Psalm 39 | nuBibeln

En vädjan om Guds nåd – livet är så kort

1 För körledaren, till Jedutun*. En psalm av David.

2 Jag sa: ”Jag ska ta mig i akt och hålla min tunga från synd, sätta ett lås för min mun, så länge de gudlösa finns i min närhet.”

3 Men när jag blev tyst och stum och inte ens kunde säga det som var gott,* ökade ångesten bara inom mig.

4 Mitt hjärta brände inom mig, och ju mer jag grubblade, desto mer brände elden. Jag måste tala:

5 ”HERRE, hjälp mig att inse att mitt liv har ett slut och hur få mina dagar är, låt mig förstå min egen förgänglighet.

6 Du har gett mig en handfull dagar, hela min livstid är ingenting för dig. En människas liv är bara en vindfläkt. Séla

7 Som en skugga går människan omkring, hastar hit och dit för ingenting, samlar ihop rikedomar utan att veta vem som ska få dem.

8 Herre, vad har jag då att hoppas på? Mitt hopp står till dig.

9 Befria mig från alla mina synder, låt mig inte bli hånad av dårar!*

10 Jag ska hålla tyst och inte öppna munnen, för det är du som gjort detta.

11 Ta bort din plåga från mig, för jag går under av slagen från din hand.

12 När du tuktar en människa för hennes synd, gör du likt malen slut på allt som är henne kärt. Människan är ingenting mer än en vindfläkt. Séla

13 Hör min bön, HERRE, lyssna när jag ropar! Var inte döv för min gråt. Jag är en gäst hos dig och en främling, som mina förfäder.

14 Vänd bort din blick från mig, så att jag får glädjas innan jag går bort och inte längre finns till.”

Swedish Contemporary Bible TM (nuBibeln TM) Copyright © 2015 by Biblica, Inc. Used with permission. All rights reserved worldwide. “Biblica”, “International Bible Society” and the Biblica Logo are trademarks registered in the United States Patent and Trademark Office by Biblica, Inc. Used with permission.

Nya Levande Bibeln

Nu hoppas jag på dig, Herre!

1 Jag sa för mig själv: Jag ska sluta att klaga! Jag ska hålla tyst, särskilt när de ogudaktiga finns runt omkring mig!

3 Men det hjälpte inte. När jag stod där tyst, vällde oron fram inom mig, och den blev bara större och större.

4 Ju mer jag grubblade, desto mer brännande blev elden inom mig. Till slut kunde jag inte längre tiga, utan jag ropade till Gud:

5 Herre, hjälp mig att inse hur kort min tid på jorden är! Låt mig förstå att jag bara är här ett ögonblick.

6 Snabbt som en skugga försvinner livet ifrån mig. Hela min livstid är bara som ett ögonblick för dig. Du stolta människa, lika plötsligt som skuggan försvinner du! Hur stark du än är, är du bara som en vindfläkt som drar förbi. Du släpar och sliter och samlar på dig rikedomar som ändå någon annan får slösa bort.

8 Därför, Herre, står mitt enda hopp till dig.

9 Befria mig från mina synder, för annars kommer till och med dårarna att skratta åt mig!

10 Herre, nu ska jag hålla tyst. Jag tänker inte öppna munnen och inte heller klaga det minsta, för mitt straff kommer från dig.

11 Herre, plåga mig inte längre, för om du fortsätter dör jag under dina slag.

12 När du straffar en människa gör du slut på allt som är henne kärt. Det faller sönder som ett tyg som äts upp av mal. Ja, människan är sannerligen inte mer än en vindpust!

13 Hör min bön, Herre, lyssna när jag ropar! Slå dig inte till ro och glöm inte mina tårar. Jag är en gäst och en främling här på jorden, precis som mina förfäder.

14 Straffa mig inte längre, Herre! Låt mig än en gång få nya krafter innan jag dör!

Swedish New Living Bible (Nya Levande Bibeln) Copyright © 1974, 1977, 1987, 1995, 2003, 2004 by Biblica, Inc.^® Used by permission. All rights reserved worldwide.