1David mönstrade nu sina trupper och utsåg befälhavare. Somliga satte han över tusen, andra över hundra man.2Sedan delade han armén i tre delar. Joav sattes över en tredjedel av styrkan, hans bror Avishaj, Serujas son, över en tredjedel och gatiten Ittaj över en tredjedel. Kungen sa att han också själv skulle dra ut med dem.3”Nej, det får du inte göra”, sa de. ”Om vi flyr är det ingen som bryr sig om det och om hälften av oss skulle falla, spelar det mindre roll. Du är värd mer än tio tusen av oss andra! Därför är det bättre att du stannar här i staden och kan hjälpa oss härifrån.”4”Jag gör det ni tycker är bäst”, svarade kungen. När sedan trupperna drog ut i enheter om hundra och tusen man, stod han vid porten.5Kungen befallde Joav, Avishaj och Ittaj: ”Handskas varsamt med min son Absalom!” Och alla uppfattade tydligt kungens uppmaning till befälhavarna.6Så drog armén ut i fält för att möta israeliterna och striden stod i Efraimskogen.7De israelitiska trupperna slogs av Davids män och led stora förluster: 20 000 man miste livet den dagen.8Striden bredde ut sig över hela området och skogen krävde fler liv än svärdet.9Mitt under striden kom Absalom i vägen för några av Davids män. När han flydde på sin mula, sprang den under de tjocka grenarna på en stor terebint, så att hans hår och huvud fastnade i grenarna. Där blev han hängande kvar i luften, medan mulan som han ridit på fortsatte springa.10En av Davids män fick se detta och berättade för Joav att han sett Absalom hängande i en terebint.11”Vad menar du? Du såg honom hänga där och slog honom inte till marken?” sa Joav. ”Om du dödat honom, skulle jag ha gett dig tio siklar[1] silver och ett bälte”, fortsatte han.12”Jag skulle inte ha gjort det ens för tusen siklar[2]”, svarade mannen. ”Vi hörde alla hur kungen sa till dig och Avishaj och Ittaj: ’Var rädda om min son Absalom!’13Om jag skulle svika kungen, skulle du helt säkert överge mig sedan, eftersom kungen ändå får reda på allt.”14”Nu räcker det! Jag har inte tid med ditt struntprat”, sa Joav. Han tog tre spjut, gick till terebinten och stötte dem i Absaloms bröst medan han fortfarande levde.15Tio av hans vapendragare omringade sedan Absalom och gav honom dödsstöten.16Joav lät nu hornen ljuda och man slutade att förfölja Israels armé, då Joav gjorde halt.17Absaloms kropp slängde de i en stor grop i skogen och man kastade upp ett stort stenröse över den. Samtidigt flydde männen i Israels armé och återvände till sina hem.18Absalom hade medan han levde byggt ett monument åt sig själv i Kungadalen. Han tänkte nämligen: ”Jag har inga söner som kan föra mitt namn vidare.[3]” Han kallade det Absaloms monument och så heter det än i dag.
David sörjer sin son Absalom
19Achimaas, Sadoks son, sa: ”Låt mig få springa och meddela kung David de goda nyheterna att HERREN har räddat honom från hans fiender!”20”Nej”, sa Joav till honom. ”I dag kan du inte vara någon glädjebudbärare. Du kan få bli min budbärare en annan gång, men inte nu när kungens son är död.”21Sedan sa Joav till en nubier: ”Gå och berätta för kungen vad du har sett!” Mannen bugade sig då för Joav och skyndade iväg.22Men Achimaas, Sadoks son, sa åter till Joav: ”Vad som än händer vill jag också springa efter nubiern!” ”Nej, det behöver du inte, min vän”, svarade Joav. ”Vi har inga fler nyheter att förmedla och särskilt inga som budbäraren kommer att belönas för.”23”Nej, men jag vill springa ändå, vad som än händer”, upprepade Achimaas. Slutligen sa Joav: ”Ja, ja, ge dig iväg!” Achimaas tog då en väg över Jordanslätten och kom fram före nubiern.24David satt vid stadsporten, när vaktposten som gått upp till sin utkiksplats uppe på murens krön, fick se en ensam man komma springande.25Han ropade ner till David och meddelade honom detta och kungen sa: ”Om han är ensam, måste han ha goda nyheter!” När han kom närmare,26såg vakten en annan man komma springande emot dem och han ropade ner till portvakten: ”Här kommer ytterligare en!” Kungen sa: ”Han har säkert också goda nyheter!”27”Jag tycker jag känner igen den förste. Han springer som Sadoks son Achimaas”, ropade vakten. ”Han är en god man och kommer säkert med goda nyheter”, svarade kungen.28Då ropade Achimaas till kungen: ”Allt är väl!” Sedan bugade han sig och föll med ansiktet mot marken och sa: ”Lovad vare HERREN, din Gud, som har förgjort dem som vågade resa sig mot dig!”29”Vad hände med min son Absalom?” frågade kungen. ”Är allt väl med honom?” ”När Joav bad en av sina tjänare och mig, din tjänare, springa hit, rådde det en stor förvirring, men jag vet inte vad som hände”, svarade Achimaas.30”Vänta här”, sa kungen till honom, och Achimaas steg då åt sidan.31Sedan kom nubiern fram och sa: ”Jag har goda nyheter åt min herre och kung! I dag har HERREN räddat dig från alla dem som gjorde uppror mot dig!”32”Vad har hänt med min son Absalom? Är allt väl med honom?” frågade kungen. Budbäraren svarade: ”Min herre och kung, jag hoppas det går likadant för alla dina fiender som det har gått för honom!”33Då blev kungen mycket bedrövad. Han gick upp till rummet ovanför porten och grät. Medan han gick, ropade han: ”Min son Absalom, min son, min son Absalom! Om jag ändå hade fått dö i stället för dig! Absalom, min son, min son!”
