Apostelgeschichte 23,3 | nuBibeln

nuBibeln

1 När Paulus kom in, såg han på rådet och sa: ”Bröder, jag har alltid fram tills nu tjänat Gud med ett gott samvete.” 2 Då befallde översteprästen Ananias att de som stod närmast Paulus skulle slå honom över munnen. 3 Men Paulus sa till honom: ”Gud ska slå dig, du med din välputsade fasad! Här sitter du för att döma mig efter lagen och så bryter du själv mot lagen genom att befalla dem att slå mig.” 4 De som stod bredvid sa då till honom: ”Hur vågar du förolämpa Guds överstepräst?” 5 ”Bröder”, svarade Paulus, ”jag visste inte att han var överstepräst. Det står ju skrivet: ’Du ska inte tala illa om den som är ledare för ditt folk.^[1]’ ” 6 Vad Paulus däremot visste var att några av medlemmarna i rådet var saddukeer medan andra var fariseer. Han ropade därför: ”Bröder, jag är farisé liksom mina förfäder. Och jag ställs inför rätta här idag på grund av hoppet om de dödas uppståndelse.” 7 Detta delade genast rådet i två grupper och fariseerna och saddukeerna började bråka med varandra. 8 Saddukeerna tror nämligen inte på någon uppståndelse, inte heller på änglar eller andar medan fariseerna tror på allt detta. 9 De skrek i munnen på varandra och några skriftlärda från fariseernas parti ställde sig upp och protesterade häftigt: ”Vi kan inte se att den här mannen har gjort något fel. Kanske en ande eller en ängel verkligen har talat till honom.” 10 Men grälet blev bara värre och värre och kommendanten var rädd att de skulle slita Paulus i stycken. Han kallade därför fram en vaktstyrka och gav dem order att ta med Paulus därifrån och föra honom till fästningen. 11 På natten kom Herren till Paulus och sa: ”Var inte rädd! På samma sätt som du har vittnat om mig här i Jerusalem, måste du också vittna i Rom.”

Planer på att mörda Paulus

12 Nästa morgon gjorde judarna en konspiration och svor att de varken skulle äta eller dricka förrän de hade dödat Paulus. 13 Över fyrtio män deltog i konspirationen 14 och gick till översteprästerna och folkets ledare och sa: ”Vi har svurit en ed och lovat att varken äta eller dricka förrän vi har dödat Paulus. 15 Lämna därför in en anhållan till kommendanten, ni och de övriga i rådet, så att han låter Paulus ställas inför er igen. Säg att ni vill undersöka fallet närmare, så kan vi döda honom när han är på väg hit.” 16 Men Paulus systerson fick reda på deras planer och gick till fästningen och berättade allt för Paulus 17 som genast kallade till sig en officer och sa: ”Ta med den här unga mannen till kommendanten. Han har något viktigt att säga honom.” 18 Officeren gick då med honom till kommendanten och sa: ”Fången Paulus kallade på mig och bad mig ta med den här unga mannen till dig. Han har visst något att säga dig.” 19 Kommendanten tog honom då vid armen och ledde honom åt sidan och frågade: ”Vad är det du har att berätta?” 20 Paulus systerson svarade: ”Judarna har kommit överens om att be dig skicka ner Paulus till deras råd imorgon, så att de kan undersöka fallet närmare. 21 Men låt dem inte få som de vill, för mer än fyrtio män ligger gömda i ett bakhåll för att döda Paulus. De har svurit att varken äta eller dricka förrän han är död. De har redan gjort sig beredda och väntar bara på att du ska säga ditt ja.” 22 Kommendanten varnade honom då och sa: ”Låt ingen få veta att du har berättat det här för mig”, och sedan lät han honom gå.

Paulus förs till Caesarea

23 Kommendanten kallade nu på två av sina officerare och sa: ”Beordra 200 soldater att vara klara att marschera till Caesarea vid niotiden ikväll, tillsammans med 200 spjutkastare och 70 ryttare. 24 Ge Paulus en häst att rida på och se till att han kommer välbehållen fram till landshövdingen Felix.” 25 Sedan skrev han följande brev: 26 Från Claudius Lysias, Till den högt ärade landshövdingen Felix. Bästa hälsningar! 27 Den här mannen har gripits av judarna. De skulle just till att döda honom när jag skickade ut soldater för att befria honom sedan jag fått veta att han är romersk medborgare. 28 Efteråt förde jag honom ner till det judiska rådet för att få reda på vad de anklagade honom för. 29 Men jag förstod snart att det bara var något som hade att göra med deras lag och alltså inget som bör bestraffas med fängelse eller döden. 30 Sedan fick jag reda på en konspiration mot honom och jag skickar nu honom direkt till dig. Jag har också uppmanat hans motståndare att lägga fram sina anklagelser inför dig. 31 Samma natt tog soldaterna Paulus och förde honom till Antipatris^[2] enligt de order de fått. 32 Nästa morgon fortsatte ryttarna med honom, medan de övriga återvände till fästningen. 33 När de kom fram till Caesarea, överlämnade de brevet till landshövdingen och förde in Paulus till honom. 34 Landshövdingen läste brevet och frågade Paulus vilken provins han kom från. ”Från Kilikien”, svarade Paulus. 35 Då sa landshövdingen: ”Jag ska ta upp ditt fall när dina anklagare kommer hit.” Sedan befallde han att Paulus skulle förvaras och bevakas i Herodes palats.

