Apostelgeschichte 15 | nuBibeln

nuBibeln

Möte med apostlarna i Jerusalem

1 Några kom då från Judeen och började lära bröderna att de inte kunde bli räddade om de inte lät omskära sig^[1] som seden var enligt Mose. 2 Men Paulus och Barnabas gick emot dem vilket ledde till ständiga diskussioner och bråk. Till slut bestämde därför de troende att man skulle låta Paulus och Barnabas och några till resa upp till Jerusalem för att reda ut saken med apostlarna och församlingsledarna där. 3 Församlingen utrustade dem för resan och de gav sig iväg genom Fenikien och Samarien där de berättade om hedningar som hade vänt om, vilket gjorde de troende mycket glada. 4 När de kom fram till Jerusalem, blev de mottagna av församlingen och apostlarna och ledarna. Paulus och Barnabas berättade sedan om vad Gud hade gjort genom dem. 5 Men då reste sig några från fariseernas parti som blivit troende och förklarade att hedningarna måste omskäras och krävas följa Moses lag. 6 Apostlarna och församlingsledarna höll därför ett särskilt möte om den här frågan. 7 Efter en lång diskussion reste sig Petrus och sa: ”Bröder, ni vet att Gud för länge sedan utsåg mig bland er till att förkunna evangelium för hedningar, så att de också skulle kunna tro. 8 Och Gud som känner allas hjärtan har visat att han har tagit emot dem genom att ge dem den heliga Anden precis som till oss. 9 Gud har inte gjort någon skillnad mellan oss och dem utan renade deras hjärtan genom tron. 10 Varför vill ni då utmana Gud och lägga ett ok på lärjungarnas axlar som varken vi eller våra förfäder har kunnat bära? 11 Nej, vi tror att alla, både vi och de, blir räddade genom vår Herre Jesus nåd.” 12 Efter det blev det tyst på diskussionen och alla lyssnade till Barnabas och Paulus när de berättade om de tecken och under som Gud hade gjort genom dem bland andra folk. 13 När de hade slutat, reste sig Jakob^[2] och sa: ”Bröder, lyssna på mig! 14 Simon^[3] har berättat hur Gud för första gången såg till att han fick ett eget folk bland hedningarna. 15 Det stämmer väl överens med det budskap som står skrivet hos profeterna: 16 ’Sedan ska jag vända tillbaka och bygga upp Davids fallna hydda.^[4] Jag ska resa upp det som ligger i ruiner, 17 så att alla andra människor kan söka Herren, alla de folk över vilka mitt namn har utropats.^[5] Så säger Herren, som gjorde allt detta 18 känt för länge sedan.’^[6] 19 Jag anser därför att vi inte ska ställa så många krav på hedningar som vänder sig till Gud. 20 Det räcker med att vi skriver till dem att de ska låta bli att äta sådant som orenats genom avgudadyrkan, att de ska avhålla sig från sexuell omoral och från att äta kött från kvävda djur samt blod.^[7] 21 För Mose har man förkunnat överallt i alla städer under alla tider och han läses i synagogorna varje sabbat.”

Brevet från församlingen i Jerusalem

22 Sedan beslöt apostlarna och ledarna tillsammans med hela församlingen att man skulle sända några representanter till Antiochia tillsammans med Paulus och Barnabas. Det blev två av församlingsledarna: Judas (som kallades Barsabbas) och Silas. 23 Så här löd det brev de fick med sig: Från apostlarna och församlingsledarna, till bröderna av hednisk härkomst i Antiochia, Syrien och Kilikien. Varma hälsningar! 24 Vi har fått veta att några från oss har skapat oro och förvirring bland er med vad de har sagt men dessa män var inte utsända av oss. 25 Vi beslöt därför enhälligt att utse representanter och skicka dem till er tillsammans med våra älskade bröder Barnabas och Paulus, 26 dessa båda som har riskerat sina liv för vår Herre Jesus Kristus skull. 27 Våra representanter, Judas och Silas, kommer att framföra detsamma som vi skriver. 28 Den heliga Anden och vi har beslutat att inte kräva något annat av er än detta nödvändiga: 29 att ni avhåller er från kött som offrats till avgudar, blod, kött från kvävda djur och sexuell omoral. Om ni noga följer detta, handlar ni rätt. Vi önskar er allt gott! 30 De sändes iväg och reste till Antiochia där man kallade samman de troende till ett möte och överlämnade brevet. 31 När man läste brevet blev alla glada över detta uppmuntrande besked. 32 Judas och Silas som själva var profeter talade sedan länge till församlingen och uppmuntrade och styrkte dem. 33-34 När de hade varit där en tid, reste Judas och Silas tillbaka till dem som hade sänt dem och församlingen i Antiochia önskade dem frid.^[8] 35 Men Paulus och Barnabas stannade kvar i Antiochia där de tillsammans med många andra undervisade och spred budskapet om Herren.

