1Detta är berättelsen om Elkana, en man i Efraims stam, som bodde i Ramataim-Sofim, i Efraims bergsbygd. Hans far hette Jeroham, hans farfar Elihu, hans farfarsfar Tohu, och hans farfars farfar hette Suf.2Han hade två hustrur, Hanna och Peninna. Peninna hade fått barn men inte Hanna.3Varje år reste Elkana till Silo för att tillbe herrarnas Herre och offra till honom. Där var Elis två söner, Hofni och Pinehas, Herrens präster.4Varje gång Elkana offrade brukade han ge Peninna och hennes barn av offerköttet.5Åt Hanna gav han dubbel tilldelning. Han älskade henne mycket, trots att Herren inte gett henne något barn.6Peninna gjorde inte saken bättre genom att reta Hanna för hennes ofruktsamhet.7Varje gång hände samma sak. Peninna hånade och skrattade åt Hanna medan de gick till Silo, och Hanna grät och tappade matlusten.8"Vad är det, Hanna?" brukade Elkana fråga. "Varför äter du inte? Varför oroar du dig så mycket över att du inte kan få några barn? Du har ju mig. Är inte det bättre än tio söner?"9En kväll i Silo, när de hade ätit tillsammans, gick Hanna till Herrens tält, där prästen Eli satt på sin vanliga plats vid sidan av ingången.10Hanna var djupt bedrövad och grät medan hon bad till Herren.11Och hon gav detta löfte: "Allsmäktige Gud, se till min sorg och svara på min bön och ge mig en son, så ska jag ge honom tillbaka till dig. Han ska tillhöra dig hela livet, och hans hår kommer aldrig att klippas."12-13Eli lade märke till att hennes läppar rörde sig, men eftersom han inte hörde ett enda ljud förstod han inte att hon bad utan trodde att hon hade druckit sig full.14"Måste du komma hit drucken?" frågade han. "Se till att du blir nykter!"15-16"Nej, min herre, jag har inte druckit något", svarade hon. Men jag är ledsen och bekymrad, och därför har jag lagt fram allt som jag burit på inför Herren. Tro inte att jag är en dålig kvinna!"17"Om det är på det sättet", sa Eli, "ska du fatta mod igen! Israels Gud ska svara på din bön, vad den än gäller!"18"Tack, herre!" utbrast hon och gick lycklig och glad sin väg. Hon började att äta igen och såg inte längre så nedslagen ut.19-20Nästa morgon var hela familjen tidigt uppe och gick till tabernaklet för att tillbe Herren än en gång. De återvände sedan hem till Rama. När Elkana låg med Hanna kom Herren ihåg hennes bön, och hon blev med barn och födde en son. Hon kallade honom Samuel, som betyder 'utbedd av Gud', för hon sa: "Jag bad till Herren att jag skulle få honom."
Hanna uppfyller sitt löfte till Gud
21-22Nästa gång det var dags för det årliga offret reste Elkana, Peninna och barnen till tabernaklet utan Hanna, för hon ville vänta. "Låt mig amma barnet en tid, så ska jag sedan ta honom till tabernaklet och lämna honom där", bad hon.23Elkana samtyckte och sa: "Ja, vi gör det som du tycker är bäst, bara Herrens vilja får ske."Därför stannade hon hemma tills hon slutat amma barnet.24Sedan tog hon honom till tabernaklet i Silo, fastän han fortfarande var mycket liten. Hon tog också med sig en tre år gammal tjur som offer, och en säck vete och lite vin.25De slaktade tjuren, och sedan förde de pojken till Eli.26"Min herre, kommer du ihåg mig?" frågade Hanna honom. "Jag är den kvinna som stod här bredvid dig och bad till Herren!27Jag bad honom ge mig denne pojke, och Herren har svarat på min bön.28Så länge han lever tillhör han Herren." Hon lämnade Samuel hos Eli och bad och prisade sedan Herren.
