Daniel 6 | nuBibeln :: ERF Bibleserver

nuBibeln

Daniel i lejongropen

1 Dareios fann det för gott att tillsätta 120 satraper^[1] som skulle finnas överallt i riket, 2 och över dem tre ministrar, av vilka Daniel var en. Satraperna skulle avlägga räkenskap för dem, så att kungen inte led någon förlust. 3 Daniel med sin enastående begåvning visade sig snart vara dugligare än de andra ministrarna och satraperna, och kungen hade planer på att sätta honom över hela riket. 4 De andra ministrarna och satraperna försökte då finna något att anmärka på i Daniels tjänsteutövning, men de kunde inte hitta något. De kunde inte finna något korrupt hos honom, eftersom han var pålitlig och varken oärlig eller slarvig. Man fann ingenting mot honom. 5 Till sist sa männen: ”Vi kommer aldrig att hitta något att anklaga denne Daniel för, förutom möjligen något som gäller hans Guds lag.” 6 Ministrarna och satraperna gick som en grupp^[2] till kungen och sa: ”Kung Dareios, må du leva i evighet! 7 Alla rikets ministrar, landshövdingar, satraper, rådgivare och ståthållare har enats om att en kunglig förordning borde utfärdas och ett påbud ges att den som under de kommande trettio dagarna ber till någon annan, gud eller människa, än till dig, o kung, ska kastas i lejongropen. 8 Utfärda alltså nu, o kung, detta påbud och skriv ner det, så att det i enlighet med Mediens och Persiens orubbliga lag inte kan återkallas.” 9 Kung Dareios gjorde så och skrev ner påbudet. 10 När Daniel fick veta att förordningen var utfärdad gick han hem, där fönstren i övervåningen var öppna mot Jerusalem. Där böjde han knä tre gånger om dagen, bad och tackade sin Gud, precis som han alltid hade gjort. 11 Gruppen av dessa män gick då dit och fann att Daniel bad och åkallade sin Gud. 12 De gick till kungen och tog upp det kungliga påbudet: ”Har inte du utfärdat ett påbud att den som under de närmaste trettio dagarna tillber någon annan, gud eller människa, än dig, o kung, ska kastas i lejongropen?” ”Jo”, svarade kungen, ”det är fastställt enligt Mediens och Persiens lag, som inte kan återkallas.” 13 Då berättade de för kungen: ”Daniel, en av de judiska fångarna, bryr sig inte om dig och ditt påbud som du utfärdat, o kung. Han förrättar sin bön tre gånger om dagen.” 14 När kungen hörde detta, blev han mycket bekymrad och bestämde sig för att försöka rädda Daniel. Ända till solnedgången ansträngde han sig för att komma på något sätt att rädda honom. 15 Sedan kom gruppen till kungen och sa: ”Tänk på, o kung, att i medisk och persisk lag kan inget påbud och ingen förordning som kungen utfärdar återkallas.” 16 Då lät kungen hämta Daniel och kasta honom i lejongropen. Kungen sa till honom: ”Måtte din Gud som du ständigt tillber rädda dig!” 17 En sten hämtades och lades över öppningen, och kungen förseglade den med sitt eget och sina stormäns sigill, så att ingenting skulle kunna ändras när det gällde Daniel. 18 Sedan gick kungen tillbaka till sitt palats och lade sig utan att äta den natten. Han ville inte ha någon kvinna^[3], och han låg sömnlös. 19 Kungen steg upp mycket tidigt i gryningen och skyndade sig ut till lejongropen. 20 När han närmade sig gropen ropade han på Daniel med en ängslig röst: ”Daniel, du den levande Gudens tjänare, kunde din Gud, som du ständigt tillber, rädda dig från lejonen?” 21 Då svarade Daniel kungen: ”Må kungen leva i evighet! 22 Min Gud sände sin ängel. Han stängde lejonens gap. De har inte rört mig, eftersom jag har befunnits vara oskyldig inför Gud, och inte heller har jag gjort något orätt mot dig, o kung.” 23 Kungen blev utom sig av glädje och befallde att man skulle hämta upp Daniel. När man hade lyft upp Daniel, kunde man inte finna någon skada på honom. Han hade litat på sin Gud. 24 På kungens befallning hämtade man sedan de män som hade anklagat Daniel och kastade dem i lejongropen tillsammans med deras barn och hustrur. Innan de ens hunnit ner till gropens botten var lejonen över dem och slet dem i stycken. 25 Därefter skrev kung Dareios till alla folk, nationer och språkgrupper i hela riket: ”Jag önskar er stor välgång! 26 Det är min befallning att man överallt i mitt rike ska bäva och frukta för Daniels Gud. Han är den levande Guden, som evigt förblir. Hans rike ska aldrig gå under, och hans makt tar aldrig slut. 27 Han räddar och befriar, han gör tecken och under i himlen och på jorden. Han har räddat Daniel från lejonen.” 28 Daniel hade framgång under hela Dareios regeringstid och likaså under persern Kyros.

