1Detta var början till det långa kriget mellan Sauls anhängare och Davids. Davids ställning blev allt starkare, medan motståndarnas inflytande avtog.2David fick flera söner medan han bodde i Hebron. Den äldste hette Amnon, och Ahinoam från Jisreel var mor till honom.3Hans andre son hette Kilab, och det var Abigail, änkan till Nabal från Karmel, som var hans mor. Den tredje sonen hette Absalom. Hans mor hette Maaka och hon var dotter till kung Gesur.4Den fjärde sonen föddes av Haggit och hette Adonia. Abital födde Sefatja, och5Egla födde Jitream.
Abner förhandlar med David
6Allteftersom kriget fortsatte, stärkte Abner sin position bland Sauls efterföljare.7Han utnyttjade sin ställning och låg med Rispa, en flicka som varit en av Sauls bihustrur. När Is-Boset anklagade Abner för detta,8blev Abner rasande."Är jag en judisk hund som du kan behandla hur du vill?" skrek han. "Är detta min belöning? Efter allt vad jag har gjort för dig och för din far genom att inte förråda dig till David så anklagar du mig för en kvinnas skull?9-10Gud får straffa mig om jag inte gör allt jag kan för att ta riket från dig, hela vägen från Dan till Beer-Seba, och ge det till David, precis som Herren har förutsagt."11Is-Boset vågade inte säga ett ord till om saken. Han blev rädd för Abner.12Då sände Abner budbärare till David för att föreslå en överenskommelse. Mot en viss belöning var Abner villig att överlämna hela Israel till David.13David svarade: "Det ska väl kunna gå, men jag vill inte förhandla med dig om du inte tar med dig min hustru Mikal, Sauls dotter."14David sände sedan följande besked till Is-Boset: "Ge mig tillbaka min hustru Mikal, som jag köpte för hundra döda filisteer."15Då lät Is-Boset hämta henne från hennes man Paltiel,16som gråtande följde henne ända till Bahurim. Där befallde Abner honom att återvända hem.17Under tiden rådgjorde Abner med Israels ledare och påminde dem om att de under en lång tid hade velat få David till kung.18Han sa till dem: "Nu är det dags, för Herren har sagt: 'Det är David som jag ska använda för att frälsa folket från filisteerna och alla andra fiender.' "19Abner talade också med ledarna för Benjamins stam. Sedan gick han till Hebron och rapporterade för David om förhandlingarna med Benjamins och Israels folk.20Tjugo män följde med honom dit, och David ordnade med en fest för dem.21När Abner gick därifrån, lovade han David: "När jag kommer tillbaka, ska jag sammankalla hela Israels folk, och de kommer att välja dig till kung, som du så länge önskat. "Då garanterade David Abners säkerhet och lät honom återvända.
