1”Om du vill vända tillbaka, Israel, säger HERREN, så vänd om till mig. Gör dig av med dina vidriga avgudar, ta bort dem ur min åsyn och sluta upp med att irra omkring.2Du ska svära i sanning, rätt och rättfärdighet: ’Så sant HERREN lever.’ Genom honom ska folken bli välsignade och lovprisa honom.”3Så säger HERREN till männen i Juda och till Jerusalem: ”Bryt er ny mark och så inte bland törnen.4Omskär er för HERREN, skär bort era hjärtans förhud, ni Judas män och Jerusalems befolkning. Annars bryter min vrede ut och brinner som en eld för era onda gärningars skull. Den kan ingen släcka.
Kommande dom
5Förkunna i Juda och kungör i Jerusalem, blås i hornet i landet, ropa högt och säg: ’Låt oss samlas och gå till de befästa städerna!’6Res ett banér mot Sion! Sök skydd, dröj inte kvar! Jag låter olyckan komma från norr med en stor förödelse.”7Ett lejon har kommit fram ur sitt snår, en folkens förgörare är på väg. Han har gått ut ur sitt tillhåll för att ödelägga ditt land. Dina städer ska läggas i ruiner, där ingen kan bo.8Klä er i säcktyg, sörj och klaga, för HERRENS flammande vrede har inte vänt sig från oss.9”På den dagen, säger HERREN, kommer kungen och furstarna att bli modlösa, prästerna slås av skräck och profeterna ska stå förstummade.”10Då sa jag:[1] ”Men min Herre, HERRE, hur har du inte bedragit detta folk och Jerusalem! Du lovade oss fred, men nu har vi svärdet riktat mot strupen.”11Vid den tiden ska man säga till detta folk och till Jerusalem: ”En brännande vind från de kala höjderna i öknen sveper ner mot dottern mitt folk, inte för att kasta eller rensa säd,12utan en starkare vind än så ska jag låta komma. Nu ska jag uttala mina domar mot dem.”13Se, som moln stiger han upp, och hans vagnar är som en stormvind. Hans hästar är snabbare än örnar. Ve oss, vi är förlorade!14Tvätta bort ondskan från ditt hjärta, Jerusalem, för att du ska bli räddad. Hur länge ska dina onda tankar bo kvar inom dig?15En röst förkunnar från Dan, meddelar olycka från Efraims berg.16”Förkunna för folken, tala om för Jerusalem: ’Belägrarna kommer från ett avlägset land och höjer sina stridsrop mot Juda städer.17Som vakterna kring ett fält omringar de henne. För hon har varit upprorisk mot mig, säger HERREN.’ ”18”Ditt levnadssätt och dina gärningar har dragit det här över dig. Det är för din ondska som det bittra drabbar dig ända in i hjärtat.”19Mitt inre, mitt inre! Jag vrider mig i plågor, och mitt hjärta bankar. Jag kan inte hålla mig stilla, för jag har hört hornstötar och krigsrop.20Våg efter våg av förstörelse, hela landet ligger i ruiner. Plötsligt förstörs mina tält, på ett ögonblick mina tältdukar.21Hur länge måste jag se banéret och höra ljudet av hornen?22”Mitt folk är dumt, de känner mig inte. De är barn utan förstånd och fattar ingenting. De har vishet nog att göra det onda men ingen kunskap att göra det goda.”23Jag såg på jorden, och den var öde och tom, på himlen, och där fanns inget ljus.[2]24Jag såg på bergen som skälvde och höjderna som skakade.25Jag såg att det inte fanns någon människa och att himlens fåglar hade flytt.26Jag såg att det bördiga landet var ödemark, och dess städer låg i ruiner inför HERREN, för hans brinnande vrede.27För så säger HERREN: ”Hela jorden ska bli ödelagd, även om jag inte ska utplåna den helt.28Därför sörjer jorden och himlen där ovan mörknar. För jag har talat och ändrar mig inte jag har beslutat och kommer inte att ångra mig.”29För ryttarnas och bågskyttarnas larm tar alla i landet till flykten, man gömmer sig inne i skogssnåren och uppe bland klipporna. Alla städer ligger övergivna, ingen bor kvar i dem.30Vad tänker du göra, du ödelagda? Om du än klär dig i scharlakansrött, tar på dig guldsmycken och förstorar ögonen med smink, gör du dig vacker förgäves. Dina älskare föraktar dig och står efter ditt liv.31Jag hör rop som från en kvinna i födslosmärtor, ångestskrik som när hon ska föda sitt första barn. Det är dotter Sions rop. Hon flämtar och sträcker ut sina händer: ”Ve mig, mitt liv tynar bort inför mördare!”