1.Samuel 14 | Nya Levande Bibeln

Jonatans djärva plan

1 Någon dag senare sa Jonatan, Sauls son, till sin unge livvakt: "Kom så går vi över dalen till filisteernas förläggning." Men han berättade inte för sin far vad han hade för planer. 2 Saul hade slagit läger runt granatträdet i Migron vid gränsen till Gibea med sina 600 män. 3 Bland dem fanns prästen Ahia, son till Ikabods bror Ahitub, som var sonson till Pinehas och sonsons son till Eli, Herrens präst i Silo. Ingen hade lagt märke till att Jonatan gått sin väg. 4 För att komma till filisteernas läger måste Jonatan gå genom ett trångt pass mellan två skarpa klippor, som kallades Boses och Sene. 5 Den ena klippan reste sig i norr mot Mikmas, och den södra mot Geba. 6 "Nu går vi över till dessa hedningar", hade Jonatan sagt till sin livvakt. "Herren kommer kanske att göra ett under för oss. Det spelar ju ingen roll för honom om vi är många eller få!" 7 "Bra", svarade hans unge följeslagare. "Vi gör det du tycker är bäst. Jag stödjer dig helhjärtat, vad du än beslutar." 8 "Då gör vi så här", sa Jonatan. 9 "Om de säger när de ser oss: 'Stanna där ni är tills vi kommer till er', ska vi stanna och vänta på dem. 10 Men om de säger: 'Kom hit upp och strid!' så ska vi göra det. Det kommer nämligen att vara Guds signal att han ska hjälpa oss att besegra dem." 11 När filisteerna såg dem, ropade de: "Titta! Israeliterna kravlar upp ur sina hål!" 12 Sedan ropade de till Jonatan: "Kom hit upp, så ska vi visa dig hur man strider! ""Kom nu, klättra tätt bakom mig", ropade Jonatan till sin livvakt, "för Herren ska hjälpa oss att besegra dem!" 13 De måste använda både händer och fötter för att ta sig upp. Sedan började Jonatan driva dem framför sig och högg ner den ene efter den andre. Hans livvakt kom efter och gav dem nådastöten. 14 Så dödades cirka tjugo man vars kroppar till slut låg kringspridda över ett ganska stort område. 15 Plötsligt utbröt panik i hela filisteernas armé, till och med bland dem som var ute och plundrade i omgivningarna, samtidigt som det blev jordbävning. 16 Sauls vaktposter i Gibea fick se en underlig syn. Hela filisteernas armé upplöstes när soldaterna flydde åt alla håll. 17 "Ta reda på vem som saknas bland oss", befallde Saul. När männen stod uppställda fann man att Jonatan och hans livvakt var borta. 18 "Hämta Guds ark", ropade Saul till Ahia. (Arken var bland Israels folk på den tiden). 19 Men medan Saul talade med prästen, tilltog ropen och tumultet i filisteernas läger allt mer och mer."Nej, låt arken vara!" skrek Saul. 20 Sedan rusade Saul och hans män till stridsplatsen och fann att filisteerna dödade varandra. Det rådde fullständig förvirring bland dem. 21 Nu förenade sig de israeliter, som varit i filisteernas armé, med Sauls och Jonatans män. 22 Slutligen anslöt sig också de som hade gömt sig i bergen när de såg att filisteerna började fly. 23 Herren räddade Israel den dagen, och striden fortsatte bortom Bet-Aven.

