1Detta är det tal Mose höll till Israels folk i Moabs öken på östra sidan av floden Jordan mitt emot Suf mellan Paran och Tofel, Laban, Haserot och Di Sahav.2Det tar elva dagar att gå från berget Horeb[1] till Kadesh Barnea om man tar vägen genom Seirs bergsbygd.[2]3I det fyrtionde året[3], på den första dagen i elfte månaden, meddelade Mose folket allt det som HERREN hade befallt honom att säga till dem.4Då hade Mose besegrat amoréernas kung Sichon som styrde i Heshbon. Vid Edrei hade han besegrat Og, kungen i Bashan, som styrde i Ashtarot.5Det var öster om Jordan i Moab som Mose började undervisa om lagen. Han sa:
Ledare från varje stam
6HERREN, vår Gud, sa till oss vid berget Horeb: ”Nu har ni stannat här tillräckligt länge.7Gå nu till amoréernas bergsbygd och deras grannar i Jordandalen, bergsbygden, Låglandet, Negev och kusten, till Kanaans land och Libanon, ända till den stora floden Eufrat.8Jag har gett er detta land. Gå nu och ta det land i besittning som HERREN med ed lovade era förfäder Abraham, Isak och Jakob och alla deras ättlingar.”9Då sa jag till er: ”Jag orkar inte bära ansvaret för er alldeles ensam,10för HERREN, er Gud, har förökat er så att ni är lika talrika som stjärnorna på himlen.11Måtte han föröka er tusen gånger till och välsigna er som han har lovat,12men hur ska jag ensam kunna bära den tunga börda ni är och de tvister som uppstår bland er?13Välj alltså ut män från varje stam, sådana som är visa, erfarna och förståndiga, så ska jag låta dem bli era ledare!”14Ni gick med på förslaget.15Jag tog ledarna, kloka och erfarna män från varje stam, och lät dem bli ledare för er med ansvar över tusen, hundra, femtio eller tio.16Jag förmanade era domare: ”Lyssna på era bröder och var rättvisa, såväl i tvister mellan bröder som i tvister med en utlänning.17När ni dömer ska ni inte vara partiska. Lyssna till låg som hög. Var inte rädda för någon, för domen är Guds. Om det dyker upp något fall som ni tycker är för svårt, kan ni låta mig ta hand om det.”18Samtidigt gav jag er också andra instruktioner om vad ni skulle göra.
De spejarna
19Sedan lämnade vi berget Horeb och vandrade genom den väldiga och fruktansvärda öken som ni ju själva har sett, tills vi slutligen kom fram till amoréernas bergsbygd, så som HERREN, vår Gud, hade befallt oss. Vi kom till Kadesh Barnea.20Där sa jag till er: ”Ni har nu kommit till amoréernas bergsbygd som HERREN, vår Gud, har gett oss.21Se, HERREN, din Gud, har lagt landet framför dig! Gå nu och inta det, så som HERREN, dina fäders Gud, har befallt. Var inte rädd och tveka inte!”22Men då kom ni till mig och svarade: ”Låt oss först skicka iväg spejare som kan undersöka var det går bäst att ta sig in i landet och till vilka städer vi ska komma.”23Det verkade vara ett bra förslag, så jag valde ut tolv spejare, en från varje stam.24De gick över bergen och kom till Druvdalen och utforskade den.25Sedan kom de tillbaka med olika frukter de plockat i landet. De rapporterade att det verkligen var ett bördigt land som HERREN, vår Gud, ville ge oss.
