ramah and came and said before Jonathan, “What have I done? What is my guilt? And what is my sin before your father, that he seeks my life?” (1 Sam 1:19) 2 And he said to him, “Far from it! You shall not die. Behold, my father does nothing either great or small without disclosing it to me. And why should my father hide this from me? It is not so.” 3 But David vowed again, saying, “Your father knows well that I have found favor in your eyes, and he thinks, ‘Do not let Jonathan know this, lest he be grieved.’ But truly, as the Lord lives and as your soul lives, there is but a step between me and death.” (1 Mos 33:15; Rut 3:13; 1 Sam 1:26; 1 Sam 25:26; 2 Kung 2:2; 2 Kung 2:4; 2 Kung 2:6; 2 Kung 4:30)

1 Mos 33:15Rut 3:131 Sam 1:261 Sam 25:262 Kung 2:22 Kung 2:42 Kung 2:62 Kung 4:30

4 Then Jonathan said to David, “Whatever you say, I will do for you.” 5 David said to Jonathan, “Behold, tomorrow is the new moon, and I should not fail to sit at table with the king. But let me go, that I may hide myself in the field till the third day at evening. (4 Mos 10:10; 4 Mos 28:11; 1 Sam 19:2; 1 Sam 20:18)

4 Mos 10:104 Mos 28:111 Sam 19:21 Sam 20:18

6 If your father misses me at all, then say, ‘David earnestly asked leave of me to run to Bethlehem his city, for there is a yearly sacrifice there for all the clan.’ (1 Sam 9:12; 1 Sam 16:4; 1 Sam 20:18) 7 If he says, ‘Good!’ it will be well with your servant, but if he is angry, then know that harm is determined by him. (1 Sam 20:33; 1 Sam 25:17; Est 7:7) 8 Therefore deal kindly with your servant, for you have brought your servant into a covenant of the Lord with you. But if there is guilt in me, kill me yourself, for why should you bring me to your father?” (1 Sam 18:3; 1 Sam 20:16; 1 Sam 20:42; 1 Sam 23:18; 2 Sam 14:32; 2 Sam 21:7)

1 Sam 18:31 Sam 20:161 Sam 20:421 Sam 23:182 Sam 14:322 Sam 21:7

9 And Jonathan said, “Far be it from you! If I knew that it was determined by my father that harm should come to you, would I not tell you?” (1 Sam 20:7) 10 Then David said to Jonathan, “Who will tell me if your father answers you roughly?” 11 And Jonathan said to David, “Come, let us go out into the field.” So they both went out into the field. 12 And Jonathan said to David, “The Lord, the God of Israel, be witness!^[1] When I have sounded out my father, about this time tomorrow, or the third day, behold, if he is well disposed toward David, shall I not then send and disclose it to you? 13 But should it please my father to do you harm, the Lord do so to Jonathan and more also if I do not disclose it to you and send you away, that you may go in safety. May the Lord be with you, as he has been with my father. (Jos 1:5; Jos 1:17; Rut 1:17; 1 Sam 17:37; 1 Kung 1:37; 1 Krön 22:11; 1 Krön 22:16)

Jos 1:5Jos 1:17Rut 1:171 Sam 17:371 Kung 1:371 Krön 22:111 Krön 22:16

14 If I am still alive, show me the steadfast love of the Lord, that I may not die; 15 and do not cut off^[2] your steadfast love from my house forever, when the Lord cuts off every one of the enemies of David from the face of the earth.” (2 Sam 9:1; 2 Sam 9:3; 2 Sam 9:7; 2 Sam 21:7)

2 Sam 9:12 Sam 9:32 Sam 9:72 Sam 21:7

16 And Jonathan made a covenant with the house of David, saying, “May^[3] the Lord take vengeance on David’s enemies.” (Jos 22:23; 1 Sam 25:22) 17 And Jonathan made David swear again by his love for him, for he loved him as he loved his own soul. (1 Sam 18:1; 1 Sam 18:3) 18 Then Jonathan said to him, “Tomorrow is the new moon, and you will be missed, because your seat will be empty. (1 Sam 20:5; 1 Sam 20:6; 1 Sam 20:25; 1 Sam 20:27)

