Jona 1 | nuBibeln

Jona flyr från Herrens kallelse

1 HERRENS ord kom till Jona, Amittajs son:

2 ”Ge dig iväg, gå till den stora staden Nineve och predika mot den, för deras ondska når ända upp till mig.”

3 Men Jona gav sig iväg för att fly till Tarshish, bort från HERREN. Han gick ner till Jafo, fann ett fartyg som skulle till Tarshish, betalade för sig och gick ombord för att färdas med dem till Tarshish, bort från HERREN.*

4 HERREN sände en stark vind över havet, och det blev en så våldsam storm att fartyget var nära att krossas.

5 Sjömännen blev rädda och ropade var och en till sin gud. För att lätta skeppet kastade de lasten överbord. Men Jona hade gått ner under däck och sov djupt.

6 Kaptenen gick då ner till honom och sa: ”Hur kan du sova? Upp med dig och be till din Gud du också! Kanske tänker han på oss så att vi inte går under!”

7 Besättningen sa till varandra: ”Kom, vi kastar lott för att finna ut vem som är skyldig till detta onda.” När de kastade lott föll lotten på Jona.

8 Då sa de till honom: ”Tala om för oss: Vem är ansvarig för detta onda som har drabbat oss? Vad håller du på med? Varifrån kommer du? Från vilket land? Från vilket folk?”

9 Han svarade dem: ”Jag är hebré, och jag fruktar HERREN, himlens Gud, som har gjort hav och land.”

10 Männen greps av stor fruktan och frågade honom: ”Vad har du gjort?” De visste att han var på flykt undan HERREN, för det hade han berättat för dem.

11 De frågade honom: ”Vad ska vi göra för att lugna havet?” Havet stormade nämligen bara mer och mer.

12 Han svarade dem: ”Kasta mig i havet, så kommer det att bli lugnt igen för er. Jag vet att det är mitt fel att denna stora storm kommit över er.”

13 Sjömännen gjorde ett sista försök att ro mot land, men de orkade inte. Havet stormade bara allt våldsammare.

14 Då ropade de till HERREN: ”HERRE, låt oss inte förgås för att vi tar den här mannens liv. Gör oss inte ansvariga för en oskyldig mans död, för du, HERRE, har handlat som du har velat!”

15 Sedan tog de Jona och kastade honom överbord. Då blev det våldsamma havet lugnt.

16 Männen greps av stor fruktan för HERREN, de offrade till honom och gav löften.

Swedish Contemporary Bible TM (nuBibeln TM) Copyright © 2015 by Biblica, Inc. Used with permission. All rights reserved worldwide. “Biblica”, “International Bible Society” and the Biblica Logo are trademarks registered in the United States Patent and Trademark Office by Biblica, Inc. Used with permission.

Nya Levande Bibeln

Jona flyr från Gud

1 Jona, Amittais son, fick detta budskap från Herren:

2 "Gå till den stora staden Nineve och meddela detta från mig, Herren: 'Jag tänker förstöra dig, för din ondska når ända upp till mig!' "

3 Men Jona var rädd för att gå till Nineve, så han försökte gömma sig för Herren. Han gick ner till kusten, till hamnen i Jafo, där han såg ett fartyg som just skulle segla till Tarsis. Han betalade för sig och gick ombord i förhoppningen att kunna fly till Tarsis och gömma sig för Herren.

4 När fartyget hade kommit ut på öppet vatten sände Herren plötsligt en så våldsam storm att fartyget var nära att gå under.

5 Sjömännen ombord blev rädda och var och en ropade desperat till sin gud om hjälp. För att lätta skeppet lämpade de lasten överbord. Men under allt detta låg Jona nere i skeppet och sov djupt.

6 Kaptenen gick då ner till honom och röt: "Vad menar du med att ligga här? Hur kan du ligga och sova på det här sättet, när vi är nära att gå under? Upp med dig och be till din gud du också. Han kanske hör oss och kan rädda oss!"

7 Besättningen bestämde sig då för att kasta lott för att se vem som kunde vara skyldig till deras olycka. "Vem har retat gudarna och orsakat stormen?" skrek de. När de kastade lott föll lotten på Jona.

8 "Vad har du gjort?" frågade de. "Varför har vi råkat ut för den här fruktansvärda stormen? Vem är du? Vad har du för arbete? Från vilket land och folk kommer du?"

9 Han svarade: "Jag är jude. Jag tillber Herren, himlens Gud, som har skapat jord och hav." Men han berättade också att han var på flykt undan Herren. När männen hörde detta darrade de av rädsla, allt medan stormen tilltog i styrka. De ropade ilsket till Jona:

11 "Varför gjorde du så? Vad ska vi göra för att lugna stormen?"

12 "Kasta mig i havet", sa Jona uppgivet. "Då kommer det att bli lugnt igen. Jag vet att det är mitt fel att stormen kommit över oss."

13 Sjömännen gjorde ett sista försök att ro mot land, men de orkade inte. Vinden hade tilltagit ännu mer.

14 Då ropade de till Herren: "Herre, vi vill inte dö för den här mannens synder. Gör oss inte ansvariga för hans död, för detta är inte vårt fel. Du har sänt stormen över honom, och till det har du säkert dina goda skäl!"

15 Sedan tog de Jona och kastade honom överbord. Havet blev genast lugnt!

16 Männen blev häpna över vad Herren gjorde, och de lovade högtidligt att tjäna honom och offrade till honom.

Swedish New Living Bible (Nya Levande Bibeln) Copyright © 1974, 1977, 1987, 1995, 2003, 2004 by Biblica, Inc.^® Used by permission. All rights reserved worldwide.