Jeremia 8 | Nya Levande Bibeln

1 Då ska fienden öppna gravarna efter Judas kungar, furstar, präster, profeter och andra Jerusalems invånare. 2 Deras ben ska grävas upp och spridas ut på marken inför sol, måne och stjärnor, dessa gudar som de har älskat och tillbett, säger Herren. Deras ben kommer inte att samlas upp eller begravas igen, utan ligga som avskräde överallt. 3 De som fortfarande finns kvar i detta ogudaktiga land ska längta efter att få dö, hellre än att behöva leva på den plats dit jag kommer att skicka dem, säger härskarornas Gud.

Bedragna av villolärare

4 Än en gång ger jag dem det här budskapet från Herren: När en människa faller, reser hon sig då inte upp igen? När hon befinner sig på fel väg och upptäcker sitt misstag, vänder hon då inte tillbaka till vägskälet där hon tog miste? Men Jerusalem fortsätter på fel väg, trots att jag varnat dem. 6 Jag lyssnar till deras samtal, och vad är det jag får höra? Är det någon som sörjer över synden? Är det någon som säger: "Vilken fruktansvärd synd jag har begått"? Nej, alla rusar på som hästar i strid. 7 Storken känner tiden för sin flyttning, och det gör också turturduvan, tranan och svalan. De återvänder alla varje år, vid den tid som Gud har bestämt. Men mitt folk känner inte till Herrens lagar. 8 Hur kan ni säga: "Vi är visa, vi har Herrens lag", när era skriftlärde har förvrängt den till lögn? 9 Dessa visa män ska få stå sitt kast och gå i fällan, för de har förkastat Herrens ord. Är de då så visa? 10 Jag ska ge deras hustrur och egendomar åt andra. Alla, från den minste till den störste, profeter och präster, har bara en enda sak i huvudet. De är ute efter det som inte tillhör dem och drar sig inte för att ljuga och bedra. 11 De ger mitt folk fel behandling när de försäkrar att allt står väl till, trots att det inte alls är så. 12 Skäms de för att de tillber avgudar? Nej, inte det minsta. De har ingen skam i kroppen och vet inte ens vad det är att rodna! Därför ska jag se till att de får ligga bland de fallna. Jag ska låta död komma över dem. 13 Jag ska ta deras skördar ifrån dem. Det blir inga fikon och inget vin, och deras fruktträd ska dö. Allt det goda jag har gett dem är snart förlorat. 14 Då kommer folket att säga: "Varför ska vi vänta på döden här? Låt oss gå till de befästa städerna. För Herren, vår Gud, har uttalat domen över oss och gett oss en giftbägare att tömma på grund av all vår synd. 15 Vi väntade på fred, men den kom aldrig. Vi räknade med läkedom, men upplevde bara skräck." 16 Krigslarm hörs från norr uppe vid Dan. Hela landet darrar inför den annalkande armén. Fienden kommer för att inta hela landet och allting i det, både städer och folk. 17 Jag kommer att sända fientliga trupper som giftiga ormar mot er, och då hjälper det inte vad ni än gör. 18 Mitt hjärta är nära att brista. Var ska jag finna tröst i min sorg? 19 Hör hur mitt folk gråter i främmande land!"Var är Herren?" frågar de. "Har Gud övergett oss och vår kung?" Varför måste de göra mig så uppretad med sina utskurna avgudabilder och främmande gudar? 20 Skördetiden är slut, sommaren är över och vi är i fångenskap. 21 Jag gråter över mitt folks lidande. Jag står fullkomligt lamslagen och stum av sorg. 22 Finns det ingen bot att få i Gilead? Finns det ingen läkare där, som kan hjälpa? Varför gör inte Gud något? Varför hjälper han inte sitt folk?