1.Samuel 14 | nuBibeln :: ERF Bibleserver

nuBibeln

1 Någon dag senare sa Jonatan, Sauls son till sin väpnare: ”Kom så går vi över till filistéernas förläggning på andra sidan passet!” Men han berättade inte för sin far om sina planer. 2 Saul hade slagit läger runt granatäppelträdet i Migron vid gränsen till Giva med sina 600 män. 3 Bland dem fanns Achia som bar efoden. Han var barnbarnsbarn till Eli, HERRENS präst i Shilo. Hans far var Achituv, I-Kavods bror, och hans farfar hette Pinechas. Ingen lade märke till att Jonatan hade gett sig av. 4 Men för att komma till filistéernas läger måste Jonatan gå genom ett trångt pass mellan två höga klippor som kallades Boses och Sene. 5 Den ena klippan reste sig i norr mot Mikmas och den södra mot Geva. 6 ”Nu går vi över till dessa oomskurna hedningar”, hade Jonatan sagt till sin väpnare. ”Kanske kommer HERREN att göra något för oss. Det spelar ju ingen roll för honom om vi är många eller få, för han kan ge seger!” 7 ”Gör det du tycker är bäst”, svarade hans väpnare. ”Jag stödjer dig helhjärtat, vad du än beslutar.” 8 ”Bra, låt oss då gå över till männen och göra så att de ser oss”, sa Jonatan. 9 ”Om de säger till oss: ’Stanna där ni är tills vi kommer till er’, så stannar vi och går inte upp till dem. 10 Men om de säger: ’Kom hit upp!’, så gör vi det. Det ska vara tecknet på att HERREN överlämnar dem åt oss.” 11 När filistéerna såg dem, ropade de: ”Titta! Hebréerna kravlar sig upp ur sina hål!” 12 Sedan ropade de ner från sin utpost till Jonatan och hans väpnare: ”Kom hit upp, så ska vi visa er!” ”Kom nu, följ mig”, sa Jonatan till sin väpnare, ”för HERREN har överlämnat dem åt israeliterna!” 13 Och med hjälp av både händer och fötter tog Jonatan sig uppför klippan med väpnaren strax efter sig. Filistéerna föll för Jonatan och hans väpnare kom efter och gav dem dödsstöten. 14 Så dödade de cirka tjugo man på ett område ungefär lika stort som ett halvt plogland^[1]. 15 Plötsligt utbröt panik i hela filistéernas armé, till och med bland dem som var ute och plundrade i omgivningarna, och samtidigt blev det jordbävning. Denna skräck sände Gud över dem. 16 Sauls vaktposter i Giva fick nu se hur hela filistéernas armé upplöstes och soldaterna flydde åt alla håll. 17 ”Ta reda på vem som saknas bland oss”, befallde Saul. Och när männen mönstrades fann man att Jonatan och hans väpnare var borta. 18 ”Hämta Guds ark^[2]”, ropade Saul till Achia. Den fanns bland Israels folk på den tiden. 19 Men medan Saul talade med prästen, tilltog ropen och tumultet i filistéernas läger allt mer. ”Nej, låt det vara!” sa Saul till prästen. 20 Sedan samlade Saul sina män och gick till stridsplatsen och fann att filistéerna höll på att döda varandra. Det rådde fullständig förvirring bland dem. 21 De hebréer som tidigare lytt under filistéerna och som dragit ut tillsammans med den filistéiska armén, bytte nu sida: de gick över till israeliterna som var med Saul och Jonatan. 22 Slutligen anslöt sig även de som hade gömt sig i bergen, när de nu hörde att filistéerna flydde och deltog i striden och förföljde dem. 23 Så räddade HERREN Israel den dagen och striden fortsatte bortom Bet Aven.