Uppror mot Herren
26Men ni vägrade att gå in dit, ni gjorde uppror mot HERRENS, er Guds, befallning.27Ni muttrade och klagade i era tält och sa: ”HERREN måste hata oss, eftersom han har lett oss hit från Egypten för att förgöras av dessa amoréer.28Vad är det vi ger oss in i? Våra bröder som utforskade landet har skrämt oss med det de berättat, att folket i landet är stort och mäktigt och att städernas murar reser sig högt upp mot himlen. De har till och med sett Anaks ättlingar[4] där.”29Jag sa då till er: ”Låt er inte skrämmas! Var inte rädda för dem!30HERREN, er Gud, går framför er och han kommer att strida för er, precis som ni såg honom göra i Egypten.31Du såg ju också vilken omsorg han har haft om dig här i öknen, alldeles som en far som tar hand om sina barn, tills ni kommit ända hit.”32Men ni vägrade trots detta att tro HERREN, er Gud,33som hade lett er hela vägen, valt ut lägerplatserna och gått före er i en eld om natten för att visa vägen och i ett moln om dagen.34När HERREN hörde hur ni klagade blev han arg. Han svor35att inte en enda då levande vuxen från denna onda generation skulle få se det underbara land han hade lovat deras förfäder.36Det enda undantaget var Kalev, Jefunnes son. Han hade helhjärtat följt HERREN och därför skulle han och hans ättlingar få del av det land Kalev varit med om att utforska.37Till och med på mig blev HERREN arg för er skull. Han sa: ”Du ska inte få komma in dit!38Istället ska din medhjälpare, Josua, Nuns son, komma dit. Uppmuntra honom, för han kommer att leda Israel och dela landet som arv åt dem.39Era barn, de som ännu inte kan skilja på gott och ont, och som ni påstod skulle tillfångatas, de ska få komma dit, och till dem ska jag ge landet och de ska ta det i besittning.40Men ni själva får vända om och gå tillbaka genom öknen mot Sävhavet.”41Då svarade ni: ”Vi har syndat mot HERREN. Vi vill gå och strida som HERREN, vår Gud, har befallt oss.” Ni tog alltså era vapen och tänkte att det skulle bli en enkel sak att marschera upp i bergen.42Men HERREN sa till mig: ”Säg till dem att inte göra det, för jag tänker inte gå med dem. De kommer att besegras av fienden.”43Jag sa detta till er, men ingen lyssnade. Istället handlade ni än en gång upproriskt mot HERRENS befallning och gick i övermod upp i bergen.44Men amoréerna som bodde där kom emot er som en bisvärm och dödade er hela vägen från Seir till Horma.45Då återvände ni till HERREN och grät inför honom, men han ville inte lyssna.46Sedan blev ni kvar ganska länge i Kadesh.
5.Mose 1
Nya Levande Bibeln
1-2Denna bok återger Moses tal till Israels folk, när de slagit läger i dalen Araba i Moabs öken, på östra sidan av floden Jordan, mitt emot Suf, mellan städerna Paran, Tofel, Laban, Haserot och Di-Sahab. Det tar bara elva dagar att gå till fots från berget Horeb till Kades-Barnea, om man tar vägen förbi berget Seir.3I det fyrtionde året efter uttåget ur Egypten, på den första dagen i elfte månaden, meddelade Mose folket allt det som Herren hade talat med honom om beträffande dem.4Vid den tiden när talet hölls hade amoreernas kung Sihon redan blivit besegrad vid Hesbon, och Og, kung i Basan, hade besegrats vid Astarot, i närheten av Edrei.5Det var öster om Jordan, i Moab, som Mose började sitt tal till Israel. Talet innehöll alla de lagar och förordningar som Gud hade befallt honom att meddela folket:
Ledare från varje stam
6"Herren, vår Gud, sa till oss vid berget Horeb: 'Ni har stannat här tillräckligt länge.7Gå nu och inta amoreernas bergsbygd, Arabas dal och Negev, hela Kanaans land och Libanon, hela området från Medelhavskusten till floden Eufrat.8Jag har gett er allt detta! Gå nu och ta det land i besittning som Herren lovade era förfäder Abraham, Isak och Jakob och alla deras ättlingar.'9Då sa jag till er: "Jag behöver hjälp! Jag orkar inte bära ansvaret för er alldeles ensam,10för Herren har förökat er så att ni är lika många som stjärnorna.11Måtte han föröka er tusen gånger till och välsigna er som han har lovat,12men hur ska en enda man ensam kunna klara av alla problem som uppstår?13Välj alltså ut några män från varje stam, sådana som är visa, erfarna