Nya Levande Bibeln

Daniel i lejongropen

1 Darejaves delade in riket i 120 län, vart och ett under en landshövding. 2 Landshövdingarna var ansvariga inför tre furstar, och Daniel var en av dem. Deras uppgift var att bevaka kungens intressen. 3 Daniel visade sig snart vara dugligare än alla de andra furstarna och landshövdingarna, och kungen hade planer på att sätta honom över hela riket. 4 Detta gjorde de andra furstarna och landshövdingarna avundsjuka, och de började leta efter fel i Daniels tjänsteutövning för att kunna klaga på honom inför kungen. Men de kunde inte hitta något att kritisera honom för! Han var trogen och ärlig och gjorde inga misstag. 5 De kom alltså till den här slutsatsen: "Vår enda chans är att hitta något mot honom som gäller hans Guds lag!" 6 De bestämde sig för att gå till kungen och säga: "Kung Darejaves, måtte du leva i evighet! 7 Vi furstar, landshövdingar, rådgivare och ombud tycker alla att du borde instifta en lag som under inga omständigheter får ändras. Den som under de kommande trettio dagarna vänder sig med bön till någon annan, gud eller människa, än till Ers Majestät, ska kastas i lejongropen. 8 Vi föreslår att Ers Majestät låter skriva ut och underteckna en sådan lag, som enligt meders och persers sed inte kan upphävas eller ändras!" 9 Kung Darejaves gjorde dem till viljes och en lag kom till stånd. 10 Daniel fick reda på vad som hade hänt, men trots det gick han hem och böjde som vanligt knä i sitt sovrum en trappa upp, med fönstren öppna mot Jerusalem. Där bad han tre gånger om dagen, precis som han alltid hade gjort, och tackade sin Gud. 11 De sammansvurna männen samlades vid Daniels hus och kunde få bekräftat att han bad till sin Gud. 12 De rusade tillbaka till kungen och påminde honom om lagen. "Har inte du undertecknat en befallning", sa de, "som inte tillåter någon att tillbe någon annan än dig själv under trettio dagar, och att den som bryter mot den lagen ska kastas till lejonen?""Jo", svarade kungen. "Det är en medisk-persisk lag, som inte kan ändras eller upphävas." 13 Då berättade de för kungen vad de hade sett: "Den där Daniel, en av de judiska fångarna, bryr sig inte om dig och din lag. Han ber ändå till sin Gud tre gånger om dagen." 14 När kungen hörde detta, blev han mycket bekymrad och bestämde sig för att försöka rädda Daniel, och han använde resten av dagen till att försöka tänka ut hur han skulle kunna hjälpa honom i hans svåra belägenhet. 15 På kvällen kom männen tillbaka till kungen och sa: "Ers Majestät, det finns ingenting annat du kan göra. Du har undertecknat lagen, och den kan inte ändras." 16 Till slut gav kungen med sig och befallde att Daniel skulle gripas och kastas i lejongropen. Kungen sa till honom: "Måtte din Gud som du ständigt tillber hjälpa dig nu!" Sedan kastade man ner honom i gropen. 17 En sten hämtades och lades över öppningen, och kungen förseglade den med sitt eget och regeringens sigill, så att ingen skulle våga sig på att rädda Daniel. 18 Sedan gick kungen tillbaka till sitt palats och lade sig utan att äta. Han unnade sig inga nöjen den kvällen, och under natten sov han inte en blund. 19 Mycket tidigt följande morgon skyndade han sig ut till lejongropen 20 och ropade i sin förtvivlan: "Daniel, du den levande Gudens tjänare, kunde din Gud, som du ständigt tillber, rädda dig från lejonen?" 21 Då hörde han en röst: "Måtte Ers Majestät leva i evighet!" Det var Daniel! 22 "Min Gud sände sin ängel", sa Daniel. "Han stängde lejonens gap. De har inte rört mig. Jag är oskyldig inför Gud, och inte heller har jag gjort orätt mot Ers Majestät." 23 Kungen blev utom sig av glädje och befallde att man skulle hämta upp Daniel. Det fanns inte minsta lilla skråma på honom. Han hade litat på sin Guds beskydd. 24 På kungens befallning hämtade man sedan de män som hade anklagat Daniel och kastade dem i lejongropen tillsammans med deras hustrur och barn. Innan de ens hunnit ner till gropens botten var lejonen över dem och slet dem i stycken. 25-26 Efter denna händelse skrev kung Darejaves följande budskap, som han sände ut över hela riket:"Jag hälsar er och önskar er välgång! Det är min befallning att man överallt i mitt rike ska bäva och frukta för Daniels Gud, för hans Gud är en levande, oföränderlig Gud, vars rike aldrig ska gå under och vars makt aldrig ska ta slut. 27 Han hjälper sitt folk och bevarar dem från varje olycka. Han gör stora under i himmel och på jord, och det är han som har räddat Daniel från lejonen." 28 Och Daniel hade framgång och hans anseende växte, både under Darejaves och perserkungen Kores regeringar.