Nya Levande Bibeln

1 När Paulus kom in, tittade han rådsmedlemmarna rakt i ögonen och sa sedan: ”Bröder, jag har alltid levt mitt liv med ett gott samvete inför Gud.” 2 Då befallde översteprästen Ananias att de som stod närmast Paulus skulle slå honom över munnen. 3 Men Paulus sa till honom: ”Gud ska slå dig, som ägnar dig åt sådan dubbelmoral! Här sitter du för att döma mig efter Moses lag^[1], och så bryter du själv mot lagen genom att befalla dem att slå mig.” 4 De som stod bredvid Paulus sa då till honom: ”Hur vågar du förolämpa Guds överstepräst?” 5 ”Förlåt mig bröder”, svarade Paulus, ”jag visste inte att han var överstepräst. Det står ju i Skriften^[2]: ’Du ska inte förbanna den som är ledare för ditt folk.’ ” 6 Vad Paulus däremot visste var att några av medlemmarna i rådet var saddukeer, medan andra var fariseer.^[3] Han ropade därför: ”Bröder, jag är farisé liksom alla mina förfäder. Och jag ställs inför rätta här idag, därför att jag tror att de döda kommer att uppstå igen.” 7 Detta delade genast rådet i två grupper som började bråka med varandra. 8 Saddukeerna tror nämligen inte att de döda ska uppstå igen eller att det finns änglar eller andar, medan fariseerna tror på allt detta. 9 Alla i rådet skrek i munnen på varandra och några laglärare^[4] från fariseernas parti ställde sig upp och försvarade Paulus. ”Vi kan inte se att den här mannen har gjort något fel”, protesterade de högljutt. ”Kanske en ande eller en ängel verkligen har talat till honom.” 10 Men grälet blev bara värre och värre, och männen ryckte och slet i Paulus från alla håll. Till slut fick kommendanten ge order till sina soldater att ta med Paulus därifrån och föra honom till fästningen, eftersom han var rädd att de skulle slita honom i stycken. 11 När det sedan blev natt visade sig Herren Jesus för Paulus och sa: ”Var inte rädd! På samma sätt som du har berättat om mig här i Jerusalem måste du också berätta om mig i Rom.”

Planer på att mörda Paulus

12-13 Nästa morgon samlades mer än 40 judiska män och svor att de varken skulle äta eller dricka förrän de hade dödat Paulus. 14 Sedan gick de till översteprästerna och folkets ledare och sa: ”Vi har svurit en ed och lovat att varken äta eller dricka förrän vi har dödat Paulus. 15 Be därför kommendanten att han låter Paulus ställas inför rådet igen. Säg till honom att ni vill undersöka fallet närmare, så kan vi döda honom när han är på väg hit.” 16 Men Paulus systerson fick reda på deras planer och gick till fästningen och berättade allt för Paulus, 17 som genast kallade till sig en officer och sa: ”Ta med den här unga mannen till kommendanten. Han har något viktigt att säga honom.” 18 Officeren gick då till kommendanten och förklarade: ”Fången Paulus kallade på mig och bad mig ta med den här unga mannen till dig. Han har visst något att säga dig.” 19 Kommendanten tog honom då vid armen och ledde honom åt sidan och frågade: ”Vad är det du har att berätta?” 20 Paulus systerson förklarade genast: ”Judarna har kommit överens om att be dig skicka ner Paulus till deras råd imorgon, så att de kan undersöka fallet närmare. 21 Men låt dem inte få som de vill, för mer än 40 män ligger gömda i ett bakhåll för att döda Paulus. De har svurit att varken äta eller dricka förrän han är död. De har redan gjort sig beredda och väntar bara på att du ska säga ditt ja.” 22 Kommendanten varnade honom då och sa: ”Låt ingen få veta att du har berättat det här för mig”, och sedan lät han honom gå.

Paulus förs till Caesarea

23 Kommendanten kallade nu på två av sina officerare och sa: ”Beordra 200 soldater att vara klara att marschera till Caesarea klockan nio ikväll, tillsammans med 200 spjutkastare och 70 ryttare. 24 Ge Paulus en häst att rida på och se till att han kommer välbehållen fram till landshövdingen Felix.” 25 Sedan skrev han följande brev till landshövdingen: 26 ”Från Claudius Lysias, till den högt ärade landshövdingen Felix. Bästa hälsningar! 27 Den här mannen har gripits av judarna. De skulle just till att döda honom, när jag skickade ut soldater för att befria honom, sedan jag fått veta att han är romersk medborgare. 28 Efteråt förde jag honom ner till det judiska rådet^[5] för att få reda på vad de anklagade honom för. 29 Men jag förstod snart att det bara var något som hade att göra med deras religiösa lag, och alltså inget som bör bestraffas med fängelse eller döden. 30 Sedan fick jag av en händelse reda på att man planerade att mörda honom, och jag beslöt då att skicka honom direkt till dig. Jag har också uppmanat hans motståndare att lägga fram sina anklagelser inför dig.” 31 Samma natt tog soldaterna Paulus och förde honom till den romerska militärförläggningen Antipatris^[6] enligt de order de fått. 32 Nästa morgon fortsatte de 70 ryttarna med honom till Caesarea, medan de övriga återvände till fästningen i Jerusalem. 33 När de kom fram till Caesarea överlämnade de brevet till landshövdingen Felix och förde in Paulus till honom. 34 Landshövdingen läste brevet och frågade Paulus vilken provins han kom från. ”Från Kilikien”, svarade Paulus. 35 ”Bra”, sa landshövdingen, ”jag ska ta upp ditt fall när dina anklagare kommer hit.” Sedan befallde han att Paulus skulle förvaras i fängelset i kung Herodes palats.