Saul ger en oövertänkt order

24 Saul hade befallt: "En förbannelse vilar över den som äter något före kvällen, innan jag har tagit full hämnd på mina fiender. "Därför åt ingen något under hela dagen, trots att det fanns gott om honung på marken i skogen, 26 för de fruktade alla för Sauls förbannelse. 27 Men Jonatan hade inte hört sin fars befallning. Han doppade en käpp i honungen, och när han hade ätit av den kände han sig inte längre trött. 28 Då berättade någon för honom om hans fars förbud att äta och att resultatet hade blivit att alla var trötta och håglösa. 29 "Det är ju inte klokt!" utropade Jonatan. "En sådan befallning skadar oss ju bara. Ser ni inte att jag mår mycket bättre nu, när jag har ätit lite honung? 30 Tänk vad många fler vi kunde ha dödat, om vi hade fått äta av den mat vi hittade hos fienden!" 31 Trots sin hunger lyckades de jaga filisteerna från Mikmas ända till Ajalon och besegrade dem, men de var helt utmattade. 32 Den kvällen kastade de sig över krigsbytet och slaktade får, oxar och kalvar. De åt köttet rått och utan att blodet runnit av. 33 Då rapporterade någon till Saul att folket syndade mot Herren genom att äta kött som hade blod i sig. 34 "Ni har gjort det som är brottsligt", sa Saul. "Rulla fram en stor sten hit och gå ut bland trupperna och se till att de för hit oxar och får så att vi kan slakta dem och låta blodet rinna av dem. Vi får inte synda mot Herren genom att äta kött med blodet kvar!" Då gjorde de som han hade sagt. 35 Och Saul byggde sitt första altare åt Herren. 36 Efteråt sa Saul: "Nu förföljer vi filisteerna hela natten tills vi besegrat varenda en av dem!""Det är bra", utropade hans män. "Vi gör det du tycker blir bäst." Men prästen sa: "Det är bäst att vi först frågar Gud." 37 Saul frågade då Gud: "Ska vi förfölja filisteerna? Hjälper du oss att utplåna dem?"Men Herren gav inget svar på hela natten. 38 Då sa Saul till sina närmaste män: "Något måste vara galet! Vi måste ta reda på vilken synd vi har begått idag. 39 Jag svär vid Guds namn, han som gett Israel seger, att även om syndaren är min egen son Jonatan, så ska han dö!"Men ingen ville tala om för honom hur det egentligen förhöll sig. 40 Då sa Saul: "Jonatan och jag står här, och alla ni andra ställer er där borta." 41 De gjorde som han ville, och han fortsatte: "Herre, Israels Gud, varför har du inte besvarat min fråga? Vad är det som är galet? Är Jonatan och jag skyldiga, eller finns det någon synd bland de andra? Herre, visa oss vem som är skyldig."Sedan utpekades Jonatan och Saul genom helig lottdragning som skyldiga, och folket förklarades oskyldigt. 42 Då sa Saul: "Dra nu lott mellan mig och Jonatan." Då föll den på Jonatan. 43 "Tala nu om för mig vad du har gjort!" röt Saul till Jonatan."Jag smakade lite honung", erkände Jonatan. "Det var bara en liten klick på änden av en käpp. Men nu måste jag alltså dö! " 44 "Ja, Jonatan", sa Saul. "Du måste dö! Måtte Gud slå mig med döden om det inte blir så." 45 Men trupperna protesterade: "Ska Jonatan dö, han som i dag har räddat Israel? Nej, det kommer aldrig på fråga! Vi svär vid den levande Guden, att inte ett hårstrå på hans huvud ska krökas, för Gud har använt honom till att utföra ett mäktigt under idag." På det sättet räddade Sauls män Jonatans liv.

Saul lyckas militärt

46 Efter detta begav sig Saul hem med sin armé och filisteerna återvände till sitt land. 47 Eftersom Saul nu satt säker i sadeln som Israels kung, skickade han ut Israels armé i alla riktningar, mot Moab, Ammon, Edom, kungarna i Soba och mot filisteerna, och på alla fronter lyckades han jaga bort och bestraffa sina fiender. 48 Han utförde stora bragder, besegrade amalekiterna och räddade Israel från dem som tidigare anfallit och plundrat dem. 49 Saul hade tre söner, Jonatan, Jisvi och Malki-Sua. Dessutom hade han två döttrar som hette Merab och Mikal. 50 Sauls hustru hette Ahinoam och var dotter till Ahimaas. Överbefälhavaren för Sauls armé hette Abner och var hans kusin, hans farbror Ners son. (Abners far Ner och Sauls far Kis var bröder, och söner till Abiel.) 52 Israeliterna kämpade ständigt mot filisteerna under Sauls livstid. Varje gång Saul fick ögonen på en modig, stark ung man, lät han värva honom till sin armé.

