1När Saul hade dött återvände David till Siklag efter segern över amalekiterna. Han stannade där i två dagar. Den tredje dagen kom en man från Sauls läger med kläderna sönderrivna och jord på huvudet som tecken på sorg. Han föll ner inför David i djup vördnad.3"Var kommer du ifrån?" frågade David."Från Israels armé", svarade mannen.4"Vad har hänt?" frågade David. "Berätta!"Mannen svarade: "Hela vår armé flydde. Tusentals män ligger döda och skadade på fälten, och Saul och hans son Jonatan är döda."5"Hur kan du vara så säker på det?"6"Jag råkade vara på berget Gilboa. Där såg jag Saul vila sig mot sitt spjut medan fiendens vagnar närmade sig honom.7När han såg mig, bad han mig komma fram till honom.8'Vem är du?' frågade han mig.'En amalekit', svarade jag.9'Kom och befria mig från mina plågor', tiggde han, 'för jag har inte långt kvar ändå.'10Då dödade jag honom, för jag visste att han inte skulle kunna överleva. Sedan tog jag hans krona och hans armband för att överlämna till dig, herre."11När David och hans män hörde de dåliga nyheterna slet de sönder sina kläder i sorg.12De fastade, grät och sörjde hela dagen över Saul och hans son Jonatan och över Herrens folk och över Israels soldater, som alla hade dött den dagen.13Sedan frågade David den unge mannen som hade kommit med nyheterna: "Var kommer du ifrån?"Han svarade: "Jag är en amalekit, och lever här som en främling."14"Hur vågade du lyfta din hand mot Guds utvalde kung?" frågade David.15Han kallade på en av sina soldater och sa: "Döda honom!" Soldaten gjorde som David befallt och amalekiten föll ner död.16"Du får skylla dig själv", hade David sagt till honom, "för du har ju erkänt att du dödade Guds smorde kung."
Davids sång till Saul och Jonatan
17Sedan sjöng David en sorgesång över Saul och Jonatan, och efteråt befallde han att folket i Israel skulle lära sig sången. Den upptecknades i "Den redliges bok".19O Israel, din stolthet och glädje ligger slagen på höjderna. Mäktiga hjältar har fallit.20Låt inte filisteerna veta, avslöja inget i Gat och Askelon, för att inte alla där ska skratta av skadeglädje.21Du Gilboa berg, jag önskar dig varken dagg eller regn, eller skördar på dina sluttningar. Där har den mäktige Saul dött, hans sköld är ej längre smord med olja.22Varken Jonatans båge eller Sauls svärd återvände otillfredsställda från slagfältets blod och kampen med mäktiga fiender.23Saul och Jonatan, så älskade och ärade i livet, tillsammans även i döden.24Israels döttrar, gråt över Saul, som klädde er så vackert i scharlakan och guld.25Mäktiga hjältar har fallit i striden. Jonatan ligger slagen på stridsfältet.26Jag sörjer dig, Jonatan, min bror! Du var mig så kär. Din broderskärlek och vänskap var mer för mig än kvinnors kärlek.27De mäktiga har fallit, och vapnen är krossade.
English Standard Version
David Hears of Saul’s Death
1After the death of Saul, when David had returned from striking down the Amalekites, David remained two days in Ziklag.2And on the third day, behold, a man came from Saul’s camp, with his clothes torn and dirt on his head. And when he came to David, he fell to the ground and paid homage.3David said to him, “Where do you come from?” And he said to him, “I have escaped from the camp of Israel.”4And David said to him, “How did it go? Tell me.” And he answered, “The people fled from the battle, and also many of the people have fallen and are dead, and Saul and his son Jonathan are also dead.”5Then David said to the young man who told him, “How do you know that Saul and his son Jonathan are dead?”6And the young man who told him said, “By chance I happened to be on Mount Gilboa, and there was Saul leaning on his spear, and behold, the chariots and the horsemen were close upon him.7And when he looked behind him, he saw me, and called to me. And I answered, ‘Here I am.’8And he said to me, ‘Who are you?’ I answered him, ‘I am an Amalekite.’9And he said to me, ‘Stand beside me and kill me, for anguish has seized me, and yet my life still lingers.’10So I stood beside him and killed him, because I was sure that he could not live after he had fallen. And I took the crown that was on his head and the armlet that was on his arm, and I have brought them here to my lord.”11Then David took hold of his clothes and tore them, and so did all the men who were with him.12And they mourned and wept and fasted until evening for Saul and for Jonathan his son and for the people of the Lord and for the house of Israel, because they had fallen by the sword.13And David said to the young man who told him, “Where do you come from?” And he answered, “I am the son of a sojourner, an Amalekite.”14David said to him, “How is it you were not afraid to put out your hand to destroy the Lord’s anointed?”15Then David called one of the young men and said, “Go, execute him.” And he struck him down so that he died.16And David said to him, “Your blood be on your head, for your own mouth has testified against you, saying, ‘I have killed the Lord’s anointed.’”
David’s Lament for Saul and Jonathan
17And David lamented with this lamentation over Saul and Jonathan his son,18and he said it* should be taught to the people of Judah; behold, it is written in the Book of Jashar.* He said:19“Your glory, O Israel, is slain on your high places! How the mighty have fallen!20Tell it not in Gath, publish it not in the streets of Ashkelon, lest the daughters of the Philistines rejoice, lest the daughters of the uncircumcised exult.21“You mountains of Gilboa, let there be no dew or rain upon you, nor fields of offerings!* For there the shield of the mighty was defiled, the shield of Saul, not anointed with oil.22“From the blood of the slain, from the fat of the mighty, the bow of Jonathan turned not back, and the sword of Saul returned not empty.23“Saul and Jonathan, beloved and lovely! In life and in death they were not divided; they were swifter than eagles; they were stronger than lions.24“You daughters of Israel, weep over Saul, who clothed you luxuriously in scarlet, who put ornaments of gold on your apparel.25“How the mighty have fallen in the midst of the battle! “Jonathan lies slain on your high places.26I am distressed for you, my brother Jonathan; very pleasant have you been to me; your love to me was extraordinary, surpassing the love of women.27“How the mighty have fallen, and the weapons of war perished!”
Diese Website verwendet Cookies, um Ihnen die bestmögliche Nutzererfahrung bieten zu können.