1HERREN sa till Mose: ”Lämna nu denna plats, du och detta folk, som du förde ut ur Egypten, och gå till det land som jag en gång med ed lovade Abraham, Isak och Jakob att ge åt deras ättlingar.2Jag ska sända en ängel framför dig och fördriva kanaanéerna, amoréerna, hettiterna, perisséerna, hivéerna och jevuséerna.3Dra iväg till det land som flyter av mjölk och honung. Men själv ska jag inte följa med er, eftersom ni är ett sådant envist och motspänstigt folk. Jag skulle kunna utplåna er på vägen.”4När folket hörde dessa stränga ord, klädde de sig i sorgdräkt och tog av sig alla sina smycken.5HERREN hade nämligen bett Mose att säga till israeliterna: ”Ni är ett envist och motspänstigt folk. Om jag var tillsammans med er bara en liten stund, skulle jag utplåna er. Men ta nu av er alla era smycken, så ska jag se vad jag ska göra med er.”6Från den stunden vid berget Horeb bar de inte längre några smycken.
Uppenbarelsetältet utanför lägret
7Mose brukade slå upp boningen, som han kallade ”uppenbarelsetältet”[1], utanför lägret. Den som ville rådfråga HERREN fick gå ut till uppenbarelsetältet.8Varje gång Mose gick dit, ställde sig alla upp och iakttog honom från ingången till sina tält till dess han hade gått in i tältet.9När han gått in i tältet, kom molnpelaren ner och stannade framför ingången. Där blev den kvar medan HERREN talade med Mose.10När folket såg molnpelaren, reste de sig och tillbad vid ingången till sina tält.11HERREN talade ansikte mot ansikte med Mose, precis som en människa talar med en annan. Efteråt gick Mose tillbaka till lägret, men hans unge medhjälpare Josua, Nuns son, lämnade aldrig tältet.
Mose vill se Gud
12Mose sa till HERREN: ”Du har sagt till mig: ’Led detta folk’, men du har inte talat om vem du vill sända med mig. Du säger att du känner mig vid namn och att du ser på mig med välvilja.13Om det är så, visa mig då tydligt vad du tänker, så att jag kan lära känna dig och få möta din välvilja. Glöm inte att detta folk är ditt folk!”14Herren svarade honom: ”Jag ska själv gå med dig. Du kan känna dig lugn.”15Mose sa: ”Om inte du går med oss vill vi inte ta ett enda steg till,16för hur ska då andra kunna veta att du ser med välvilja på mig och ditt folk, och att vi är annorlunda än alla andra folk på jorden?”17HERREN svarade Mose: ”Jag ska göra det du har bett mig om, för jag ser på dig med välvilja och känner dig vid namn.”18Då bad Mose: ”Låt mig få se din härlighet!”19HERREN svarade: ”Jag ska låta min godhet gå förbi dig, och jag ska uttala mitt namn[2] HERREN för dig. Jag ska förbarma mig över vem jag vill, och jag ska visa medlidande med vem jag vill.20Men du kan inte få se mitt ansikte, för en människa kan inte se mig och leva.”21Sedan sa HERREN: ”Ställ dig här på klippan bredvid mig.22När sedan min härlighet går förbi, ska jag ställa dig i en klyfta i klippan och täcka över dig med min hand tills jag har gått förbi.23Sedan ska jag ta bort handen och du ska få se mig på ryggen. Men mitt ansikte får ingen se.”
2.Mose 33
Nya Levande Bibeln
Folket ångrar sig
1Herren sa till Mose: "Led nu detta folk som du förde ut ur Egypten till det land som jag en gång med ed lovade Abraham, Isak och Jakob att ge åt deras efterkommande.2Jag ska sända en ängel framför dig som ska fördriva kananeerna, amoreerna, hetiterna, perisseerna, hiveerna och jebuseerna.3Det är ett land som 'flyter av mjölk och honung'. Men själv ska jag inte följa med er, eftersom ni är ett sådant envist och motspänstigt folk, för jag skulle då hela tiden frestas att utplåna er."4När folket hörde dessa stränga ord, blev de bedrövade och tog av sig alla sina smycken.5Herren hade nämligen bett Mose att säga till dem: "Ni är ett envist och motspänstigt folk. Om jag var tillsammans med er bara en liten stund, så skulle jag utplåna er. Ta nu av er alla era smycken, så ska jag sedan se på vad jag ska göra med er."6Från den stunden bar de inte längre några smycken.
Uppenbarelsetältet
7Mose brukade slå upp ett tält som han kallade uppenbarelsetältet utanför lägret. Den som ville rådfråga Herren fick gå ut till tältet.8Varje gång Mose gick dit, ställde sig alla upp och iakttog honom från ingången till sina tält till dess han kommit fram.9När han gått in i tältet kom molnpelaren ner och stannade framför ingången. Där var den medan Herren talade med Mose.10När folket såg molnpelaren föll de ner och tillbad vid ingången till sina tält.11Inne i uppenbarelsetältet talade Herren ansikte mot ansikte med Mose, precis som man talar med en vän. Efteråt gick Mose tillbaka till lägret, men den unge mannen, Josua, Nuns son, som var hans tjänare, stannade kvar där.
Mose vill se Gud
12Mose talade med Herren och sa till honom: "Du har sagt till mig: 'Led detta folk till löfteslandet', men du har inte talat om vem du vill sända med mig. Du säger att du är min vän och har förtroende för mig.13Om det nu är så, visa mig då tydligt den väg du vill jag ska gå, så att jag kan förstå dig och vandra på det sätt du vill. Glöm inte bort att detta folk är ditt folk!"14Herren svarade honom: "Jag ska själv gå med dig och se till att du lyckas."15Mose hade nämligen sagt: "Om inte du går med oss vill vi inte ta ett enda steg till.16Om du inte går med oss, vem ska då kunna veta att jag och mitt folk har funnit nåd inför dina ögon och att vi är annorlunda än alla andra folk på hela jorden?"17Och Herren hade svarat Mose: "Ja, jag ska verkligen göra vad du har bett mig om, för du har funnit nåd inför mig och är min vän."18Då bad Mose att få se Guds härlighet.19Herren svarade: "Jag ska låta min skönhet gå förbi dig, och jag ska tala om för dig vad mitt namn 'Herren' betyder. Jag visar mig barmhärtig och nådig mot vem jag vill.20Men du kan inte få se mitt ansiktes härlighet, för en människa kan inte se mig och leva.21Men stå här på klippan bredvid mig.22När sedan min härlighet går förbi, ska jag ställa dig i en klyfta i klippan och övertäcka dig med min hand tills jag har gått förbi.23Sedan ska jag ta bort handen, och du ska få se mig på ryggen, men mitt ansikte får du inte se."