2.Mose 33 | nuBibeln

Folket ångrar sig

1 HERREN sa till Mose: ”Lämna nu denna plats, du och detta folk, som du förde ut ur Egypten, och gå till det land som jag en gång med ed lovade Abraham, Isak och Jakob att ge åt deras ättlingar.

2 Jag ska sända en ängel framför dig och fördriva kanaanéerna, amoréerna, hettiterna, perisséerna, hivéerna och jevuséerna.

3 Dra iväg till det land som flyter av mjölk och honung. Men själv ska jag inte följa med er, eftersom ni är ett sådant envist och motspänstigt folk. Jag skulle kunna utplåna er på vägen.”

4 När folket hörde dessa stränga ord, klädde de sig i sorgdräkt och tog av sig alla sina smycken.

5 HERREN hade nämligen bett Mose att säga till israeliterna: ”Ni är ett envist och motspänstigt folk. Om jag var tillsammans med er bara en liten stund, skulle jag utplåna er. Men ta nu av er alla era smycken, så ska jag se vad jag ska göra med er.”

6 Från den stunden vid berget Horeb bar de inte längre några smycken.

Uppenbarelsetältet utanför lägret

7 Mose brukade slå upp boningen, som han kallade ”uppenbarelsetältet”*, utanför lägret. Den som ville rådfråga HERREN fick gå ut till uppenbarelsetältet.

8 Varje gång Mose gick dit, ställde sig alla upp och iakttog honom från ingången till sina tält till dess han hade gått in i tältet.

9 När han gått in i tältet, kom molnpelaren ner och stannade framför ingången. Där blev den kvar medan HERREN talade med Mose.

10 När folket såg molnpelaren, reste de sig och tillbad vid ingången till sina tält.

11 HERREN talade ansikte mot ansikte med Mose, precis som en människa talar med en annan. Efteråt gick Mose tillbaka till lägret, men hans unge medhjälpare Josua, Nuns son, lämnade aldrig tältet.

Mose vill se Gud

12 Mose sa till HERREN: ”Du har sagt till mig: ’Led detta folk’, men du har inte talat om vem du vill sända med mig. Du säger att du känner mig vid namn och att du ser på mig med välvilja.

13 Om det är så, visa mig då tydligt vad du tänker, så att jag kan lära känna dig och få möta din välvilja. Glöm inte att detta folk är ditt folk!”

14 Herren svarade honom: ”Jag ska själv gå med dig. Du kan känna dig lugn.”

15 Mose sa: ”Om inte du går med oss vill vi inte ta ett enda steg till,

16 för hur ska då andra kunna veta att du ser med välvilja på mig och ditt folk, och att vi är annorlunda än alla andra folk på jorden?”

17 HERREN svarade Mose: ”Jag ska göra det du har bett mig om, för jag ser på dig med välvilja och känner dig vid namn.”

18 Då bad Mose: ”Låt mig få se din härlighet!”

19 HERREN svarade: ”Jag ska låta min godhet gå förbi dig, och jag ska uttala mitt namn* HERREN för dig. Jag ska förbarma mig över vem jag vill, och jag ska visa medlidande med vem jag vill.

20 Men du kan inte få se mitt ansikte, för en människa kan inte se mig och leva.”

21 Sedan sa HERREN: ”Ställ dig här på klippan bredvid mig.

22 När sedan min härlighet går förbi, ska jag ställa dig i en klyfta i klippan och täcka över dig med min hand tills jag har gått förbi.

23 Sedan ska jag ta bort handen och du ska få se mig på ryggen. Men mitt ansikte får ingen se.”

Swedish Contemporary Bible TM (nuBibeln TM) Copyright © 2015 by Biblica, Inc. Used with permission. All rights reserved worldwide. “Biblica”, “International Bible Society” and the Biblica Logo are trademarks registered in the United States Patent and Trademark Office by Biblica, Inc. Used with permission.

Nya Levande Bibeln

Folket ångrar sig

1 Herren sa till Mose: "Led nu detta folk som du förde ut ur Egypten till det land som jag en gång med ed lovade Abraham, Isak och Jakob att ge åt deras efterkommande.

2 Jag ska sända en ängel framför dig som ska fördriva kananeerna, amoreerna, hetiterna, perisseerna, hiveerna och jebuseerna.

3 Det är ett land som 'flyter av mjölk och honung'. Men själv ska jag inte följa med er, eftersom ni är ett sådant envist och motspänstigt folk, för jag skulle då hela tiden frestas att utplåna er."

4 När folket hörde dessa stränga ord, blev de bedrövade och tog av sig alla sina smycken.

5 Herren hade nämligen bett Mose att säga till dem: "Ni är ett envist och motspänstigt folk. Om jag var tillsammans med er bara en liten stund, så skulle jag utplåna er. Ta nu av er alla era smycken, så ska jag sedan se på vad jag ska göra med er."

6 Från den stunden bar de inte längre några smycken.

Uppenbarelsetältet

7 Mose brukade slå upp ett tält som han kallade uppenbarelsetältet utanför lägret. Den som ville rådfråga Herren fick gå ut till tältet.

8 Varje gång Mose gick dit, ställde sig alla upp och iakttog honom från ingången till sina tält till dess han kommit fram.

9 När han gått in i tältet kom molnpelaren ner och stannade framför ingången. Där var den medan Herren talade med Mose.

10 När folket såg molnpelaren föll de ner och tillbad vid ingången till sina tält.

11 Inne i uppenbarelsetältet talade Herren ansikte mot ansikte med Mose, precis som man talar med en vän. Efteråt gick Mose tillbaka till lägret, men den unge mannen, Josua, Nuns son, som var hans tjänare, stannade kvar där.

Mose vill se Gud

12 Mose talade med Herren och sa till honom: "Du har sagt till mig: 'Led detta folk till löfteslandet', men du har inte talat om vem du vill sända med mig. Du säger att du är min vän och har förtroende för mig.

13 Om det nu är så, visa mig då tydligt den väg du vill jag ska gå, så att jag kan förstå dig och vandra på det sätt du vill. Glöm inte bort att detta folk är ditt folk!"

14 Herren svarade honom: "Jag ska själv gå med dig och se till att du lyckas."

15 Mose hade nämligen sagt: "Om inte du går med oss vill vi inte ta ett enda steg till.

16 Om du inte går med oss, vem ska då kunna veta att jag och mitt folk har funnit nåd inför dina ögon och att vi är annorlunda än alla andra folk på hela jorden?"

17 Och Herren hade svarat Mose: "Ja, jag ska verkligen göra vad du har bett mig om, för du har funnit nåd inför mig och är min vän."

18 Då bad Mose att få se Guds härlighet.

19 Herren svarade: "Jag ska låta min skönhet gå förbi dig, och jag ska tala om för dig vad mitt namn 'Herren' betyder. Jag visar mig barmhärtig och nådig mot vem jag vill.

20 Men du kan inte få se mitt ansiktes härlighet, för en människa kan inte se mig och leva.

21 Men stå här på klippan bredvid mig.

22 När sedan min härlighet går förbi, ska jag ställa dig i en klyfta i klippan och övertäcka dig med min hand tills jag har gått förbi.

23 Sedan ska jag ta bort handen, och du ska få se mig på ryggen, men mitt ansikte får du inte se."

Swedish New Living Bible (Nya Levande Bibeln) Copyright © 1974, 1977, 1987, 1995, 2003, 2004 by Biblica, Inc.^® Used by permission. All rights reserved worldwide.