Joab dödar Abner
22Men strax efter det att Abner hade gått, kom Joab och några av Davids män tillbaka från en plundringsfärd, och de hade mycket byte med sig.23Joab fick reda på att Abner just hade varit gäst hos kungen och återvänt oskadd.24-25Han rusade in till kungen och ropade: "Vad har du gjort? Vad menar du med att låta honom komma undan? Du vet mycket väl att han kom för att spionera på oss och att han planerar att återvända och anfalla oss!"26Utan att David visste något skickade Joab budbärare för att hinna upp Abner och be honom komma tillbaka. De hann ifatt honom vid Siras brunn, och han återvände med dem.27När Abner kom till Hebron tog Joab honom åt sidan vid stadsporten, som om han ville tala med honom i enrum. Men i stället drog han fram en dolk och dödade honom för att hämnas sin bror Asael.28När David hörde om detta, sa han: "Jag lovar inför Herren att jag och mitt folk är oskyldiga till detta brott mot Abner.29Joab och hans familj är de skyldiga, och det ska alltid förekomma spetälska, handikapp, barnlöshet och olyckor i deras familj."30Joab och hans bror Abisai dödade alltså Abner därför att han hade dödat deras bror Asael i slaget vid Gibeon.31Sedan sa David till Joab och alla dem som var med honom: "Riv sönder era kläder. Ta på er sorgkläder och sörj över att Abner är död."Kung David följde också med ut till gravplatsen.32De begravde Abner i Hebron, och kungen och allt folket grät och sörjde. Kungen sjöng en klagosång:33-34"Varför måste Abner dö som en dåre? Dina händer var inte bundna, dina fötter inte i bojor. Du mördades, ett offer för sammansvärjning."Och allt folket grät än en gång för hans skull.35-36Sedan kom man med mat till David, men han lovade Gud att han inte skulle äta något förrän solen gått ner. Detta gillade hans folk. Ja, allt David gjorde uppskattades av dem.37Den dagen förstod hela folket, både Juda och Israel, att David inte på något sätt var skyldig till Abners död.38David sa till sina män: "En stor ledare och en stor man i Israel har i dag fallit.39Och även om jag är Guds utvalde kung, så kan jag inte göra något åt dessa söner till Seruja. Men Herren ska låta sin hämnd drabba dessa grymma människor för deras onda gärningar!"
2 Samuelsbokem 3
English Standard Version
Abner Joins David
1There was a long war between the house of Saul and the house of David. And David grew stronger and stronger, while the house of Saul became weaker and weaker.2And sons were born to David at Hebron: his firstborn was Amnon, of Ahinoam of Jezreel; (1 Sam 25:42; 1 Krön 3:1)3and his second, Chileab, of Abigail the widow of Nabal of Carmel; and the third, Absalom the son of Maacah the daughter of Talmai king of Geshur; (1 Sam 27:8; 2 Sam 3:2; 2 Sam 13:37; 2 Sam 14:32; 2 Sam 15:8)4and the fourth, Adonijah the son of Haggith; and the fifth, Shephatiah the son of Abital; (1 Kung 1:5)5and the sixth, Ithream, of Eglah, David’s wife. These were born to David in Hebron.6While there was war between the house of Saul and the house of David, Abner was making himself strong in the house of Saul.7Now Saul had a concubine whose name was Rizpah, the daughter of Aiah. And Ish-bosheth said to Abner, “Why have you gone in to my father’s concubine?” (2 Sam 16:21; 2 Sam 21:8)8Then Abner was very angry over the words of Ish-bosheth and said, “Am I a dog’s head of Judah? To this day I keep showing steadfast love to the house of Saul your father, to his brothers, and to his friends, and have not given you into the hand of David. And yet you charge me today with a fault concerning a woman. (1 Sam 17:43)9God do so to Abner and more also, if I do not accomplish for David what the Lord has sworn to him, (Rut 1:17; 1 Sam 15:28; 1 Sam 16:1; 1 Sam 16:12; 1 Sam 28:17; 2 Sam 3:35; 1 Krön 12:23)10to transfer the kingdom from the house of Saul and set up the throne of David over Israel and over Judah, from Dan to Beersheba.” (Dom 20:1; 1 Sam 3:20; 2 Sam 17:11; 2 Sam 24:2; 2 Sam 24:15; 1 Kung 4:25)11And Ish-bosheth could not answer Abner another word, because he feared him.12And Abner sent messengers to David on his behalf,[1] saying, “To whom does the land belong? Make your covenant with me, and behold, my hand shall be with you to bring over all Israel to you.”13And he said, “Good; I will make a covenant with you. But one thing I require of you; that is, you shall not see my face unless you first bring Michal, Saul’s daughter, when you