2.Samuel 18
Nya Levande Bibeln
Joab dödar Absalom
1David tillsatte nu befälhavare över sina trupper, somliga över tusen, andra över hundra man.2Joab sattes över en tredjedel av styrkan, hans bror Abisai över en tredjedel och gatiten Ittai över en tredjedel. Kungen planerade att personligen leda armén, men hans män protesterade kraftigt.3"Du får inte göra det", sa de. "För om vi flyr för dem eller hälften av oss faller, så spelar det mindre roll för dem. De är bara ute efter dig. Du är värd mer än tio tusen av oss andra, och det är bättre att du stannar här i staden och leder oss härifrån."4"Vi gör väl vad ni tycker blir bäst", svarade kungen och gav med sig. När trupperna drog ut i enheter om hundra och tusen man, stod han vid stadens port.5Kungen vädjade till Joab, Abisai och Ittai: "Handskas varsamt med den unge Absalom för min skull!" Och alla trupperna uppfattade tydligt kungens uppmaning.6Striden började i Efraims skog,7-8och de israelitiska trupperna slogs tillbaka av Davids män. Den hårda striden spreds över ett stort område och den dagen miste tjugo tusen man livet. Det var fler som gick vilse i skogen än de som dog på slagfältet.9Under striden kom Absalom i vägen för några av Davids män, och när han flydde på sin mula sprang den under de tjocka grenarna på en stor ek, så att hans hår och huvud fastnade i grenarna. Men mulan fortsatte, och Absalom blev hängande kvar.10En av Davids män fick se det och berättade det för Joab.11"Vad menar du? Du såg honom hänga där och ändå dödade honom inte?" sa Joab förvånad. "Om du dödat honom skulle jag ha gett dig tio siklar silver och ett bälte", fortsatte han.12"Jag skulle inte göra det ens för tusen siklar", svarade mannen. "Vi hörde alla kungen säga till dig och Abisai och Ittai: 'Låt den unge Absalom leva för min skull!'13Och om jag hade svikit kungen genom att döda hans son skulle du inte ställa upp till mitt försvar när kungen så småningom fick reda på det."14"Nu räcker det! Jag har inte tid med ditt struntprat", sa Joab. Sedan tog han tre spjut, gick till eken och stötte dem i Absaloms bröst medan han fortfarande levde.15Tio av hans vapendragare drog sedan sina svärd och dödade Absalom slutgiltigt.16Joabs män lät nu trumpeterna ljuda, och man slutade att förfölja Israels armé.17Absaloms kropp slängdes i en djup grop i skogen och man kastade upp ett stort stenröse över den. Samtidigt flydde männen i Israels armé och återvände till sina hem.18Absalom hade byggt ett monument åt sig själv i Kungens dal. Han tänkte nämligen: "Jag har inga söner som kan föra mitt namn vidare." Han kallade det Absaloms monument, och det heter så än i dag.
David sörjer sin son Absalom
19Sedan sa Ahimaas, Sadoks son: "Jag vill genast meddela kung David de goda nyheterna att Herren har räddat oss från vår fiende."20"Nej", sa Joab till honom. "Det är inga goda nyheter för kungen att få höra att hans son är död. Du kan få bli min budbärare en annan gång."21Sedan sa Joab till en man från Etiopien: "Gå och berätta för kungen vad du har sett!" Mannen bugade sig då för Joab och skyndade iväg.22 Men Ahimaas sa till Joab: "Jag vill också gå!""Nej, det behöver du inte, min vän", svarade Joab. "Vi har inga fler nyheter att förmedla, och särskilt inga som budbäraren kommer att belönas för."23"Ja, men låt mig få gå ändå", tiggde han. Slutligen sa Joab: "Ge dig iväg då!" Då tog Ahimaas en genväg över fälten och kom fram före etiopiern.24David satt just då vid stadsporten. När vaktposten gick upp till sin utkiksplats uppe på murens krön, fick han se en ensam man komma springande.25Han ropade då ner till David, och kungen konstaterade: "Om han är ensam, har han goda nyheter med sig."Efter en stund26såg vakten en annan man som sprang emot dem, och han ropade ner till de andra: "Här kommer ytterligare en." Och kungen svarade: "Han har säkert också goda nyheter."27"Den förste springer som Sadoks son Ahimaas", ropade vakten."Han är en god man, och han kommer med goda nyheter", svarade kungen.28Då ropade Ahimaas till kungen: "Allt är väl!" Och han bugade sig och föll med ansiktet mot marken och sa: "Välsignad vare Herren, din Gud, som har förgjort dina fiender som vågade stå emot dig."29"Vad hände med den unge Absalom?" frågade kungen. "Är allt väl med honom?""När Joab bad mig springa hit hördes en massa rop och skrik, men jag vet inte vad som hände", svarade Ahimaas.30"Vänta här", sa kungen till honom, och Ahimaas steg då åt sidan.31Sedan kom etiopiern fram och sa: "Jag har goda nyheter åt Ers Majestät. I dag har Herren räddat dig från alla dem som gjorde uppror mot dig."32"Vad har hänt med den unge Absalom? Är allt väl med honom?" frågade kungen. Budbäraren svarade: "Jag hoppas det går för alla dina fiender som det har gått för honom!"33Då blev kungen bedrövad och gick upp till rummet ovanför porten för att gråta ut sin sorg. Medan han gick ropade han förtvivlat: "O min son Absalom, min son, min son Absalom! Om jag ändå hade fått dö i stället för dig! O Absalom, min son, min son!"