2.Mose 32 | Nya Levande Bibeln

Guldkalven

1 När Mose dröjde med att komma tillbaka från berget gick folket till Aron och sa till honom: "Gör en gud åt oss som kan leda oss, för den där Mose som förde oss hit från Egypten har ju försvunnit. Det måste ha hänt honom något." 2 "Ge mig era örhängen av guld", svarade Aron. Alla gjorde som Aron hade sagt. Män och kvinnor, pojkar och flickor, gav sina örhängen till 4 Aron, som smälte ner guldet och formade det till en avgud i form av en kalv. "Se där, Israel", ropade folket. "Detta är din Gud som förde dig ut ur Egypten!" 5 När Aron såg vilken glädje det blev bland folket, byggde han ett altare framför kalven och lät meddela: "I morgon ska vi ha en stor fest för Herren!" 6 Nästa morgon steg de upp mycket tidigt och började offra brännoffer och tackoffer till guldkalven. Därefter ställde de till med en riktig fest och åt och drack, dansade och sjöng. 7 Då sa Herren till Mose: "Skynda dig ner, för folket som du fört ut ur Egypten håller alldeles på att fördärva sig i sin orenhet 8 och har redan övergett de lagar som jag föreskrev. De har gjutit en kalv av guld, som de tillber och offrar till. 'Detta är din Gud, Israel, som förde dig ut ur Egypten', säger de." 9 Herren sa vidare: "Jag ser vilket motspänstigt folk detta är. 10 Låt mig nu vara ensam, så ska jag i min vrede utplåna dem allesammans. Men dig, Mose, vill jag göra till ett stort folk i stället för dem." 11 Men Mose bad Herren att inte handla på det sättet. "Herre", bad han, "varför är din vrede så stor mot ditt eget folk som du fört ut ur Egypten med sådan makt och sådana väldiga under? 12 Vill du att egyptierna ska säga: 'Gud lurade dem ut till bergen, för att han skulle få döda dem och utrota dem från jorden'? Spar din vrede. Glöm bort dessa hemska planer mot ditt folk! 13 Kom ihåg ditt löfte till dina tjänare Abraham, Isak och Jakob. Du svor ju vid dig själv och sa: 'Jag ska göra era ättlingar talrika som stjärnorna på himlen, och jag ska ge dem detta land som jag lovat er, och de ska bo i det för alltid.' " 14 Då ångrade Herren sig och skonade dem. 15 Mose gick ner från berget med de två stentavlorna i sina händer. Budorden var inskrivna av Gud själv på båda sidor av tavlorna. 17 När Josua hörde oväsendet från folket nedanför, ropade han till Mose: "Det låter precis som om de håller på att förbereda sig för krig!" 18 Men Mose svarade honom: "Nej, det är varken seger- eller sorgerop utan sång." 19 När de kom närmare lägret såg Mose kalven och hur man dansade omkring den, och i sin vrede kastade han tavlorna på marken, så att de gick sönder. 20 Han tog kalven och smälte ner den i elden, och när guldet hade kallnat, krossade han det till pulver och strödde ut det i vatten, som han sedan tvingade folket att dricka. 21 Sedan vände han sig till Aron och frågade: "Vad har folket gjort med dig eftersom du har fört dem in i en så fruktansvärd synd?" 22 "Lugna dig lite", svarade Aron. "Du vet ju själv hur ogudaktiga de här människorna är. 23 De sa till mig: 'Gör en gud åt oss, som kan leda oss, för det måste ha hänt något med Mose.' 24 Då sa jag till dem: 'Ge mig era örhängen!' Jag fick dem, kastade dem i elden, och plötsligt fanns kalven där bara!" 25 När Mose såg den lösaktighet Arons handlande lett till och skadeglädjen hos deras fiender, 26 ställde han sig vid ingången till lägret och ropade: "Alla som vill stå på Herrens sida kommer hit och ställer sig bredvid mig." Då kom alla leviterna över till honom. 27 Han sa till dem: "Så här säger Herren, Israels Gud: 'Ta era svärd och gå nu genom hela lägret och döda alla ni stöter på, ja, även bröder, vänner och grannar.' " 28 Leviterna gjorde som Mose hade sagt, och den dagen dog omkring tre tusen personer. 29 Sedan sa Mose till leviterna: "I dag har ni invigt er till tjänst åt Herren. Ni lydde honom, även när det betydde att ni måste döda era egna söner och bröder, och nu vill han välsigna er."

Mose ber för folket

30 Dagen därpå sa Mose till folket: "Ni har begått en mycket stor synd, men jag ska gå tillbaka till Herren på berget. Det kan ju tänkas att han vill förlåta er." 31 Mose gick alltså tillbaka upp till Herren och sa: "Folket har begått en stor synd och har gjort sig en gud av guld. 32 Förlåt dem Gud! Om du inte gör det, så stryk mitt namn ur boken du skriver i." 33 Och Herren svarade Mose: "Den som har syndat mot mig ska jag stryka ur boken. 34 Men gå nu och led folket till den plats som jag har sagt, och jag försäkrar dig att min ängel ska gå framför er. Men när jag besöker mitt folk ska jag straffa dem för deras synd." 35 Och Herren straffade folket för att det hade tillbett Arons guldkalv.

