1Ve dem som far till Egypten för att få hjälp! De litar på hästar och förtröstar på de många vagnarna och den stora mängden av ryttare. De vänder sig inte till Israels Helige och söker inte HERREN.2Men han är också vis, han låter olyckan komma och tar inte tillbaka vad han sagt, utan reser sig mot de ondas släkt och mot dem som hjälper andra göra orätt.3Egypterna är människor och inte Gud. Deras hästar är av kött och inte ande. När HERREN sträcker ut sin hand vacklar hjälparen, och den som skulle hjälpas faller. Tillsammans går de under.4För så har HERREN sagt till mig: ”När ett lejon ryter över sitt byte, bryr det sig inte om herdarnas rop och skrik när de samlas mot det. Så ska härskarornas HERRE komma ner för att strida på Sions berg, på Sions höjd.5Som en svävande fågel ska härskarornas HERRE skydda Jerusalem, skydda och befria, skona[1] och rädda.”6Vänd om till honom som ni så totalt har fallit ifrån, ni israeliter.7Den dagen ska alla kasta bort avgudarna av silver och guld, som ni har tillverkat åt er i synd.8”Och Assyrien ska falla, men inte för människors svärd, utan ett svärd som inte är en människas ska slå ner det. Det ska fly för svärdet, och dess unga män ska göras till slavar.9Dess fäste ska förgås av skräck och dess furstar fly i panik från banéret, säger HERREN, som har sin eld på Sion och sin ugn i Jerusalem.”