1 Samuelsboken 1
English Standard Version
The Birth of Samuel
1There was a certain man of Ramathaim-zophim of the hill country of Ephraim whose name was Elkanah the son of Jeroham, son of Elihu, son of Tohu, son of Zuph, an Ephrathite. (Jos 24:33; 1 Sam 1:19; 1 Kung 11:26)2He had two wives. The name of the one was Hannah, and the name of the other, Peninnah. And Peninnah had children, but Hannah had no children.3Now this man used to go up year by year from his city to worship and to sacrifice to the Lord of hosts at Shiloh, where the two sons of Eli, Hophni and Phinehas, were priests of the Lord. (2 Mos 23:14; 5 Mos 12:5; 5 Mos 16:16; Jos 18:1; 1 Sam 1:21; Luk 2:41)4On the day when Elkanah sacrificed, he would give portions to Peninnah his wife and to all her sons and daughters. (5 Mos 12:17; 5 Mos 16:11; Neh 8:10; Neh 8:12)5But to Hannah he gave a double portion, because he loved her, though the Lord had closed her womb.[1]6And her rival used to provoke her grievously to irritate her, because the Lord had closed her womb.7So it went on year by year. As often as she went up to the house of the Lord, she used to provoke her. Therefore Hannah wept and would not eat.8And Elkanah, her husband, said to her, “Hannah, why do you weep? And why do you not eat? And why is your heart sad? Am I not more to you than ten sons?” (Rut 4:15)9After they had eaten and drunk in Shiloh, Hannah rose. Now Eli the priest was sitting on the seat beside the doorpost of the temple of the Lord. (1 Sam 3:3)10She was deeply distressed and prayed to the Lord and wept bitterly. (Job 7:11; Job 10:1)11And she vowed a vow and said, “O Lord of hosts, if you will indeed look on the affliction of your servant and remember me and not forget your servant, but will give to your servant a son, then I will give him to the Lord all the days of his life, and no razor shall touch his head.” (1 Mos 28:20; 1 Mos 29:32; 1 Mos 30:22; 4 Mos 6:5; Dom 11:30; Dom 13:5; 1 Sam 1:19)12As she continued praying before the Lord, Eli observed her mouth.13Hannah was speaking in her heart; only her lips moved, and her voice was not heard. Therefore Eli took her to be a drunken woman.14And Eli said to her, “How long will you go on being drunk? Put your wine away from you.”15But Hannah answered, “No, my lord, I am a woman troubled in spirit. I have drunk neither wine nor strong drink, but I have been pouring out my soul before the Lord. (Job 30:16; Ps 42:4; Ps 62:8; Klag 2:19)16Do not regard your servant as a worthless woman, for all along I have been speaking out of my great anxiety and vexation.” (Dom 19:22; 1 Sam 2:12)17Then Eli answered, “Go in peace, and the God of Israel grant your petition that you have made to him.” (Dom 18:6; 1 Sam 20:42; 2 Kung 5:19; Ps 20:4; Mark 5:34)18And she said, “Let your servant find favor in your eyes.” Then the woman went her way and ate, and her face was no longer sad. (1 Mos 33:15; Rut 2:13; Pred 9:7)19They rose early in the morning and worshiped before the Lord; then they went back to their house at Ramah. And Elkanah knew Hannah his wife, and the Lord remembered her. (1 Sam 1:1; 1 Sam 1:11; 1 Sam 2:11)20And in due time Hannah conceived and bore a son, and she called his name Samuel, for she said, “I have asked for him from the Lord.”[2]
Samuel Given to the Lord
21The man Elkanah and all his house went up to offer to the Lord the yearly sacrifice and to pay his vow. (1 Sam 1:3)22But Hannah did not go up, for she said to her husband, “As soon as the child is weaned, I will bring him, so that he may appear in the presence of the Lord and dwell there forever.” (1 Sam 1:11; 1 Sam 1:28; 1 Sam 2:11; 1 Sam 2:18; 1 Sam 3:1)23Elkanah her husband said to her, “Do what seems best to you; wait until you have weaned him; only, may the Lord establish his word.” So the woman remained and nursed her son until she weaned him. (4 Mos 30:7; 2 Sam 7:25)24And when she had weaned him, she took him up with her, along with a three-year-old bull,[3] an ephah[4] of flour, and a skin of wine, and she brought him to the house of the Lord at Shiloh. And the child was young. (5 Mos 12:5; 5 Mos 12:11; Jos 18:1; 1 Sam 1:3; 1 Sam 1:9)25Then they slaughtered the bull, and they brought the child to Eli.26And she said, “Oh, my lord! As you live, my lord, I am the woman who was standing here in your presence, praying to the Lord. (1 Sam 17:55; 1 Sam 20:3; 2 Sam 11:11; 2 Kung 2:2; 2 Kung 2:4; 2 Kung 2:6; 2 Kung 4:30)27For this child I prayed, and the Lord has granted me my petition that I made to him. (1 Sam 1:17; Ps 6:9)28Therefore I have lent him to the Lord. As long as he lives, he is lent to the Lord.” And he worshiped the Lord there. (1 Mos 24:26; 1 Mos 24:52)