Apostelgeschichte 21 | Nya Levande Bibeln

Paulus fortsätter resan mot Jerusalem

1 Sedan vi skilts från ledarna för församlingen i Efesos seglade vi direkt ner till ön Kos. Nästa dag nådde vi ön Rhodos och fortsatte därifrån till staden Patara. 2 Där fann vi ett fartyg som skulle gå till Fenikien i provinsen Syrien, och vi gick ombord och seglade iväg. 3 Vi siktade efter ett tag Cypern och passerade söder om ön med kurs mot Syrien och kom till staden Tyros, där fartyget skulle lossa lasten. 4 Under tiden gick vi iland och sökte upp Jesus efterföljare och stannade hos dem en vecka. De leddes då av Guds Ande att varna Paulus för att fortsätta till Jerusalem, 5 men när veckan hade gått återvände vi ändå till fartyget. Alla de troende, även kvinnor och barn, följde med oss ut ur staden och ner till stranden. Där bad vi tillsammans och tog farväl av varandra. 6 Sedan gick vi ombord, och de andra återvände hem igen. 7 Nästa uppehåll gjorde vi i Ptolemais. Också där hälsade vi på de troende, men stannade bara en dag. 8 Sedan fortsatte vi till Caesarea, där vi bodde hemma hos Filippos, en man som ständigt spred det glada budskapet om Jesus. Filippos var en av de sju första medhjälparna till Jesus sändebud, 9 och han hade fyra ogifta döttrar, som alla hade fått förmågan av Gud att framföra budskap från honom. 10 Under besöket där, som varade i flera dagar, kom en man från Judeen för att träffa oss. Han hette Agabos, och även han hade fått förmågan av Gud att framföra budskap från honom. Han tog Paulus bälte, band sina egna fötter och händer med det och sa: ”Guds heliga Ande säger: ’På det här sättet ska ägaren till detta bälte bindas av judarna i Jerusalem och överlämnas till romarna.’ ” 12 Vi som hörde detta, både reskamraterna och de troende på platsen, försökte då på alla sätt övertala Paulus att inte fortsätta till Jerusalem. 13 Men han sa: ”Varför gråter ni så och gör mig ledsen? Jag är beredd att inte bara hamna i fängelse i Jerusalem, utan också att dö för Herren Jesus skull.” 14 Och när vi förstod att han inte tänkte ändra sig, lugnade vi ner oss och sa: ”Låt det bli som Herren vill.” 15 Efter de här dagarna hos Filippos gjorde vi oss klara och fortsatte mot Jerusalem. 16 Några av Jesus efterföljare i Caesarea följde med oss en bit och visade vägen till Mnasons hus, där vi fick bo. Mnason kom från Cypern och var en av de första som började tro på Jesus.

Paulus kommer fram till Jerusalem

17 När vi kom fram till Jerusalem blev vi hjärtligt välkomnade av de troende. 18 Dagen efter vi hade anlänt tog Paulus med oss hem till Jakob*, och där samlades också de andra församlingsledarna. 19 Sedan vi hälsat på dem berättade Paulus i detalj om sitt arbete och om hur Gud hade använt honom för att nå andra folk. 20 När församlingsledarna hörde detta hyllade de Gud. Men efter en stund sa de: ”Du vet, käre bror, att många tusen judar har kommit till tro här, och de är alla mycket noga med att följa Moses lag*. 21 Nu har ett rykte spridits i Jerusalem att du lär de judar som bor bland andra folk att inte följa Moses lag, och att du har sagt att de inte behöver omskära sina söner eller följa våra judiska traditioner. 22 Något måste därför göras, för de kommer säkert att få reda på att du är här. 23 Detta är vårt förslag: Här finns fyra män, som har gett ett löfte till Gud.* 24 Ta med dem till templet och gå igenom reningsceremonin tillsammans med dem. Betala sedan för dem så att de kan raka sina huvuden. Då förstår alla att ryktena om dig är falska, och att du själv följer Moses lag. 25 När det gäller troende från andra folk står vi fast vid vårt beslut. Det enda vi begär av dem är det vi skrev om i vårt brev: att de inte ska äta sådant som offrats till avgudar, att de inte ska äta kött från kvävda djur eller något annat som fortfarande har blod i sig, och att de ska avhålla sig från sexuell lössläppthet.*”

Paulus arresteras i templet

26 Paulus tyckte förslaget lät bra, och nästa dag tog han männen med sig och gick igenom reningsceremonin tillsammans med dem. Han gick sedan in i templet och meddelade offentligt att reningstiden skulle vara över om sju dagar och att offer då skulle bäras fram för var och en av de fyra männen. Men precis innan de sju dagarna var slut, fick några judar från provinsen Asien* syn på Paulus i templet och hetsade upp folket mot honom. De grep tag i honom och 28 skrek: ”Israeliter*! Hjälp oss! Här är den man, som överallt i världen lär ut sådant som är emot vårt folk och Moses lag* och templet. Nu har han till och med tagit med sig icke-judar in i templet och orenat* denna heliga plats.” 29 (Männen hade tidigare på dagen sett Paulus nere i staden tillsammans med Trofimos från Efesos, och de antog därför att Paulus hade tagit med honom till templet.) 30 Det dröjde inte länge förrän hela staden var i uppror och kom springande. De släpade sedan ut Paulus ur templet och portarna stängdes genast bakom honom. 31 Folket tänkte döda honom, men kommendanten vid den romerska garnisonen fick veta att hela Jerusalem var i uppror. 32 Han ryckte därför snabbt ut med sina soldater och officerare, och när folkhopen fick se soldaterna slutade de att misshandla Paulus. 33 Kommendanten gick genast fram och arresterade Paulus och gav order om att han skulle bindas med dubbla kedjor. Sedan frågade han folkhopen vem Paulus var, och vad han hade gjort. 34 Men folket skrek än det ena, än det andra, och kommendanten kunde i förvirringen inte få någon klarhet i vad de menade. Han befallde därför att Paulus skulle tas med till den romerska fästningen. 35 Folket följde med hela vägen och ropade: ”Döda honom, döda honom!” och när de kom fram till trappan, blev folkmassan så våldsam att soldaterna måste lyfta upp Paulus på axlarna för att skydda honom.

Paulus försvarstal inför folket

37 Men just när Paulus skulle föras in i fästningen, sa han till kommendanten: ”Får jag säga några ord till dig?””Kan du grekiska?” undrade kommendanten förvånad. 38 ”Är du inte den där egyptiern som ledde ett uppror för några år sedan och tog med sig 4 000 beväpnade rebeller ut i öknen?” 39 ”Nej”, svarade Paulus, ”jag är en jude från Tarsos i Kilikien, medborgare i en stor och viktig stad. Jag ber därför, att du ska låta mig tala till folket.” 40 Kommendanten gav honom då sitt tillstånd, och Paulus gjorde tecken till folket uppifrån trappan att han hade något att säga. När alla hade tystnat började han sedan tala till dem på arameiska*.