1.Samuel 18 | nuBibeln

Davids och Jonatans vänskap

Saul blir avundsjuk på David

1 När Saul hade slutat sitt samtal med David, blev Jonatan djupt fäst vid David. Han älskade honom lika mycket som sitt eget liv. 2 Saul behöll nu David hos sig och lät honom inte återvända hem. 3 Jonatan ingick ett förbund med David, eftersom han älskade honom som sitt eget liv. 4 Han tog av sig sin mantel och gav den till David tillsammans med sina övriga kläder och sitt svärd, sin båge och sitt bälte. 5 Vilka uppdrag Saul än gav till David utförde han dem framgångsrikt. Saul gjorde honom därför till befälhavare i sin armé. Det uppskattades av både folket och männen i Sauls tjänst. 6 När den segrande israelitiska armén återvände hem efter att David dödat filistén, möttes den av kvinnor från Israels alla städer. De hade kommit för att fira segern och möta kung Saul och de sjöng och dansade av glädje med tamburiner och cymbaler. 7 Kvinnorna dansade och sjöng: ”Saul har slagit sina tusen och David sina tiotusen!” 8 Saul blev mycket vred och sa: ”De ger David äran av att ha dödat tiotusen, men jag får bara äran av att ha dödat tusen! Nu är det bara kungamakten som fattas honom!” 9 Och från den dagen såg kung Saul med avund på David. 10 Nästa dag kom en ond ande från HERREN över Saul och han bar sig åt som en besatt* inne i sitt hus. David spelade på harpan som han brukade. Men Saul hade ett spjut i handen 11 och plötsligt kastade* han det mot David och sa: ”Jag ska nagla fast honom vid väggen!” Två gånger lyckades David vika undan. 12 Saul var rädd för David, eftersom HERREN var med David men hade lämnat honom själv. 13 Därför skickade han bort David och gav honom befälet över en avdelning på tusen man, som David sedan anförde under olika uppdrag. 14 David lyckades väl i allt han gjorde, för HERREN var med honom. 15 Saul märkte också detta och han blev allt mer rädd för honom. 16 Men hela Juda och Israel älskade David, eftersom han ledde dem i striderna.

David gifter sig med Sauls dotter

17 En dag sa Saul till David: ”Jag är beredd att ge dig min dotter Merav till hustru.* Men du måste tjäna mig tappert och kämpa för HERREN.” Saul tänkte nämligen för sig själv: ”Jag ska sända ut honom att slåss mot filistéerna och låta dem döda honom, så slipper jag göra det själv.” 18 ”Skulle jag bli svärson åt själve kungen, jag som kommer från en så obetydlig familj och så enkla förhållanden?” sa David till Saul. 19 Men när det väl blev dags för bröllop, lät Saul istället gifta bort sin dotter med Adriel från Mechola. 20 Under tiden hade dock Sauls dotter Mikal blivit kär i David och Saul blev glad när han hörde detta. 21 ”Jag ska ge henne till honom. Här kommer ännu ett tillfälle: med henne som lockbete kan filistéerna ta honom”, tänkte han för sig själv. Men till David sa han: ”Du kan fortfarande bli min svärson, för jag tänker ge min dotter Mikal till dig.” 22 Sedan bad Saul sina män att tala i enrum med David och låta honom förstå att kungen verkligen tyckte om honom och att de alla älskade honom och ville att han skulle acceptera kungens förslag och bli hans svärson. 23 Men David svarade: ”Hur kan en fattig och obetydlig man som jag gifta sig med kungens dotter?” 24 När Sauls män rapporterade detta till kungen, 25 sa han till dem: ”Berätta för David att den enda hemgift kungen begär är förhudarna från 100 filistéer som hämnd på sina fiender.” Men vad Saul egentligen ville var att David skulle dödas i striden. 26 David accepterade villkoret för att bli kungens måg och innan tidsfristen gått ut, 27 hade han och hans män dödat 200 filistéer och överlämnat deras förhudar till kungen. Och då gav Saul sin dotter Mikal åt David. 28 När kungen insåg att HERREN verkligen var med David och förstod att hans dotter Mikal älskade David*, 29 blev han ännu mer rädd för honom. Han blev Davids fiende för all framtid. 30 Men varje gång den filistéiska armén anföll var David mer framgångsrik än Sauls övriga officerare och Davids namn blev välkänt.