Saul ger en obetänksam order

24 Israeliterna hade stridit mycket och var trötta. Saul hade bundit dem med en ed: ”En förbannelse vilar över den som äter något före kvällen innan jag har tagit full hämnd på mina fiender!” Därför åt ingen något under hela dagen, 25 fastän det låg honung på marken i skogen dit folket kom. 26 När de kom in i skogen och såg den utflutna honungen, vågade de inte ta för sig och föra något till munnen. Alla fruktade för eden. 27 Men Jonatan hade inte hört sin fars ed som han bundit folket med. Han doppade en käpp i honungen och när han hade ätit av den, fick hans ögon ny glans. 28 Då berättade någon för honom om hans fars ed, att den var förbannad som åt något den dagen och att resultatet hade blivit att alla var utmattade. 29 ”Min far drar olycka över landet!” sa Jonatan. ”Ser ni inte vilken glans mina ögon fick när jag åt lite honung? 30 Tänk om folket hade fått äta av bytet de tagit från fienden! Hur mycket större skulle inte filistéernas nederlag ha blivit!” 31 Den dagen fördrev israeliterna filistéerna från Mikmas ända till Ajalon, men de var helt utmattade. 32 De kastade sig över krigsbytet och slaktade får, oxar och kalvar direkt på marken och åt köttet med blodet i. 33 Man rapporterade till Saul att folket syndade mot HERREN genom att äta kött som hade blodet i sig.^[3] ”Ni har gjort något mycket ont”, sa Saul. ”Rulla fram en stor sten hit till mig 34 och gå ut bland trupperna och se till att de för hit oxar och får, så att de kan slakta dem och låta blodet rinna av dem. Synda inte mot HERREN genom att äta kött med blodet i!” När det blev natt kom alla dit med sina oxar och slaktade dem där. 35 Och Saul byggde sitt första altare åt HERREN. 36 Därefter sa Saul: ”Nu förföljer vi filistéerna och plundrar dem hela natten ända tills det ljusnar. Vi låter ingen av dem slippa undan.” ”Det är bra”, sa hans män, ”gör det du tycker är bäst!” Men prästen sa: ”Det är säkrast att vi frågar Gud först.” 37 Saul frågade då Gud: ”Ska jag förfölja filistéerna? Överlämnar du dem åt Israel?” Men den dagen gav HERREN inget svar. 38 Då sammankallade Saul folkets ledare och sa: ”Ta reda på vilken synd som har begåtts i dag. 39 Så sant HERREN lever, han som räddat Israel, att även om syndaren är min egen son Jonatan, så ska han dö!” Men ingen gav honom något svar. 40 Sedan sa Saul till israeliterna: ”Ni ska stå på ena sidan och Jonatan och jag står här.” Och folket svarade: ”Gör vad du finner vara bäst.” 41 Saul sa till HERREN, Israels Gud: ”Varför har du inte svarat din tjänare i dag? Om skulden ligger hos mig eller min son Jonatan, Herre, Israels Gud, låt då urim komma upp, och om den ligger hos ditt folk Israel, låt då tummim^[4] komma upp.”^[5] Då utpekades Jonatan och Saul skyldiga, medan folket förklarades oskyldigt. 42 Sedan sa Saul: ”Dra nu lott mellan mig och Jonatan!” Och då föll lotten på Jonatan. 43 ”Tala genast om för mig vad du har gjort!” sa Saul till Jonatan. ”Jag smakade lite honung från änden av min stav”, erkände Jonatan. ”Men nu måste jag alltså dö!” 44 ”Ja, Jonatan”, sa Saul. ”Du måste dö! Må Gud slå mig med döden om det inte blir så!” 45 Men folket protesterade: ”Ska Jonatan dö, han som i dag så storslaget har räddat Israel? Nej, det kommer aldrig på fråga! Så sant HERREN lever: inte ett hårstrå på hans huvud ska krökas, för Gud har hjälpt honom att utföra detta i dag!” Och på det sättet räddade Sauls män Jonatans liv, så att han inte behövde dö. 46 Efter detta slutade Saul att förfölja filistéerna och de återvände till sitt land.

Saul lyckas militärt

47 Sedan Saul blivit Israels kung, stred han mot sina fiender i alla riktningar: mot Moab, Ammon och Edom, mot kungarna i Sova och mot filistéerna och på alla fronter lyckades han bestraffa sina fiender. 48 Han utförde stora bragder, besegrade amalekiterna och räddade Israel från dem som tidigare anfallit och plundrat dem. 49 Saul hade tre söner, Jonatan, Jishjo^[6] och Malki-Shua. Dessutom hade han två döttrar, den äldsta hette Merav och den yngsta Mikal. 50 Sauls hustru hette Achinoam och var dotter till Achimaas. Överbefälhavaren för Sauls här hette Avner och var hans kusin, hans farbror Ners son. 51 Sauls far Kish och Avners far Ner var bröder och båda var söner till Aviel. 52 Israeliterna kämpade häftiga strider mot filistéerna under Sauls livstid och varje gång Saul fick syn på en modig och stridsduglig man, tog han honom i sin tjänst.

