Jeremia 4 | nuBibeln :: ERF Bibleserver

nuBibeln

1 ”Om du vill vända tillbaka, Israel, säger HERREN, så vänd om till mig. Gör dig av med dina vidriga avgudar, ta bort dem ur min åsyn och sluta upp med att irra omkring. 2 Du ska svära i sanning, rätt och rättfärdighet: ’Så sant HERREN lever.’ Genom honom ska folken bli välsignade och lovprisa honom.” 3 Så säger HERREN till männen i Juda och till Jerusalem: ”Bryt er ny mark och så inte bland törnen. 4 Omskär er för HERREN, skär bort era hjärtans förhud, ni Judas män och Jerusalems befolkning. Annars bryter min vrede ut och brinner som en eld för era onda gärningars skull. Den kan ingen släcka.

Kommande dom

5 Förkunna i Juda och kungör i Jerusalem, blås i hornet i landet, ropa högt och säg: ’Låt oss samlas och gå till de befästa städerna!’ 6 Res ett banér mot Sion! Sök skydd, dröj inte kvar! Jag låter olyckan komma från norr med en stor förödelse.” 7 Ett lejon har kommit fram ur sitt snår, en folkens förgörare är på väg. Han har gått ut ur sitt tillhåll för att ödelägga ditt land. Dina städer ska läggas i ruiner, där ingen kan bo. 8 Klä er i säcktyg, sörj och klaga, för HERRENS flammande vrede har inte vänt sig från oss. 9 ”På den dagen, säger HERREN, kommer kungen och furstarna att bli modlösa, prästerna slås av skräck och profeterna ska stå förstummade.” 10 Då sa jag:^[1] ”Men min Herre, HERRE, hur har du inte bedragit detta folk och Jerusalem! Du lovade oss fred, men nu har vi svärdet riktat mot strupen.” 11 Vid den tiden ska man säga till detta folk och till Jerusalem: ”En brännande vind från de kala höjderna i öknen sveper ner mot dottern mitt folk, inte för att kasta eller rensa säd, 12 utan en starkare vind än så ska jag låta komma. Nu ska jag uttala mina domar mot dem.” 13 Se, som moln stiger han upp, och hans vagnar är som en stormvind. Hans hästar är snabbare än örnar. Ve oss, vi är förlorade! 14 Tvätta bort ondskan från ditt hjärta, Jerusalem, för att du ska bli räddad. Hur länge ska dina onda tankar bo kvar inom dig? 15 En röst förkunnar från Dan, meddelar olycka från Efraims berg. 16 ”Förkunna för folken, tala om för Jerusalem: ’Belägrarna kommer från ett avlägset land och höjer sina stridsrop mot Juda städer. 17 Som vakterna kring ett fält omringar de henne. För hon har varit upprorisk mot mig, säger HERREN.’ ” 18 ”Ditt levnadssätt och dina gärningar har dragit det här över dig. Det är för din ondska som det bittra drabbar dig ända in i hjärtat.” 19 Mitt inre, mitt inre! Jag vrider mig i plågor, och mitt hjärta bankar. Jag kan inte hålla mig stilla, för jag har hört hornstötar och krigsrop. 20 Våg efter våg av förstörelse, hela landet ligger i ruiner. Plötsligt förstörs mina tält, på ett ögonblick mina tältdukar. 21 Hur länge måste jag se banéret och höra ljudet av hornen? 22 ”Mitt folk är dumt, de känner mig inte. De är barn utan förstånd och fattar ingenting. De har vishet nog att göra det onda men ingen kunskap att göra det goda.” 23 Jag såg på jorden, och den var öde och tom, på himlen, och där fanns inget ljus.^[2] 24 Jag såg på bergen som skälvde och höjderna som skakade. 25 Jag såg att det inte fanns någon människa och att himlens fåglar hade flytt. 26 Jag såg att det bördiga landet var ödemark, och dess städer låg i ruiner inför HERREN, för hans brinnande vrede. 27 För så säger HERREN: ”Hela jorden ska bli ödelagd, även om jag inte ska utplåna den helt. 28 Därför sörjer jorden och himlen där ovan mörknar. För jag har talat och ändrar mig inte jag har beslutat och kommer inte att ångra mig.” 29 För ryttarnas och bågskyttarnas larm tar alla i landet till flykten, man gömmer sig inne i skogssnåren och uppe bland klipporna. Alla städer ligger övergivna, ingen bor kvar i dem. 30 Vad tänker du göra, du ödelagda? Om du än klär dig i scharlakansrött, tar på dig guldsmycken och förstorar ögonen med smink, gör du dig vacker förgäves. Dina älskare föraktar dig och står efter ditt liv. 31 Jag hör rop som från en kvinna i födslosmärtor, ångestskrik som när hon ska föda sitt första barn. Det är dotter Sions rop. Hon flämtar och sträcker ut sina händer: ”Ve mig, mitt liv tynar bort inför mördare!”