Paulus och Barnabas skiljs åt

36 Efter ett tag sa Paulus till Barnabas: ”Borde vi inte åka tillbaka till alla de städer där vi har spridit budskapet om Herren för att se hur det går med de troende?” 37 Barnabas föreslog att de skulle ta med sig Johannes som kallades Markus. 38 Men Paulus var emot detta eftersom denne hade övergett dem i Pamfylien och inte varit med dem i deras arbete. 39 De blev så oeniga om detta att de skildes åt. Barnabas tog sedan med sig Markus och seglade till Cypern. 40 Paulus däremot valde Silas som medhjälpare och sedan de troende hade överlämnat dem åt Herrens nåd, gav han sig iväg. 41 Han reste genom Syrien och Kilikien för att uppmuntra församlingarna där.

Nya Levande Bibeln

Möte med Jesus sändebud i Jerusalem

1 Medan Paulus och Barnabas var i Antiochia, kom några män från Judeen och började lära de troende att de inte kunde bli räddade om inte männen följde den judiska traditionen med omskärelse^[1] som det står om i Moses lag. 2 Men Paulus och Barnabas gick emot dem, vilket ledde till ständiga diskussioner och bråk. Till slut bestämde därför de troende att man skulle låta Paulus och Barnabas och några till resa upp till Jerusalem för att reda ut saken med Jesus sändebud och församlingsledarna där. 3 Man utrustade dem för resan och lät dem sedan ge sig iväg. På vägen dit stannade de till i Fenikien och Samarien och berättade för de troende att också många icke-judar hade vänt sig till Gud, vilket gjorde de troende mycket glada. 4 När de kom fram till Jerusalem blev de hjärtligt mottagna av församlingen och sändebuden och ledarna. Paulus och Barnabas berättade sedan om vad Gud hade hjälpt dem att göra. 5 Men då reste sig några män, som hade varit fariseer^[2] innan de blev Jesus efterföljare, och förklarade att alla troende män som inte var judar måste omskäras, och att man skulle kräva att alla följde Moses lag. 6 Jesus sändebud och församlingsledarna höll därför ett särskilt möte om den här frågan. 7 Och efter en lång diskussion reste sig Petrus och sa: ”Bröder, ni vet alla att Gud för länge sedan utsåg mig till att berätta de glada nyheterna om Jesus för andra än judar, så att de också skulle kunna tro. 8 Och Gud, som känner till alla människors tankar, har visat att han har tagit emot dem, genom att ge dem sin heliga Ande precis som han gav den till oss. 9 Gud har inte gjort någon skillnad mellan oss och dem utan accepterade dem helt när de vände om och började tro. 10 Varför vill ni då ifrågasätta det som Gud har gjort och kräva att Jesus efterföljare ska lyda en lag som både vi och våra förfäder har haft svårt att lyda? 11 Nej, vi tror att alla, både vi och de, blir räddade genom vår Herre Jesus kärlek och förlåtelse, som ju ingen har gjort sig förtjänt av.” 12 Efter det blev det tyst på diskussionen, och alla lyssnade till Barnabas och Paulus när de berättade om de under och tecken som Gud hade hjälpt dem att göra bland andra folk. 13 När de hade slutat reste sig Jakob^[3] och sa: ”Bröder, lyssna på mig. 14 Petrus^[4] har påmint oss om hur det gick till första gången en grupp icke-judar tackade ja till Guds inbjudan att få tillhöra honom. 15 Och att andra folk vänder om till Gud stämmer väl överens med det budskap Gud har framfört genom profeterna^[5]. Det står till exempel: 16 ’Sedan ska jag vända tillbaka och bygga upp Davids fallna hus. Jag ska resa upp det som ligger i ruiner, 17 så att alla människor kan söka Herren, ja, alla folk som jag har inbjudit att tillhöra mig. Så säger Herren, som gjorde allt detta 18 känt för länge sedan.’^[6] 19 Jag anser därför att vi inte ska ställa en massa krav på dessa folk som vänder sig till Gud. 20 Det räcker med att vi skriver till dem att de ska låta bli att äta sådant som offrats till avgudar, att de ska avhålla sig från sexuell lössläppthet och från att äta kött från kvävda djur eller något annat som fortfarande har blod i sig.^[7] 21 För Moses lag har man undervisat om överallt under alla tider, och varje vecka läser man ur dem i de judiska synagogorna^[8] på vilodagen.”

