1Jona, Amittais son, fick detta budskap från Herren:2"Gå till den stora staden Nineve och meddela detta från mig, Herren: 'Jag tänker förstöra dig, för din ondska når ända upp till mig!' "3Men Jona var rädd för att gå till Nineve, så han försökte gömma sig för Herren. Han gick ner till kusten, till hamnen i Jafo, där han såg ett fartyg som just skulle segla till Tarsis. Han betalade för sig och gick ombord i förhoppningen att kunna fly till Tarsis och gömma sig för Herren.4När fartyget hade kommit ut på öppet vatten sände Herren plötsligt en så våldsam storm att fartyget var nära att gå under.5Sjömännen ombord blev rädda och var och en ropade desperat till sin gud om hjälp. För att lätta skeppet lämpade de lasten överbord. Men under allt detta låg Jona nere i skeppet och sov djupt.6Kaptenen gick då ner till honom och röt: "Vad menar du med att ligga här? Hur kan du ligga och sova på det här sättet, när vi är nära att gå under? Upp med dig och be till din gud du också. Han kanske hör oss och kan rädda oss!"7Besättningen bestämde sig då för att kasta lott för att se vem som kunde vara skyldig till deras olycka. "Vem har retat gudarna och orsakat stormen?" skrek de. När de kastade lott föll lotten på Jona.8"Vad har du gjort?" frågade de. "Varför har vi råkat ut för den här fruktansvärda stormen? Vem är du? Vad har du för arbete? Från vilket land och folk kommer du?"9-10Han svarade: "Jag är jude. Jag tillber Herren, himlens Gud, som har skapat jord och hav." Men han berättade också att han var på flykt undan Herren. När männen hörde detta darrade de av rädsla, allt medan stormen tilltog i styrka. De ropade ilsket till Jona:11"Varför gjorde du så? Vad ska vi göra för att lugna stormen?"12"Kasta mig i havet", sa Jona uppgivet. "Då kommer det att bli lugnt igen. Jag vet att det är mitt fel att stormen kommit över oss."13Sjömännen gjorde ett sista försök att ro mot land, men de orkade inte. Vinden hade tilltagit ännu mer.14Då ropade de till Herren: "Herre, vi vill inte dö för den här mannens synder. Gör oss inte ansvariga för hans död, för detta är inte vårt fel. Du har sänt stormen över honom, och till det har du säkert dina goda skäl!"15Sedan tog de Jona och kastade honom överbord. Havet blev genast lugnt!16Männen blev häpna över vad Herren gjorde, och de lovade högtidligt att tjäna honom och offrade till honom.
Jona 1
English Standard Version
Jonah Flees the Presence of the Lord
1Now the word of the Lord came to Jonah the son of Amittai, saying, (2 Kung 14:25)2“Arise, go to Nineveh, that great city, and call out against it, for their evil[1] has come up before me.” (1 Mos 10:11; 2 Kung 19:36; Jon 3:3; Jon 4:11; Nah 1:1; Sef 2:13; Matt 12:41; Luk 11:30; Luk 11:32; Upp 18:5)3But Jonah rose to flee to Tarshish from the presence of the Lord. He went down to Joppa and found a ship going to Tarshish. So he paid the fare and went down into it, to go with them to Tarshish, away from the presence of the Lord. (1 Mos 4:16; Jos 19:46; 1 Kung 10:22; Ps 139:9; Jon 4:2)4But the Lord hurled a great wind upon the sea, and there was a mighty tempest on the sea, so that the ship threatened to break up. (1 Kung 22:48; Ps 48:7; Ps 107:25)5Then the mariners were afraid, and each cried out to his god. And they hurled the cargo that was in the ship into the sea to lighten it for them. But Jonah had gone down into the inner part of the ship and had lain down and was fast asleep. (Ps 107:28; Apg 27:18; Apg 27:38)6So the captain came and said to him, “What do you mean, you sleeper? Arise, call out to your god! Perhaps the god will give a thought to us, that we may not perish.” (Jon 1:5; Jon 3:9)
Jonah Is Thrown into the Sea
7And they said to one another, “Come, let us cast lots, that we may know on whose account this evil has come upon us.” So they cast lots, and the lot fell on Jonah. (Dom 20:9)8Then they said to him, “Tell us on whose account this evil has come upon us. What is your occupation? And where do you come from? What is your country? And of what people are you?”9And he said to them, “I am a Hebrew, and I fear the Lord, the God of heaven, who made the sea and the dry land.” (Ps 146:6; Upp 11:13)10Then the men were exceedingly afraid and said to him, “What is this that you have done!” For the men knew that he was fleeing from the presence of the Lord, because he had told them. (Jon 1:3)11Then they said to him, “What shall we do to you, that the sea may quiet down for us?” For the sea grew more and more tempestuous.12He said to them, “Pick me up and hurl me into the sea; then the sea will quiet down for you, for I know it is because of me that this great tempest has come upon you.” (Jos 7:20)13Nevertheless, the men rowed hard[2] to get back to dry land, but they could not, for the sea grew more and more tempestuous against them.14Therefore they called out to the Lord, “O Lord, let us not perish for this man’s life, and lay not on us innocent blood, for you, O Lord, have done as it pleased you.” (5 Mos 21:8; Ps 115:3)15So they picked up Jonah and hurled him into the sea, and the sea ceased from its raging. (Ps 65:7; Luk 8:24)16Then the men feared the Lord exceedingly, and they offered a sacrifice to the Lord and made vows. (1 Mos 8:20; 1 Mos 31:54; Jon 2:9)
A Great Fish Swallows Jonah
17[3] And the Lord appointed[4] a great fish to swallow up Jonah. And Jonah was in the belly of the fish three days and three nights. (Matt 12:40; Matt 16:4; Luk 11:30)