1På äldre dagar när Isak var halvblind, kallade han en dag till sig sin äldste son Esau."Min son?" sa Isak."Ja, far", svarade Esau.2-4Isak fortsatte: "Jag är en gammal man nu och väntar på att dö vilken dag som helst. Ta din båge och dina pilar och gå ut på fälten och skjut något vilt åt mig och laga till det på det sätt som jag tycker bäst om. Då ska jag ge dig, min förstfödde son, de välsignelser som tillhör dig, innan jag dör."5Men Rebecka hörde samtalet, så när Esau gick ut på fälten för att jaga efter villebråd,6-7ropade hon på sin son Jakob och berättade för honom vad hans far hade sagt till brodern.8-10"Gör nu precis som jag säger till dig", sa Rebecka. "Gå ut till hjorden och hämta hit två unga getter, så ska jag laga till din fars favoriträtt. Ta därefter maten till din far, och när han har njutit av måltiden kommer han att välsigna dig i stället för Esau, innan han dör."11-12"Så lätt lurar man honom inte", sa Jakob. "Tänk på hur hårig Esau är och hur slät min hud är! Vad händer om min far känner på mig? Han kommer att tro att jag driver med honom och kommer att förbanna mig i stället för att välsigna mig!"13"Låt hans förbannelse komma över mig, käre son", sa Rebecka. "Gör bara som jag säger. Gå ut och hämta getterna!"14Jakob följde därför sin mors råd och hämtade de två killingarna, och hon lagade till en rätt av dem som hon visste att Isak tyckte om.15Sedan tog hon Esaus bästa kläder, som fanns där i huset, och sa till Jakob att sätta dem på sig.16Hon gjorde också ett par handskar av hårigt skinn från de unga getterna och satte ett band av skinn runt hans hals.17Sedan gav hon honom köttet, som nu hade fått en doft av vilt, och lite nybakat bröd.18Jakob bar tallriken med maten till rummet där hans far låg."Far," sa han."Ja", svarade Isak. "Vilken av mina söner är det, Esau eller Jakob?"19"Det är din äldste son, Esau", ljög Jakob. Jag har gjort som du sa till mig. Här är det utsökta viltet, som du bad mig om. Sitt upp och ät, så att du kan välsigna mig av hela ditt hjärta!"20"Hur kunde du fånga något så snabbt, min son?" undrade Jakob."Därför att Herren, din Gud, sände det i min väg", svarade Jakob.21Då sa Isak: "Kom hit till mig. Jag vill känna på dig och vara säker på att det är Esau!"22Jakob gick fram till sin far, som kände på honom."Rösten är Jakobs, men händerna är Esaus," konstaterade Isak.23Men han lät övertyga sig och gav Jakob sin välsignelse.24"Är du verkligen Esau?" undrade Isak igen."Ja, naturligtvis", svarade Jakob.25"Kom då hit med köttet, så ska jag äta det och välsigna dig av allt mitt hjärta", sa Isak. Jakob gick fram till Isak med maten, och Isak åt. Han drack också av det vin som Jakob hade haft med sig.26"Kyss mig, min son", sa Isak sedan. Jakob kysste honom på kinden, och när Isak kände lukten av hans kläder blev han slutligen övertygad och utbrast:27-29Lukten hos min son är den goda lukten från jorden och fälten, som Herren har välsignat. Gud ska alltid ge dig rikligt med regn för din gröda och goda skördar av säd och nytt vin. Många folk ska tjäna dig. Du ska vara dina bröders herre, och alla deras barn ska buga sig djupt inför dig. De som förbannar dig ska vara förbannade, och alla de som välsignar dig ska vara välsignade."30När Isak hade välsignat Jakob och denne knappt mer än hunnit lämna rummet, kom Esau tillbaka från sin jakt.31Han hade också lagat till sin fars favoriträtt och gick in till honom med den."Far, här är jag med viltet", sa han. "Sätt dig upp och ät, så att du kan ge mig dina bästa välsignelser!"32"Vem är det som kommer?" undrade Isak."Det är ju jag, Esau, din äldste son," sa Esau.33Då blev Isak mycket förvånad och frågade:"Men vem var det då som just var här med viltet som jag åt, den som jag gav min välsignelse, en välsignelse jag inte kan ta tillbaka?"34Esau började gråta bittert och snyfta högt: "O, min far, välsigna också mig!"35"Din bror var här och lurade mig. Nu har han stulit din välsignelse", konstaterade Isak.36"Inte undra på att de kallar honom bedragare! Först tog han min förstfödslorätt, och nu har han stulit min välsignelse. Har du inte sparat en enda välsignelse åt mig?" frågade Esau.37Då sa Isak: "Jag har gjort Jakob till din herre, och du och hela din släkt ska vara hans tjänare. Jag har försett honom med överflöd av vete och vin. Vad finns det kvar som jag kan ge åt dig?"38"Finns det inte en enda välsignelse kvar åt mig? Far, välsigna mig också", bad Esau och brast i gråt. Då sa Isak till sist:39-40"Ditt liv kommer inte att bli lätt och på intet sätt fyllt av överflöd. Du ska arbeta dig fram med hjälp av ditt svärd. Under en tid kommer du att tjäna din bror, men du kommer slutligen att skaka dig loss från honom och bli fri."41Esau hatade Jakob för det han hade gjort mot honom och sa för sig själv: "Min far kommer snart att vara borta, och då ska jag döda Jakob."42Men någon fick reda på hans planer och talade om det för Rebecka. Hon sände då bud efter Jakob och berättade för honom att Esau hade hotat honom till livet.43"Så här ska du göra", sa hon. "Fly till din morbror Laban i Haran,44och stanna hos honom tills din brors vrede har lagt sig45och tills han glömt vad du har gjort. Då ska jag meddela dig. Varför ska jag förlora er båda två på en enda dag?"46Sedan sa Rebecka till Isak: "Jag är dödstrött på de hetitiska flickorna här i trakten. Jag dör hellre än att jag ser Jakob gifta sig med en av dem."