English Standard Version

The Golden Calf

1 When the people saw that Moses delayed to come down from the mountain, the people gathered themselves together to Aaron and said to him, “Up, make us gods who shall go before us. As for this Moses, the man who brought us up out of the land of Egypt, we do not know what has become of him.” 2 So Aaron said to them, “Take off the rings of gold that are in the ears of your wives, your sons, and your daughters, and bring them to me.” 3 So all the people took off the rings of gold that were in their ears and brought them to Aaron. 4 And he received the gold from their hand and fashioned it with a graving tool and made a golden* calf. And they said, “These are your gods, O Israel, who brought you up out of the land of Egypt!” 5 When Aaron saw this, he built an altar before it. And Aaron made a proclamation and said, “Tomorrow shall be a feast to the Lord.” 6 And they rose up early the next day and offered burnt offerings and brought peace offerings. And the people sat down to eat and drink and rose up to play. 7 And the Lord said to Moses, “Go down, for your people, whom you brought up out of the land of Egypt, have corrupted themselves. 8 They have turned aside quickly out of the way that I commanded them. They have made for themselves a golden calf and have worshiped it and sacrificed to it and said, ‘These are your gods, O Israel, who brought you up out of the land of Egypt!’” 9 And the Lord said to Moses, “I have seen this people, and behold, it is a stiff-necked people. 10 Now therefore let me alone, that my wrath may burn hot against them and I may consume them, in order that I may make a great nation of you.” 11 But Moses implored the Lord his God and said, “O Lord, why does your wrath burn hot against your people, whom you have brought out of the land of Egypt with great power and with a mighty hand? 12 Why should the Egyptians say, ‘With evil intent did he bring them out, to kill them in the mountains and to consume them from the face of the earth’? Turn from your burning anger and relent from this disaster against your people. 13 Remember Abraham, Isaac, and Israel, your servants, to whom you swore by your own self, and said to them, ‘I will multiply your offspring as the stars of heaven, and all this land that I have promised I will give to your offspring, and they shall inherit it forever.’” 14 And the Lord relented from the disaster that he had spoken of bringing on his people. 15 Then Moses turned and went down from the mountain with the two tablets of the testimony in his hand, tablets that were written on both sides; on the front and on the back they were written. 16 The tablets were the work of God, and the writing was the writing of God, engraved on the tablets. 17 When Joshua heard the noise of the people as they shouted, he said to Moses, “There is a noise of war in the camp.” 18 But he said, “It is not the sound of shouting for victory, or the sound of the cry of defeat, but the sound of singing that I hear.” 19 And as soon as he came near the camp and saw the calf and the dancing, Moses’ anger burned hot, and he threw the tablets out of his hands and broke them at the foot of the mountain. 20 He took the calf that they had made and burned it with fire and ground it to powder and scattered it on the water and made the people of Israel drink it. 21 And Moses said to Aaron, “What did this people do to you that you have brought such a great sin upon them?” 22 And Aaron said, “Let not the anger of my lord burn hot. You know the people, that they are set on evil. 23 For they said to me, ‘Make us gods who shall go before us. As for this Moses, the man who brought us up out of the land of Egypt, we do not know what has become of him.’ 24 So I said to them, ‘Let any who have gold take it off.’ So they gave it to me, and I threw it into the fire, and out came this calf.” 25 And when Moses saw that the people had broken loose (for Aaron had let them break loose, to the derision of their enemies), 26 then Moses stood in the gate of the camp and said, “Who is on the Lord’s side? Come to me.” And all the sons of Levi gathered around him. 27 And he said to them, “Thus says the Lord God of Israel, ‘Put your sword on your side each of you, and go to and fro from gate to gate throughout the camp, and each of you kill his brother and his companion and his neighbor.’” 28 And the sons of Levi did according to the word of Moses. And that day about three thousand men of the people fell. 29 And Moses said, “Today you have been ordained for the service of the Lord, each one at the cost of his son and of his brother, so that he might bestow a blessing upon you this day.” 30 The next day Moses said to the people, “You have sinned a great sin. And now I will go up to the Lord; perhaps I can make atonement for your sin.” 31 So Moses returned to the Lord and said, “Alas, this people has sinned a great sin. They have made for themselves gods of gold. 32 But now, if you will forgive their sin—but if not, please blot me out of your book that you have written.” 33 But the Lord said to Moses, “Whoever has sinned against me, I will blot out of my book. 34 But now go, lead the people to the place about which I have spoken to you; behold, my angel shall go before you. Nevertheless, in the day when I visit, I will visit their sin upon them.” 35 Then the Lord sent a plague on the people, because they made the calf, the one that Aaron made.

2.Mose 32 | Nya Levande Bibeln English Standard Version

Guldkalven

Mose ber för folket

The Golden Calf