och förståndiga, så ska jag låta dem bli era ledare."14Ni gick med på förslaget.15Jag tog männen ni hade utsett, några från varje stam, och lät dem bli mina medhjälpare med ansvar över tusen, hundra, femtio och tio, med uppgift att avgöra era tvister och hjälpa er på olika sätt.16Jag förmanade dem att alltid vara rättvisa, och vara det även mot utlänningar!17Jag sa till dem: "När ni dömer ska ni inte favorisera en man därför att han är rik. Och ni ska vara lika rättvisa mot både små och stora. Var inte rädda för deras missnöje, för ni dömer i Guds ställe! Om det dyker upp något fall som ni tycker är för svårt, kan ni låta mig ta hand om det."18Samtidigt gav jag er också en hel del andra instruktioner.19-21Sedan lämnade vi berget Horeb och vandrade genom den väldiga och besvärliga öknen, tills vi slutligen kom fram till amoreernas bergsbygd dit Herren ledde oss. Vi var då vid Kades-Barnea på gränsen till det utlovade landet, och jag sa till er: "Herren Gud har gett oss det här landet. Gå nu och inta det, som han har befallt oss! Var inte rädda och tveka inte!"22Men då svarade ni: 'Låt oss först skicka iväg spejare, som kan undersöka var det går bäst att ta sig in i landet, och som kan föreslå vilka städer vi ska anfalla först.'23Det verkade vara ett bra förslag, så jag valde ut tolv spejare, en från varje stam.24-25De gick över bergen och kom till Eskols dal. Sedan kom de tillbaka med olika frukter de hade plockat i landet. Vad vi fick se var nog för att övertyga oss om att det verkligen var ett bördigt land som Herren, vår Gud, hade gett oss.
Uppror mot Herren
26Men ni vägrade att gå in dit och gjorde uppror mot Herren.27Ni muttrade och klagade i era tält och sa: 'Herren måste tycka illa om oss, eftersom han har lett oss hit från Egypten, bara för att dödas här av dessa amoreer.28Vad är det vi ger oss in i? Våra bröder, som utforskade landet, har skrämt oss med det de berättat. De påstår att folket i landet är stort och mäktigt och att städernas murar reser sig högt upp mot himlen! De har till och med sett jättar där, Anaks ättlingar!'29Men då svarade jag: "Var inte rädda!30Herren Gud är er ledare, och han kommer att strida för er och göra stora under, precis som ni såg att han gjorde i Egypten.31Och ni vet vilken omsorg han har haft om er också här i öknen, alldeles som en far som tar hand om sina barn!"32Men inget jag sa tycktes hjälpa. Ni vägrade att tro på Herren, vår Gud,33som hade lett er hela vägen, valt ut de bästa lägerplatserna och gått före oss i eld om natten och i ett moln om dagen.34-35Herren hörde hur ni klagade, och han blev förargad. Han lovade att inte en enda då levande vuxen skulle få leva länge nog för att få se det underbara land han hade lovat deras förfäder.36Det enda undantaget var Kaleb, Jefunnes son. Han hade helhjärtat följt Herren, och därför skulle han som ett personligt arv få sin del av det land som han varit med om att utforska.37Herren blev till och med förargad på mig för er skull och sa: 'Du ska inte få komma in i det utlovade landet!38I stället ska din medhjälpare, Josua, Nuns son, bli den som leder folket. Uppmuntra honom när han förbereder sig att ta över ansvaret.39Jag kommer att ge landet till era barn, som ännu inte kan skilja på gott och ont, och som ni har påstått skulle tvingas bli slavar.40Men ni får vända om och gå tillbaka genom öknen mot Röda havet.'41Då bekände ni era synder: 'Vi har syndat! Vi vill gå in i landet och strida och kämpa för det, som Herren, vår Gud, har sagt till oss.' Ni tog alltså era vapen och tänkte att det skulle bli en enkel sak att inta hela området.42Men Herren sa till mig: 'Säg till dem att inte göra det, för jag tänker inte gå med dem. De kommer att bli besegrade av fienden.'43Jag lydde Herren, men ingen brydde sig om vad jag sa. I stället handlade ni än en gång rakt emot Herrens befallning och gick upp i bergsbygden för att strida.44Men amoreerna som bodde där kom emot er som en bisvärm och dödade israeliter hela vägen från Seir till Horma.45Då återvände Israels folk till Herren och grät inför honom, men han ville inte lyssna.46Sedan blev vi kvar ganska länge i Kades.