1Vad kan vi då säga att Abraham, vår stamfar, kom fram till i fråga om detta?2Om det nämligen var på grund av gärningar som Abraham blev rättfärdig, hade han kunnat vara stolt över det, men inte inför Gud.3Vad står det i Skriften? Jo, att ”Abraham trodde Gud, och därför räknades han som rättfärdig”.*4Den som arbetar får inte sin lön som en gåva, utan som en ersättning för något han har uträttat.5Men den som inte har gärningar att komma med utan tror på honom som förklarar den ogudaktige rättfärdig, får sin tro räknad som rättfärdighet.6Därför säger också David att den människa är lycklig, som utan att förtjäna det räknas som rättfärdig av Gud:7”Lyckliga är de som har fått sina överträdelser förlåtna och har fått sina synder utplånade.8Lycklig är den som Herren inte tillräknar synd.”*9Gäller denna lycka då bara omskurna, eller gäller den också de oomskurna? Vi har redan sagt att det var för sin tros skull som Abraham räknades som rättfärdig.10Men när skedde det: efter att han hade blivit omskuren, eller var det innan? Inte efter, nej, innan.11Omskärelsens tecken fick han som sigill på den rättfärdighet han hade genom sin tro redan innan han blev omskuren. Och genom detta blev han en far till alla oomskurna som tror, för att de ska kunna räknas som rättfärdiga.12Han blev också far till de omskurna, de som inte bara är omskurna utan också följer den tro som han hade innan han blev omskuren.
Löftet till Abraham gäller alla som tror
13Det var alltså inte genom lagen som Abraham och hans ättlingar fick löftet att ärva världen, utan genom den rättfärdighet som kommer av tro.14Om nämligen de som lever efter lagen är arvingar, då skulle tron vara meningslös, och löftet skulle inte gälla.15Lagen för med sig vrede. Där ingen lag finns, där finns ingen överträdelse.16Därför är tron grunden för att det ska vara av nåd och löftet gälla för alla hans efterkommande, både för dem som har lagen och dem som har tro som Abraham. Han är allas vår far,17som det står skrivet: ”Jag ska låta dig bli far till många folk.”* I Guds ögon är han vår far, för han trodde på den Gud som gör de döda levande och kallar på sådant som inte finns till som om det redan fanns till.18Trots att det inte fanns något hopp, hoppades Abraham ändå och trodde, och så blev han far till många folk, så som det var sagt: ”Så talrika ska dina efterkommande bli.”*19Därför vacklade Abraham inte i sin tro, trots att han var omkring hundra år gammal och tänkte att hans kropp var utan livskraft, och trots att hans hustru Sara aldrig hade kunnat få barn och nu var alldeles för gammal.20Han tvivlade aldrig i otro på Guds löfte, för hans tro gav honom styrka, och han ärade Gud.21Han var helt övertygad om att Gud kan göra vad som helst som han lovat,22och därför räknades han som rättfärdig.23Men utsagan att han ”räknades som rättfärdig” skrevs inte ner bara med tanke på honom.24Den gäller även oss. Vi ska också räknas som rättfärdiga, eftersom vi tror på Gud, han som uppväckte vår Herre Jesus från de döda.25Han utlämnades ju till att dö för våra synder och uppväcktes igen för att vi skulle bli rättfärdiga.
Nya Levande Bibeln
Abrahams tro
1Abraham, som var stamfar för Israels folk, vilken erfarenhet hade han av att bli räddad genom tro?2Var det på grund av goda gärningar som Gud accepterade honom? Ja, i så fall hade han kunnat vara verkligt stolt över sig själv. Men det var inte därför han räknades som skuldfri inför Gud.3Vad står det i Skriften? Jo, att ’Abraham trodde på Gud, och därför räknades han som skuldfri inför honom’.*4Den som arbetar får inte sin lön som en gåva, utan som en ersättning för något han har uträttat.5Men den som förklaras skuldfri inför Gud på grund av sin tro, får det inte som en ersättning för något han har uträttat.6Därför beskriver också kung David hur lycklig den människa är som utan att förtjäna det räknas som skuldfri inför Gud. Han skriver:7”Lycklig är den som har fått förlåtelse för sin olydnad och har fått sin synd utplånad!8Ja, lycklig är den som Herren inte längre anklagar för synd.”*9Men nu är frågan: Gäller denna lycka bara judarna, som håller Guds förbund genom att omskära sina pojkar, eller gäller den också andra folk? Låt oss återvända till Abraham. Jag sa förut att det var för sin tros skull som Abraham räknades som skuldfri inför Gud.10Men när blev han då skuldfri? Var det efter att han hade blivit omskuren, eller var det innan? Svaret är att Gud accepterade honom innan han blev omskuren.11Ceremonin med att omskära alla män, var ett tecken på att Abraham genom sin tro hade blivit skuldfri inför Gud redan innan han blev omskuren. Och genom detta blev han en andlig far för alla människor som tror, även om de inte omskär sina pojkar.12Abraham blev också en andlig far för sitt eget folk, som omskär alla pojkar, men han är bara deras andlige far om de har samma slags tro som han hade innan han blev omskuren.
Löftet till Abraham gäller alla som tror
13Det var alltså inte för att Abraham lydde någon lag* från Gud som han fick löftet att hans efterkommande skulle få ärva hela jorden. Nej, han fick löftet därför att hans tro hade gjort honom skuldfri inför Gud. Och hans efterkommande skulle få löftet uppfyllt genom att tro på Gud, precis som Abraham.14Abrahams efterkommande kan alltså inte vara de som försöker bli skuldfria genom att lyda hela Moses lag, för då skulle tron vara meningslös, och löftet skulle inte gälla.15Kom ihåg att lagens krav är så höga, att alla blir dömda av den. Att ha en lag innebär ju också att man kan överträda den.16Därför är tron viktigast! Guds löfte var en fri gåva till alla Abrahams efterkommande, både till dem som har fått Moses lag och till dem som bara har samma slags tro som Abraham. Han är ju en andlig far för alla som tror.17Gud säger ju i Skriften*: ”Jag har gjort dig till far till många folk.”* I Guds ögon är han vår far, för han trodde på den Gud som gör de döda levande och får sådant att existera som förut inte fanns till.18När Gud lovade Abraham att han skulle bli far till många folk, trodde Abraham på Gud, trots att det mänskligt sett inte fanns något hopp om att han skulle kunna bli det. Men Gud hade sagt: ”Dina efterkommande ska bli omöjliga att räkna.”*19Därför fortsatte Abraham att tro, trots att han var omkring 100 år gammal och svag i sin kropp, och trots att hans fru Sara aldrig hade kunnat få barn och nu var alldeles för gammal.20Nej, Abraham tvivlade aldrig på Guds löfte, för hans tro gav honom styrka, och han ärade Gud.21Han var helt övertygad om att Gud kan göra vad som helst som han lovat,22och därför räknades han som skuldfri inför Gud.23Men denna sanning att han ”räknades som skuldfri inför Gud” skrevs inte ner bara med tanke på Abraham.24Den gäller även oss. Vi ska också räknas som skuldfria, eftersom vi tror på Gud, han som uppväckte vår Herre Jesus från de döda.25Herren Jesus utlämnades ju till att dö för att ta straffet för våra synder och uppväcktes igen för att vi skulle bli skuldfria inför Gud.
Diese Website verwendet Cookies, um Ihnen die bestmögliche Nutzererfahrung bieten zu können.