4 Mosebok 14:1 | Nya Levande Bibeln

Nya Levande Bibeln

1 Då började folket att klaga och gråta högt, och de fortsatte hela natten. 2 Deras röster höjdes i en väldig klagokör mot Mose och Aron."Tänk om vi hade fått dö i Egypten", klagade de, "eller åtminstone här i öknen, 3 i stället för att bli dödade i det landet. Ja, Herren kommer att döda oss där, och våra hustrur och små barn kommer att bli slavar. Låt oss försöka komma härifrån och återvända till Egypten!" 4 Det förslaget spred sig i hela lägret, och man ropade: "Vi väljer en ledare som kan föra oss tillbaka till Egypten!"

Mose ber för de upproriska

5 Då föll Mose och Aron ner på marken med ansiktena mot jorden, 6 och två av spejarna, Josua, Nuns son, och Kaleb, Jefunnes son, rev sönder sina kläder 7 och sa till allt folket: "Det är ett underbart land vi har framför oss, 8 och Herren älskar oss. Han kommer att hjälpa oss att komma in i landet, för han har ju gett oss det. Det är oerhört bördigt, ett land som "flyter av mjölk och honung"! 9 Gör inte uppror mot Herren nu. Ni behöver inte vara rädda för folken som bor där! De blir en munsbit för oss! Vi kommer att klara av dem, för Herren är med oss, och det är oss han beskyddar och inte dem! Sluta nu upp med att vara rädda!" 10-11 Men den enda reaktionen på deras vädjan blev att man hotade att stena dem. Då visade sig Herrens härlighet, och Herren sa till Mose: "Hur länge tänker det här folket förakta mig? Kommer dessa människor aldrig att tro mig, trots alla under som de har sett mig göra? 12 Jag ska göra dem arvlösa och utrota dem i pest, men dig ska jag göra till ett folk, mycket större och mäktigare än de!" 13 "Men vad ska egyptierna tänka när de får höra talas om det?" frågade Mose Herren. "De känner ju mycket väl till hur du visade din makt och räddade ditt folk. 14 De har berättat det för invånarna i det här landet, så de är väl medvetna om att du står på Israels sida och att du talar med folket ansikte mot ansikte. De ser molnet och elden över oss, och de vet att det är du som beskyddar oss dag och natt. 15 Om du nu dödar ditt folk, kommer de andra folken som har hört talas om dig att säga: 16 'Herren var tvungen att döda dem, därför att han inte kunde ta hand om dem i öknen. Han var inte så stark att han kunde leda dem in i det land som han hade lovat att ge dem.' 17-18 Herre, visa nu din väldiga makt och ditt tålamod genom att förlåta oss våra synder, och visa oss din kärlek. Förlåt oss! Vi vet att du inte kan låta synden få vara ostraffad, utan du straffar föräldrarnas missgärningar på barnen ända till tredje och fjärde generation. 19 Jag vädjar till dig, Herre: förlåt folket dess synd, du som är så full av nåd och kärlek. Förlåt dem, så som du har förlåtit dem förut, allt sedan vi lämnade Egypten."

Guds straff - fyrtio år i öknen

20-21 Då sa Herren: "Jag ska förlåta dem, som du har begärt. Men jag lovar vid mitt eget namn, att lika visst som att hela jorden ska fyllas av Herrens härlighet, 22 lika visst ska ingen av dessa som sett min härlighet, och som tio gånger har vägrat lyda mig, och som har sett alla de under jag gjort både i Egypten och i öknen, 23 ingen av dem ska få se det land som jag lovat deras förfäder. 24 Men med min tjänare Kaleb är det annorlunda. Han har lytt mig. Honom ska jag leda in i det land han har undersökt, och hans ättlingar ska också få sin del av landet. 25 Men eftersom Israels folk är så uppskrämt av amalekiterna och kananeerna som bor i dalarna, så måste ni i morgon vända tillbaka ut i öknen, i riktning mot Röda havet." 26-27 "Hur länge tänker detta folk fortsätta att klaga på mig?" sa Herren när han talade med Mose och Aron. "Jag har hört allt de sagt. 28 Men säg så här till dem: 'Herren lovar att han ska göra just det som ni fruktat för. 29 Ni kommer allesammans att dö här i öknen! Ingen enda av er som är tjugo år eller äldre, och som har klagat på mig, 30 ska få komma in i det utlovade landet utom Kaleb, Jefunnes son, och Josua, Nuns son. 31 Ni sa att era barn skulle bli slavar åt landets folk. Ja, nu tänker jag föra era barn in i landet i stället för er. De ska få ärva det som ni förkastade, 32 och era döda kroppar ska bli kvar i öknen. 33 Och era barn ska tvingas att bli herdar i öknen i fyrtio år. På det sättet ska ni få betala för er trolöshet, ända tills den sista av er ligger död i öknen. 34-35 Spejarna var inne i landet i fyrtio dagar, men ni ska tvingas vandra i öknen i fyrtio år, ett år för varje dag. Ni kommer att få bära bördan av er synd, och jag ska lära er vad det betyder att förkasta mig. Jag, Herren, har talat. Och kom ihåg att alla som varit med och sammansvurit sig mot mig ska dö här i öknen.' " 36-38 De tio spejarna som hade förorsakat upproret mot Herren genom att skrämma folket, blev därefter dödade inför Herren. Det var bara Josua och Kaleb som fick leva. 39 Sedan blev det en oerhörd sorg i hela lägret när Mose berättade för folket vad Gud hade sagt.

Folket går vidare utan Gud

40 Nästa morgon gick de upp tidigt och började vandra mot det utlovade landet."Här är vi nu!" sa de. "Vi förstår att vi har syndat, men nu är vi beredda att fortsätta in i det land som Herren har lovat oss." 41 "Det är för sent", sa Mose. "Ni lyder inte Herren och följer inte hans order om att gå tillbaka ut i öknen. 42 Ni kommer att krossas av fienden om ni försöker genomföra era planer, för Herren är inte med er. 43 Ni vet väl att amalekiterna och kananeerna finns där! Nu när ni har övergett Herren kommer han att överge er." 44 Men de fortsatte in i bergsbygden, trots att varken arken eller Mose hade lämnat lägret. 45 Då kom amalekiterna och kananeerna som bodde där bland bergen och anföll dem och förföljde dem till Horma.