Psalm 39 | nuBibeln

En vädjan om Guds nåd – livet är så kort

1 För körledaren, till Jedutun*. En psalm av David. 2 Jag sa: ”Jag ska ta mig i akt och hålla min tunga från synd, sätta ett lås för min mun, så länge de gudlösa finns i min närhet.” 3 Men när jag blev tyst och stum och inte ens kunde säga det som var gott,* ökade ångesten bara inom mig. 4 Mitt hjärta brände inom mig, och ju mer jag grubblade, desto mer brände elden. Jag måste tala: 5 ”HERRE, hjälp mig att inse att mitt liv har ett slut och hur få mina dagar är, låt mig förstå min egen förgänglighet. 6 Du har gett mig en handfull dagar, hela min livstid är ingenting för dig. En människas liv är bara en vindfläkt. Séla 7 Som en skugga går människan omkring, hastar hit och dit för ingenting, samlar ihop rikedomar utan att veta vem som ska få dem. 8 Herre, vad har jag då att hoppas på? Mitt hopp står till dig. 9 Befria mig från alla mina synder, låt mig inte bli hånad av dårar!* 10 Jag ska hålla tyst och inte öppna munnen, för det är du som gjort detta. 11 Ta bort din plåga från mig, för jag går under av slagen från din hand. 12 När du tuktar en människa för hennes synd, gör du likt malen slut på allt som är henne kärt. Människan är ingenting mer än en vindfläkt. Séla 13 Hör min bön, HERRE, lyssna när jag ropar! Var inte döv för min gråt. Jag är en gäst hos dig och en främling, som mina förfäder. 14 Vänd bort din blick från mig, så att jag får glädjas innan jag går bort och inte längre finns till.”