1När Josef kom fram till Egypten som fånge till de ismaelitiska köpmännen, köptes han av Potifar, som var medlem av Faraos personliga stab och kapten över kungens livvakt och dessutom riksbödel.2Herren välsignade Josef i hans husbondes hus, och Josef lyckades med allt han gjorde.3När Potifar lade märke till detta och förstod att Herren var med Josef och att han lyckades med allt han företog sig,4blev han mycket nöjd med Josef och gjorde honom till sin närmaste man. Josef fick ansvaret över hela hushållet och över allt som Potifar ägde.5Från den dagen välsignade Herren Potifar och hela hans hus på grund av Josef. Gud var med i allt Potifar företog sig, och allt fungerade utmärkt både i huset och ute på fälten.6Josef fick ansvar för alltsammans. Det enda Potifar själv avgjorde var vad han skulle äta. Josef var välbyggd och såg bra ut.7En dag började däeför Potifars fru göra närmanden mot honom och föreslog att han skulle komma och ligga med henne.8Josef vägrade och sa till henne: "Min husbonde litar på mig i allt.9Själv har han inte mer makt här än vad jag har! Han har inte hållit undan något för mig utom dig, eftersom du är hans hustru. Hur skulle jag kunna göra något så ont som detta? Det skulle vara en stor synd emot Gud."10Men hon fortsatte med sina förslag dag efter dag. Josef vägrade att lyssna till henne och höll sig ur vägen så mycket som möjligt.11En dag när han var ensam med sina sysslor i huset12kom hon och grep tag i hans kläder och krävde att han skulle ligga med henne. Han slet sig loss, men rocken gled av honom, och hon stod där med den i handen när han flydde från huset.13När hon såg att allt hon hade kvar var hans rock,14-15ropade hon på de andra tjänarna."Den där hebreiske slaven bara förolämpar oss!" snyftade hon. "Han försökte våldta mig, men när jag skrek sprang han sin väg och glömde sina kläder."16Hon behöll rocken, och när hennes man kom hem på kvällen17berättade hon för honom vad som hänt."Den där hebreiske slaven, som du har här, försökte våldta mig,18men jag ropade på hjälp. Han flydde och lämnade kvar sin rock!"19När Potifar hörde hustruns berättelse blev han rasande.20Han spärrade in Josef i det fängelse där kungen hade sina fångar.21Men Herren var med Josef också där och var god emot honom. Josef blev så omtyckt av förmannen för vakterna22att denne lämnade över hela skötseln av fängelset till Josef och lät honom få ansvaret för alla de andra fångarna.23Sedan hade förmannen inget att bekymra sig över, för Josef tog hand om allt, och Herren var med honom så att allt lyckades väl för honom.
1 Mosebok 39
English Standard Version
Joseph and Potiphar’s Wife
1Now Joseph had been brought down to Egypt, and Potiphar, an officer of Pharaoh, the captain of the guard, an Egyptian, had bought him from the Ishmaelites who had brought him down there. (1 Mos 37:25; 1 Mos 37:28; 1 Mos 37:36)2The Lord was with Joseph, and he became a successful man, and he was in the house of his Egyptian master. (1 Mos 21:22; 1 Mos 26:24; 1 Mos 26:28; 1 Mos 28:15; 1 Mos 39:21; 1 Sam 16:18; 1 Sam 18:14; 1 Sam 18:28; Apg 7:9)3His master saw that the Lord was with him and that the Lord caused all that he did to succeed in his hands. (2 Krön 26:5; Ps 1:3)4So Joseph found favor in his sight and attended him, and he made him overseer of his house and put him in charge of all that he had. (1 Mos 19:19; 1 Mos 33:10; 1 Mos 39:8; 1 Mos 39:21)5From the time that he made him overseer in his house and over all that he had, the Lord blessed the Egyptian’s house for Joseph’s sake; the blessing of the Lord was on all that he had, in house and field. (1 Mos 30:27)6So he left all that he had in Joseph’s charge, and because of him he had no concern about anything but the food he ate. Now Joseph was handsome in form and appearance. (1 Mos 29:17; 1 Sam 16:12)7And after a time his master’s wife cast her eyes on Joseph and said, “Lie with me.”8But he refused and said to his master’s wife, “Behold, because of me my master has no concern about anything in the house, and he has put everything that he has in my charge. (1 Mos 39:4)9He is not greater in this house than I am, nor has he kept back anything from me except you, because you are his wife. How then can I do this great wickedness and sin against God?” (2 Sam 12:13; Ps 51:4)10And as she spoke to Joseph day after day, he would not listen to her, to lie beside her or to be with her. (Ords 1:10)11But one day, when he went into the house to do his work and none of the men of the house was there in the house,12she caught him by his garment, saying, “Lie with me.” But he left his garment in her hand and fled and got out of the house. (Ords 7:13; Ords 7:18)13And as soon as she saw that he had left his garment in her hand and had fled out of the house,14she called to the men of her household and said to them, “See, he has brought among us a Hebrew to laugh at us. He came in to me to lie with me, and I cried out with a loud voice.15And as soon as he heard that I lifted up my voice and cried out, he left his garment beside me and fled and got out of the house.”16Then she laid up his garment by her until his master came home,17and she told him the same story, saying, “The Hebrew servant, whom you have brought among us, came in to me to laugh at me.18But as soon as I lifted up my voice and cried, he left his garment beside me and fled out of the house.”19As soon as his master heard the words that his wife spoke to him, “This is the way your servant treated me,” his anger was kindled.20And Joseph’s master took him and put him into the prison, the place where the king’s prisoners were confined, and he was there in prison. (1 Mos 40:3; 1 Mos 40:5; 1 Mos 40:15; 1 Mos 41:14; Ps 105:18)21But the Lord was with Joseph and showed him steadfast love and gave him favor in the sight of the keeper of the prison. (1 Mos 39:2; 2 Mos 3:21; 2 Mos 11:3; 2 Mos 12:36; Apg 7:9)22And the keeper of the prison put Joseph in charge of all the prisoners who were in the prison. Whatever was done there, he was the one who did it. (1 Mos 40:4)23The keeper of the prison paid no attention to anything that was in Joseph’s charge, because the Lord was with him. And whatever he did, the Lord made it succeed. (1 Mos 39:2)