1Job fortsatte sitt försvar:2"Jag längtar tillbaka till den tid när Gud tog hand om mig,3när han visade mig vägen så att jag kunde vandra trygg genom mörkret.4Ja, jag tänker på mina unga år, när jag i familjen upplevde Guds vänskap,5när den Allsmäktige fortfarande alltid var med mig, när mina barn fanns runt omkring mig6och när mina planer hade framgång och allt lyckades väl!7På den tiden när jag gick ut till stadsporten för att ta min plats,8såg de yngre mig och gick åt sidan, och till och med de äldre reste sig av respekt för mig.9Furstar stod tysta inför mig utan att säga ett ord.10De högsta tjänstemännen i staden hade inget att säga.11Alla stämde in i vad jag sa. Alla som såg mig talade väl om mig,12därför att jag hjälpte de fattiga i deras nöd och de faderlösa, som inte hade någon att vända sig till.13Jag hjälpte alla som hade det svårt, och de välsignade mig. Jag gjorde livet lite lättare för utsatta änkor.14Allt jag gjorde var rätt och riktigt, för rättfärdigheten var min dräkt!15Jag var den blindes ögon och den lames fötter.16Jag var som en far för de fattiga och såg till att också främlingar behandlades rättvist.17Jag krossade käkarna på ogudaktiga förtryckare och fick dem att släppa sina offer.18Jag trodde att jag skulle få dö stilla och lugnt i mitt eget hus efter ett långt och rikt liv.19'Allt jag gör kommer att ha framgång', tänkte jag. 'Daggen kommer att vattna mina åkrar om natten.20Jag kommer alltid att få ha det så här bra och allt kommer att utvecklas väl.'21Alla lyssnade till mig på den tiden, uppskattade mina råd och väntade på mina synpunkter.22När jag hade sagt mitt hade ingen något att tillägga, för man var alltid nöjd med mina råd.23Man längtade efter att höra min åsikt, som man längtar efter regn under torrtiden, och drack törstigt in varje ord.24När de var nedstämda log jag mot dem, och det gav dem nytt mod.25Jag talade om för dem vad de skulle göra och visade dem till rätta. Jag var som en kung bland sina trupper och som en tröstare för dem som sörjde.