Psalm 132 | nuBibeln

Davids löfte, Herrens löfte

1 En vallfartssång. 2 HERRE, kom ihåg allt lidande som David fick utstå. Han svor en ed inför HERREN, gav ett löfte inför Jakobs Mäktige: 3 ”Jag vill inte gå in i mitt hus, och jag vill inte lägga mig i min säng, 4 inte tillåta mina ögon att slutas i sömn eller mina ögonlock att tyngas av slummer, 5 förrän jag funnit en plats åt HERREN, en boning åt Jakobs Mäktige.” 6 Vi hörde om den* i Efrata och fann den på Jaars fält. 7 Låt oss gå till hans boning, falla ner inför hans fotpall. 8 Res dig, HERRE, gå till din viloplats, du och din makts ark! 9 Dina präster ska vara klädda i rättfärdighet, dina fromma ska jubla av glädje! 10 För din tjänare Davids skull, förkasta inte din smorde. 11 HERREN har svurit David en ed, som han aldrig tar tillbaka: ”Dina egna ättlingar ska jag låta sitta på din tron. 12 Om dina söner håller mitt förbund och mina befallningar som jag ger dem, ska även deras söner för alltid sitta på din tron.” 13 För HERREN har utvalt Sion, där har han velat ha sin boning. 14 ”Detta är min viloplats för evigt. Här vill jag bo, det är min önskan. 15 Jag ska välsigna Sion med riklig försörjning och mätta dess fattiga med mat. 16 Jag ska klä dess präster i frälsning, och dess fromma ska jubla av glädje. 17 Här vill jag låta ett horn* växa upp åt David; jag har satt upp en lampa åt min smorde. 18 Hans fiender ska jag klä i skam, men kronan på hans huvud ska stråla.”