1 Sam 20:51 Sam 20:61 Sam 20:251 Sam 20:27

19 On the third day go down quickly to the place where you hid yourself when the matter was in hand, and remain beside the stone heap.^[4] 20 And I will shoot three arrows to the side of it, as though I shot at a mark. 21 And behold, I will send the boy, saying, ‘Go, find the arrows.’ If I say to the boy, ‘Look, the arrows are on this side of you, take them,’ then you are to come, for, as the Lord lives, it is safe for you and there is no danger. (Rut 3:13; 1 Sam 20:3) 22 But if I say to the youth, ‘Look, the arrows are beyond you,’ then go, for the Lord has sent you away. (1 Sam 20:37) 23 And as for the matter of which you and I have spoken, behold, the Lord is between you and me forever.” (1 Sam 20:14; 1 Sam 20:42) 24 So David hid himself in the field. And when the new moon came, the king sat down to eat food. 25 The king sat on his seat, as at other times, on the seat by the wall. Jonathan sat opposite,^[5] and Abner sat by Saul’s side, but David’s place was empty. (1 Sam 20:18) 26 Yet Saul did not say anything that day, for he thought, “Something has happened to him. He is not clean; surely he is not clean.” (3 Mos 7:21; 3 Mos 11:24; 3 Mos 15:1) 27 But on the second day, the day after the new moon, David’s place was empty. And Saul said to Jonathan his son, “Why has not the son of Jesse come to the meal, either yesterday or today?” (1 Sam 20:25; 1 Sam 20:34) 28 Jonathan answered Saul, “David earnestly asked leave of me to go to Bethlehem. (1 Sam 20:6) 29 He said, ‘Let me go, for our clan holds a sacrifice in the city, and my brother has commanded me to be there. So now, if I have found favor in your eyes, let me get away and see my brothers.’ For this reason he has not come to the king’s table.” 30 Then Saul’s anger was kindled against Jonathan, and he said to him, “You son of a perverse, rebellious woman, do I not know that you have chosen the son of Jesse to your own shame, and to the shame of your mother’s nakedness? 31 For as long as the son of Jesse lives on the earth, neither you nor your kingdom shall be established. Therefore send and bring him to me, for he shall surely die.” 32 Then Jonathan answered Saul his father, “Why should he be put to death? What has he done?” (1 Sam 19:5) 33 But Saul hurled his spear at him to strike him. So Jonathan knew that his father was determined to put David to death. (1 Sam 18:11; 1 Sam 19:10; 1 Sam 20:7) 34 And Jonathan rose from the table in fierce anger and ate no food the second day of the month, for he was grieved for David, because his father had disgraced him. 35 In the morning Jonathan went out into the field to the appointment with David, and with him a little boy. 36 And he said to his boy, “Run and find the arrows that I shoot.” As the boy ran, he shot an arrow beyond him. 37 And when the boy came to the place of the arrow that Jonathan had shot, Jonathan called after the boy and said, “Is not the arrow beyond you?” (1 Sam 20:22) 38 And Jonathan called after the boy, “Hurry! Be quick! Do not stay!” So Jonathan’s boy gathered up the arrows and came to his master. 39 But the boy knew nothing. Only Jonathan and David knew the matter. 40 And Jonathan gave his weapons to his boy and said to him, “Go and carry them to the city.” 41 And as soon as the boy had gone, David rose from beside the stone heap^[6] and fell on his face to the ground and bowed three times. And they kissed one another and wept with one another, David weeping the most. 42 Then Jonathan said to David, “Go in peace, because we have sworn both of us in the name of the Lord, saying, ‘The Lord shall be between me and you, and between my offspring and your offspring, forever.’” And he rose and departed, and Jonathan went into the city.^[7] (1 Sam 1:17; 1 Sam 20:13; 1 Sam 20:15; 1 Sam 20:23)

1 Sam 1:171 Sam 20:131 Sam 20:151 Sam 20:23