2.Samuel 19 | Nya Levande Bibeln

Joab förebrår David

1 Snart nådde det fram till Joab att kungen grät och sörjde Absalom. 2 När folket fick höra om hans förtvivlan slutade de att fira segern, och en djup förstämning utbredde sig. 3 De som deltagit i striden på den segrande sidan smög tillbaka in i staden, precis som om de hade flytt undan striden. 4 Kungen satt länge med händerna för ansiktet och jämrade sig i sin sorg: "O min son Absalom, min son!" 5 Då gick Joab in till kungen och sa till honom: "Vi räddade ditt liv i dag, och livet på dina söner, döttrar, fruar och bihustrur, och ändå handlar du på detta sätt och får oss att skämmas, som om vi hade gjort något galet. 6 Du tycks älska dem som hatar dig och hata dem som älskar dig. Tydligen betyder vi ingenting för dig. Om Absalom hade levat och vi alla hade dött, så hade du varit glad. 7 Gå nu ut och gratulera dina män, för jag lovar dig att om du inte gör det, så kommer alla att lämna dig, och inte en enda av dem kommer att stanna kvar här över natten. Du kommer att få det värre än du någonsin har haft det i hela ditt liv. 8 Kungen gick då ut och satte sig vid stadsporten, och när nyheten spreds genom staden att han var där, gick alla till honom. Under tiden pratade man överallt i hela landet om vad som hänt. "Varför ber vi inte kungen komma tillbaka?" sa man. "Han har ju räddat oss från våra fiender filisteerna. Absalom, som vi gjorde till kung i hans ställe, jagade ut honom ur landet, men nu är han ju död. Låt oss be David återvända och bli vår kung igen!" 11 Då sände David prästerna Sadok och Ebjatar till styresmännen i Juda: "Varför är ni de sista som talar om att låta kungen återvända? Hela Israel är ju inställda på det, och det är bara er man väntar på! Ändå är ni mina egna bröder, min egen stam, mitt eget kött och blod!" 13 Och han bad dem säga till Amasa: "Du är min släkting, och nu tar jag Gud till vittne på att jag tänker tillsätta dig som befälhavare över min armé, i stället för Joab." 14 David lyckades på detta sätt ena alla i Juda, och de sände honom detta besked: "Kom tillbaka till oss och ta med dig alla dem som följt med dig!" 15 Kungen vände då tillbaka till Jerusalem. Men när han kom fram till Gilgal vid Jordanfloden fanns ledarna i Juda där för att möta honom vid vadstället. 16 Simei, benjaminiten Geras son från Bahurim, skyndade sig över tillsammans med styresmännen i Juda för att välkomna kung David. 17 Ett tusen män från Benjamins stam gick med honom tillsammans med Siba, Sauls tjänare, och Sibas femton söner och tjugo tjänare. 18 De skyndade sig ner till Jordan och hjälpte kungens familj och trupperna att ta sig över. Simei, Geras son, skyndade sig över Jordan. Han föll ner inför kungen 19 och bad: "Ers Majestät, förlåt mig och glöm det hemska som jag gjorde mot dig när du lämnade Jerusalem, 20 för jag vet mycket väl att jag syndade. Det är därför jag kom hit i dag för att som förste man i hela Josefs stam hälsa dig." 21 Abisai frågade då: "Ska inte Simei dö för att han förbannade Herrens utvalde kung?" 22 "Vad har jag längre gemensamt med dig och din bror Joab? I dag har ni vänt er emot mig!" svarade David Abisai. "I dag ska ingen dödas, i dag ska vi glädjas över att jag än en gång är Israels kung!" 23 Sedan vände han sig till Simei och lovade: "Du ska inte dödas." 24 Mefiboset, Sauls sonson, hade också kommit från Jerusalem för att möta kungen. Han hade inte tvättat fötterna, klippt skägget eller bytt kläder sedan den dag kungen lämnade Jerusalem."Varför kom du inte med mig, Mefiboset?" frågade kungen honom. 26 Mefiboset svarade: "Min herre och kung, min tjänare Siba lurade mig. Jag sa till honom: 'Sadla min åsna så att jag kan följa med kungen', för du vet ju att jag är halt. 27 Men Siba har förrått mig genom att säga att jag vägrade komma. Men jag vet att du brukar höra Gud tala, så gör vad du finner bäst! 28 Jag och alla mina släktingar hade ju bara döden att vänta oss av dig, men i stället hedrade du mig genom att jag fick äta vid ditt eget bord, så varför skulle jag klaga?" 29 David svarade: "Det räcker så! Du och Siba får dela landet lika mellan er." 30 "Låt honom ta alltsammans", sa Mefiboset. "Jag är nöjd med att du är tillbaka helskinnad!" 31 Barsillai, som hade försett kungen och hans armé med proviant under vistelsen i Mahanaim, kom från Rogelim för att gå med kungen över floden. Han var nu åttio år gammal och en mycket rik man. 33 "Kom nu med mig och bo i Jerusalem", sa kungen till Barsillai. "Jag kan ta hand om dig där." 34 "Nej", svarade han. "Jag är alltför gammal för det. 35 Jag är nu åttio år, och livet är inte spännande längre. Mat och vin smakar mig inte längre, jag börjar höra dåligt och nöjen har jag inte någon glädje av. Jag skulle bara vara till besvär för min herre kungen. 36 Att bara få gå över floden med dig är allt jag önskar. 37 Låt mig sedan få återvända hem för att dö i min egen stad, där min far och mor är begravda. Men här är din tjänare Kimham, låt honom gå med dig, och ge honom det du tycker är bäst." 38 "Bra", svarade kungen. "Kimham ska gå med mig, och jag ska göra allt det för honom, som jag skulle ha gjort för dig." 39 Allt folket gick då över Jordan tillsammans med kungen. Och efter det att kungen kysst och välsignat Barsillai återvände denne hem, 40 men kungen gick sedan till Gilgal och Kimham följde honom. Alla soldater i Juda och många från Israel var också där vid vadstället för att hälsa honom välkommen. 41 Men Israels män klagade hos kungen, eftersom bara männen från Juda hade fått hjälpa honom och hans familj över Jordan. 42 "Varför klagar ni?" svarade Juda män. "Kungen är av vår egen stam. Det där behöver ni väl inte bli arga för! Vi har inte bett om något för egen del, och han har inte ens behövt dela med sig av sina förråd till oss." 43 "Men vi är tio stammar i Israel", svarade de andra, "så vi har större rätt till kungen än ni. Varför behandlar ni oss så här? Var det inte vi som först började tala om att hämta honom tillbaka, för att han skulle bli vår kung igen!"Så fortsatte diskussionen fram och tillbaka, och männen från Juda var särskilt hårda i sitt tal.