Nya Levande Bibeln

Jonatans djärva plan

1 Någon dag senare sa Jonatan, Sauls son, till sin unge livvakt: "Kom så går vi över dalen till filisteernas förläggning." Men han berättade inte för sin far vad han hade för planer. 2 Saul hade slagit läger runt granatträdet i Migron vid gränsen till Gibea med sina 600 män. 3 Bland dem fanns prästen Ahia, son till Ikabods bror Ahitub, som var sonson till Pinehas och sonsons son till Eli, Herrens präst i Silo. Ingen hade lagt märke till att Jonatan gått sin väg. 4 För att komma till filisteernas läger måste Jonatan gå genom ett trångt pass mellan två skarpa klippor, som kallades Boses och Sene. 5 Den ena klippan reste sig i norr mot Mikmas, och den södra mot Geba. 6 "Nu går vi över till dessa hedningar", hade Jonatan sagt till sin livvakt. "Herren kommer kanske att göra ett under för oss. Det spelar ju ingen roll för honom om vi är många eller få!" 7 "Bra", svarade hans unge följeslagare. "Vi gör det du tycker är bäst. Jag stödjer dig helhjärtat, vad du än beslutar." 8 "Då gör vi så här", sa Jonatan. 9 "Om de säger när de ser oss: 'Stanna där ni är tills vi kommer till er', ska vi stanna och vänta på dem. 10 Men om de säger: 'Kom hit upp och strid!' så ska vi göra det. Det kommer nämligen att vara Guds signal att han ska hjälpa oss att besegra dem." 11 När filisteerna såg dem, ropade de: "Titta! Israeliterna kravlar upp ur sina hål!" 12 Sedan ropade de till Jonatan: "Kom hit upp, så ska vi visa dig hur man strider! ""Kom nu, klättra tätt bakom mig", ropade Jonatan till sin livvakt, "för Herren ska hjälpa oss att besegra dem!" 13 De måste använda både händer och fötter för att ta sig upp. Sedan började Jonatan driva dem framför sig och högg ner den ene efter den andre. Hans livvakt kom efter och gav dem nådastöten. 14 Så dödades cirka tjugo man vars kroppar till slut låg kringspridda över ett ganska stort område. 15 Plötsligt utbröt panik i hela filisteernas armé, till och med bland dem som var ute och plundrade i omgivningarna, samtidigt som det blev jordbävning. 16 Sauls vaktposter i Gibea fick se en underlig syn. Hela filisteernas armé upplöstes när soldaterna flydde åt alla håll. 17 "Ta reda på vem som saknas bland oss", befallde Saul. När männen stod uppställda fann man att Jonatan och hans livvakt var borta. 18 "Hämta Guds ark", ropade Saul till Ahia. (Arken var bland Israels folk på den tiden). 19 Men medan Saul talade med prästen, tilltog ropen och tumultet i filisteernas läger allt mer och mer."Nej, låt arken vara!" skrek Saul. 20 Sedan rusade Saul och hans män till stridsplatsen och fann att filisteerna dödade varandra. Det rådde fullständig förvirring bland dem. 21 Nu förenade sig de israeliter, som varit i filisteernas armé, med Sauls och Jonatans män. 22 Slutligen anslöt sig också de som hade gömt sig i bergen när de såg att filisteerna började fly. 23 Herren räddade Israel den dagen, och striden fortsatte bortom Bet-Aven.