Nya Levande Bibeln

Ödeläggelse drabbar landet

1 Israel, om du bara uppriktigt ville vända om till mig och helt överge dina avgudar, 2 om du bara lovade att vara trogen mig, den levande Guden, och började leva ett rätt och hederligt och rent liv, så skulle du vara ett vittne för världens alla nationer, och de skulle komma till mig och förhärliga mitt namn. 3 Herren säger till folket i Juda och Jerusalem: Plöj upp era hjärtans hårdhet och så inte bland törnen, för då kommer den goda säden att kvävas bland ogräset. 4 Rena era sinnen och hjärtan, och inte bara era kroppar, så att min vrede inte bränner er till aska för era synders skull. Den eld som jag då sänder över er ska ingen kunna släcka. 5 Ropa till Jerusalem och över hela Juda och varna alla: "Fly för era liv! Fly till de befästa städerna! 6 Fly omedelbart och dröj inte kvar!" Jag, Herren, kommer nämligen över er med en stor förödelse från norr. 7 Ett lejon, en folkens förgörare, smyger sig ut ur sin håla och är på väg mot ditt land. Dina städer ska läggas i ruiner och bli alldeles folktomma. 8 Klä dig i säcktyg och sörj, för Herrens väldiga vrede är fortfarande riktad mot dig. 9 På den dagen kommer kung och furstar att darra av fruktan, och präster och profeter att stå skräckslagna, säger Herren. 10 Då sa jag: "Men Herre, folket känner sig bedraget av dig. Du lovade dem rika välsignelser över Jerusalem, och nu är i stället svärdet riktat mot dem!" 11-12 Vid den tiden kommer Gud som en brännande vind från öknen för att gå till rätta med dem, ingen liten vindil utan en rytande storm. 13 Fienden tornar upp sig över oss som åskmoln. Hans vagnar är som en stormvind. Hans hästar är snabbare än örnar. Vi är förlorade! 14 Jerusalem, rena ditt hjärta medan det fortfarande är tid! Det finns ännu en möjlighet för dig att bli räddad, om du vänder dig bort från din ondska. 15 Din dom har uttalats från Dan och från Efraims berg. 16 Varna de andra folken att fienderna kommer från ett avlägset land och är på väg mot Jerusalem och Juda städer. 17 De omringar Jerusalem precis som herdar omringar ett vilddjur! För du, mitt folk, har vänt dig mot mig, säger Herren. 18 Ditt levnadssätt har dragit det här över dig. Det är frukten av din ondska som drabbar dig ända in i hjärtat. 19 Jag vrider mig i plågor, och mitt hjärta bankar. Jag kan inte hålla mig lugn, för jag har hört krigsrop och ljudet av stridstrumpeter. 20 Våg efter våg av förstörelse väller fram över landet tills det ligger helt i ruiner. Allt är raserat. 21 Hur länge måste det här fortsätta? Hur länge ska jag vara omgiven av krig och död? 22 "Till dess mitt folk vänder om från sin dårskap, för de vägrar att höra på mig. De är som små trotsiga barn utan förstånd. De förstår nog att göra det som är ont, men de har inget förstånd alls när det gäller att göra det rätta." 23 Jag såg ut över landet, och så långt jag kunde se fanns det bara ruiner. På himlen fanns inte ett ljus. 24 Jag såg hur bergen darrade och höjderna skakade. 25 Jag såg att alla människor var borta och att himlens fåglar hade flytt. 26 De bördiga dalarna var ödemark, och städerna var jämnade med marken på grund av Herrens närhet och oerhörda vrede. 27 Herren säger: "Hela landet ska bli en ödemark, även om en liten del av mitt folk ska finnas kvar. 28 Jorden ska sörja och himlen ska bli förmörkad eftersom jag bestämt mig för att straffa mitt folk. Jag har bestämt mig och kommer inte att ändra mig." 29 Från alla städer flyr man i skräck när man hör hur fiendens arméer kommer marscherande. Folk gömmer sig i skogarna och flyr upp i bergen. Alla städer ligger övergivna och människor har flytt i skräck. 30 Varför klär du dig i dina vackraste kläder och sminkar dig? Det kommer inte att hjälpa! Dina älskare kommer ändå att överge dig och döda dig. 31 Jag har hört skriken från en kvinna som ska föda sitt första barn. Det är mitt folks rop. Det får inte luft och ropar på hjälp inför sina mördare.