come to see my face.” (1 Mos 43:3; 1 Sam 14:49)14Then David sent messengers to Ish-bosheth, Saul’s son, saying, “Give me my wife Michal, for whom I paid the bridal price of a hundred foreskins of the Philistines.” (1 Sam 18:25; 1 Sam 18:27)15And Ish-bosheth sent and took her from her husband Paltiel the son of Laish.16But her husband went with her, weeping after her all the way to Bahurim. Then Abner said to him, “Go, return.” And he returned. (2 Sam 16:5; 2 Sam 17:18; 2 Sam 19:16; 1 Kung 2:8)17And Abner conferred with the elders of Israel, saying, “For some time past you have been seeking David as king over you.18Now then bring it about, for the Lord has promised David, saying, ‘By the hand of my servant David I will save my people Israel from the hand of the Philistines, and from the hand of all their enemies.’” (2 Sam 3:9)19Abner also spoke to Benjamin. And then Abner went to tell David at Hebron all that Israel and the whole house of Benjamin thought good to do. (1 Krön 12:29)20When Abner came with twenty men to David at Hebron, David made a feast for Abner and the men who were with him.21And Abner said to David, “I will arise and go and will gather all Israel to my lord the king, that they may make a covenant with you, and that you may reign over all that your heart desires.” So David sent Abner away, and he went in peace. (2 Sam 3:12; 1 Kung 11:37)22Just then the servants of David arrived with Joab from a raid, bringing much spoil with them. But Abner was not with David at Hebron, for he had sent him away, and he had gone in peace.23When Joab and all the army that was with him came, it was told Joab, “Abner the son of Ner came to the king, and he has let him go, and he has gone in peace.”24Then Joab went to the king and said, “What have you done? Behold, Abner came to you. Why is it that you have sent him away, so that he is gone?25You know that Abner the son of Ner came to deceive you and to know your going out and your coming in, and to know all that you are doing.” (1 Sam 29:6)
Joab Murders Abner
26When Joab came out from David’s presence, he sent messengers after Abner, and they brought him back from the cistern of Sirah. But David did not know about it.27And when Abner returned to Hebron, Joab took him aside into the midst of the gate to speak with him privately, and there he struck him in the stomach, so that he died, for the blood of Asahel his brother. (2 Sam 2:23; 2 Sam 20:9; 1 Kung 2:5; 1 Kung 2:32)28Afterward, when David heard of it, he said, “I and my kingdom are forever guiltless before the Lord for the blood of Abner the son of Ner.29May it fall upon the head of Joab and upon all his father’s house, and may the house of Joab never be without one who has a discharge or who is leprous or who holds a spindle or who falls by the sword or who lacks bread!” (3 Mos 14:2; 3 Mos 15:2; 2 Sam 1:16)30So Joab and Abishai his brother killed Abner, because he had put their brother Asahel to death in the battle at Gibeon. (2 Sam 2:23)
David Mourns Abner
31Then David said to Joab and to all the people who were with him, “Tear your clothes and put on sackcloth and mourn before Abner.” And King David followed the bier. (1 Mos 37:34; Jos 7:6; 1 Kung 20:31)32They buried Abner at Hebron. And the king lifted up his voice and wept at the grave of Abner, and all the people wept.33And the king lamented for Abner, saying, “Should Abner die as a fool dies? (2 Sam 1:17; 2 Sam 13:12; 2 Krön 35:25; Pred 2:16)34Your hands were not bound; your feet were not fettered; as one falls before the wicked you have fallen.” And all the people wept again over him.35Then all the people came to persuade David to eat bread while it was yet day. But David swore, saying, “God do so to me and more also, if I taste bread or anything else till the sun goes down!” (Rut 1:17; 2 Sam 1:12; 2 Sam 12:17)36And all the people took notice of it, and it pleased them, as everything that the king did pleased all the people.37So all the people and all Israel understood that day that it had not been the king’s will to put to death Abner the son of Ner.38And the king said to his servants, “Do you not know that a prince and a great man has fallen this day in Israel?39And I was gentle today, though anointed king. These men, the sons of Zeruiah, are more severe than I. The Lord repay the evildoer according to his wickedness!” (2 Sam 16:10; 2 Sam 19:22; Ps 28:4; 2 Tim 4:14)