Saul ger en oövertänkt order

24-25 Saul hade befallt: "En förbannelse vilar över den som äter något före kvällen, innan jag har tagit full hämnd på mina fiender. "Därför åt ingen något under hela dagen, trots att det fanns gott om honung på marken i skogen, 26 för de fruktade alla för Sauls förbannelse. 27 Men Jonatan hade inte hört sin fars befallning. Han doppade en käpp i honungen, och när han hade ätit av den kände han sig inte längre trött. 28 Då berättade någon för honom om hans fars förbud att äta och att resultatet hade blivit att alla var trötta och håglösa. 29 "Det är ju inte klokt!" utropade Jonatan. "En sådan befallning skadar oss ju bara. Ser ni inte att jag mår mycket bättre nu, när jag har ätit lite honung? 30 Tänk vad många fler vi kunde ha dödat, om vi hade fått äta av den mat vi hittade hos fienden!" 31 Trots sin hunger lyckades de jaga filisteerna från Mikmas ända till Ajalon och besegrade dem, men de var helt utmattade. 32 Den kvällen kastade de sig över krigsbytet och slaktade får, oxar och kalvar. De åt köttet rått och utan att blodet runnit av. 33 Då rapporterade någon till Saul att folket syndade mot Herren genom att äta kött som hade blod i sig. 34 "Ni har gjort det som är brottsligt", sa Saul. "Rulla fram en stor sten hit och gå ut bland trupperna och se till att de för hit oxar och får så att vi kan slakta dem och låta blodet rinna av dem. Vi får inte synda mot Herren genom att äta kött med blodet kvar!" Då gjorde de som han hade sagt. 35 Och Saul byggde sitt första altare åt Herren. 36 Efteråt sa Saul: "Nu förföljer vi filisteerna hela natten tills vi besegrat varenda en av dem!""Det är bra", utropade hans män. "Vi gör det du tycker blir bäst." Men prästen sa: "Det är bäst att vi först frågar Gud." 37 Saul frågade då Gud: "Ska vi förfölja filisteerna? Hjälper du oss att utplåna dem?"Men Herren gav inget svar på hela natten. 38 Då sa Saul till sina närmaste män: "Något måste vara galet! Vi måste ta reda på vilken synd vi har begått idag. 39 Jag svär vid Guds namn, han som gett Israel seger, att även om syndaren är min egen son Jonatan, så ska han dö!"Men ingen ville tala om för honom hur det egentligen förhöll sig. 40 Då sa Saul: "Jonatan och jag står här, och alla ni andra ställer er där borta." 41 De gjorde som han ville, och han fortsatte: "Herre, Israels Gud, varför har du inte besvarat min fråga? Vad är det som är galet? Är Jonatan och jag skyldiga, eller finns det någon synd bland de andra? Herre, visa oss vem som är skyldig."Sedan utpekades Jonatan och Saul genom helig lottdragning som skyldiga, och folket förklarades oskyldigt. 42 Då sa Saul: "Dra nu lott mellan mig och Jonatan." Då föll den på Jonatan. 43 "Tala nu om för mig vad du har gjort!" röt Saul till Jonatan."Jag smakade lite honung", erkände Jonatan. "Det var bara en liten klick på änden av en käpp. Men nu måste jag alltså dö! " 44 "Ja, Jonatan", sa Saul. "Du måste dö! Måtte Gud slå mig med döden om det inte blir så." 45 Men trupperna protesterade: "Ska Jonatan dö, han som i dag har räddat Israel? Nej, det kommer aldrig på fråga! Vi svär vid den levande Guden, att inte ett hårstrå på hans huvud ska krökas, för Gud har använt honom till att utföra ett mäktigt under idag." På det sättet räddade Sauls män Jonatans liv.

Saul lyckas militärt

46 Efter detta begav sig Saul hem med sin armé och filisteerna återvände till sitt land. 47 Eftersom Saul nu satt säker i sadeln som Israels kung, skickade han ut Israels armé i alla riktningar, mot Moab, Ammon, Edom, kungarna i Soba och mot filisteerna, och på alla fronter lyckades han jaga bort och bestraffa sina fiender. 48 Han utförde stora bragder, besegrade amalekiterna och räddade Israel från dem som tidigare anfallit och plundrat dem. 49 Saul hade tre söner, Jonatan, Jisvi och Malki-Sua. Dessutom hade han två döttrar som hette Merab och Mikal. 50-51 Sauls hustru hette Ahinoam och var dotter till Ahimaas. Överbefälhavaren för Sauls armé hette Abner och var hans kusin, hans farbror Ners son. (Abners far Ner och Sauls far Kis var bröder, och söner till Abiel.) 52 Israeliterna kämpade ständigt mot filisteerna under Sauls livstid. Varje gång Saul fick ögonen på en modig, stark ung man, lät han värva honom till sin armé.