Brevet från församlingen i Jerusalem

22 Sedan beslöt Jesus sändebud och ledarna, tillsammans med hela församlingen, att man skulle sända några representanter till Antiochia tillsammans med Paulus och Barnabas för att meddela resultatet av överläggningarna. De män som valdes ut var två av församlingsledarna: Judas (som kallades Barsabbas) och Silas. 23 Så här löd det brev de fick med sig:”Från Jesus sändebud och församlingsledarna i Jerusalem, till de troende från icke-judiska folk i Antiochia, Syrien och Kilikien. Varma hälsningar! 24 Vi har fått veta att några från vår församling har skapat oro och förvirring bland er med sin undervisning, men dessa män var inte utsända av oss. 25 Vi beslöt därför enhälligt att utse två officiella representanter och skicka dem till er tillsammans med våra älskade bröder Barnabas och Paulus, 26 dessa båda som har riskerat sina liv för vår Herre Jesus Kristus skull. 27 Våra representanter, Judas och Silas, kommer att berätta mer om vad vi har beslutat i den här frågan. 28-29 Guds heliga Ande och vi har beslutat att inte kräva något annat av er än att ni låter bli att äta sådant som offrats till avgudar, att ni inte äter kött från kvävda djur eller något annat som har blodet kvar i sig, och att ni avhåller er från sexuell lössläppthet. Om ni noga följer detta handlar ni rätt. Vi önskar er allt gott!” 30 De fyra männen reste genast till Antiochia, där man kallade samman alla de troende till ett stort möte och överlämnade brevet. 31 Och när församlingens ledare läst brevet, blev alla mycket glada över detta uppmuntrande besked. 32 Judas och Silas, som också själva hade fått förmågan av Gud att framföra budskap från honom, talade sedan länge till församlingen och uppmuntrade och styrkte dem i deras tro. 33-34 När de varit där en tid, reste Judas och Silas tillbaka till dem som hade sänt dem, och församlingen i Antiochia önskade dem frid från Gud.^[9] 35 Men Paulus och Barnabas stannade kvar i Antiochia, där de tillsammans med många andra undervisade och spred budskapet om Herren Jesus.

Paulus och Barnabas skiljs åt

36 Efter ett tag sa Paulus till Barnabas: ”Tycker inte du som jag att vi borde åka tillbaka till alla de städer där vi har spridit budskapet om Herren Jesus, för att se hur det går med de troende.” 37 Barnabas höll med honom och föreslog att de skulle ta med sig Johannes Markus. 38 Men Paulus var absolut emot detta, eftersom Johannes Markus hade övergett dem i Pamfylien och inte varit med dem i deras arbete. 39 De blev faktiskt sådana ovänner över detta att de skildes åt. Barnabas tog sedan med sig Johannes Markus och seglade till Cypern. 40 Paulus däremot valde Silas som medhjälpare, och sedan de troende hade överlämnat dem åt Herren Jesus och hans beskydd, 41 reste de genom Syrien och Kilikien för att uppmuntra församlingarna där.