English Standard Version

Jonathan Defeats the Philistines

1 One day Jonathan the son of Saul said to the young man who carried his armor, “Come, let us go over to the Philistine garrison on the other side.” But he did not tell his father. 2 Saul was staying in the outskirts of Gibeah in the pomegranate cave* at Migron. The people who were with him were about six hundred men, 3 including Ahijah the son of Ahitub, Ichabod’s brother, son of Phinehas, son of Eli, the priest of the Lord in Shiloh, wearing an ephod. And the people did not know that Jonathan had gone. 4 Within the passes, by which Jonathan sought to go over to the Philistine garrison, there was a rocky crag on the one side and a rocky crag on the other side. The name of the one was Bozez, and the name of the other Seneh. 5 The one crag rose on the north in front of Michmash, and the other on the south in front of Geba. 6 Jonathan said to the young man who carried his armor, “Come, let us go over to the garrison of these uncircumcised. It may be that the Lord will work for us, for nothing can hinder the Lord from saving by many or by few.” 7 And his armor-bearer said to him, “Do all that is in your heart. Do as you wish.* Behold, I am with you heart and soul.” 8 Then Jonathan said, “Behold, we will cross over to the men, and we will show ourselves to them. 9 If they say to us, ‘Wait until we come to you,’ then we will stand still in our place, and we will not go up to them. 10 But if they say, ‘Come up to us,’ then we will go up, for the Lord has given them into our hand. And this shall be the sign to us.” 11 So both of them showed themselves to the garrison of the Philistines. And the Philistines said, “Look, Hebrews are coming out of the holes where they have hidden themselves.” 12 And the men of the garrison hailed Jonathan and his armor-bearer and said, “Come up to us, and we will show you a thing.” And Jonathan said to his armor-bearer, “Come up after me, for the Lord has given them into the hand of Israel.” 13 Then Jonathan climbed up on his hands and feet, and his armor-bearer after him. And they fell before Jonathan, and his armor-bearer killed them after him. 14 And that first strike, which Jonathan and his armor-bearer made, killed about twenty men within as it were half a furrow’s length in an acre* of land. 15 And there was a panic in the camp, in the field, and among all the people. The garrison and even the raiders trembled, the earth quaked, and it became a very great panic.* 16 And the watchmen of Saul in Gibeah of Benjamin looked, and behold, the multitude was dispersing here and there.* 17 Then Saul said to the people who were with him, “Count and see who has gone from us.” And when they had counted, behold, Jonathan and his armor-bearer were not there. 18 So Saul said to Ahijah, “Bring the ark of God here.” For the ark of God went at that time with the people* of Israel. 19 Now while Saul was talking to the priest, the tumult in the camp of the Philistines increased more and more. So Saul said to the priest, “Withdraw your hand.” 20 Then Saul and all the people who were with him rallied and went into the battle. And behold, every Philistine’s sword was against his fellow, and there was very great confusion. 21 Now the Hebrews who had been with the Philistines before that time and who had gone up with them into the camp, even they also turned to be with the Israelites who were with Saul and Jonathan. 22 Likewise, when all the men of Israel who had hidden themselves in the hill country of Ephraim heard that the Philistines were fleeing, they too followed hard after them in the battle. 23 So the Lord saved Israel that day. And the battle passed beyond Beth-aven.

Saul’s Rash Vow

24 And the men of Israel had been hard pressed that day, so Saul had laid an oath on the people, saying, “Cursed be the man who eats food until it is evening and I am avenged on my enemies.” So none of the people had tasted food. 25 Now when all the people* came to the forest, behold, there was honey on the ground. 26 And when the people entered the forest, behold, the honey was dropping, but no one put his hand to his mouth, for the people feared the oath. 27 But Jonathan had not heard his father charge the people with the oath, so he put out the tip of the staff that was in his hand and dipped it in the honeycomb and put his hand to his mouth, and his eyes became bright. 28 Then one of the people said, “Your father strictly charged the people with an oath, saying, ‘Cursed be the man who eats food this day.’” And the people were faint. 29 Then Jonathan said, “My father has troubled the land. See how my eyes have become bright because I tasted a little of this honey. 30 How much better if the people had eaten freely today of the spoil of their enemies that they found. For now the defeat among the Philistines has not been great.” 31 They struck down the Philistines that day from Michmash to Aijalon. And the people were very faint. 32 The people pounced on the spoil and took sheep and oxen and calves and slaughtered them on the ground. And the people ate them with the blood. 33 Then they told Saul, “Behold, the people are sinning against the Lord by eating with the blood.” And he said, “You have dealt treacherously; roll a great stone to me here.”* 34 And Saul said, “Disperse yourselves among the people and say to them, ‘Let every man bring his ox or his sheep and slaughter them here and eat, and do not sin against the Lord by eating with the blood.’” So every one of the people brought his ox with him that night and they slaughtered them there. 35 And Saul built an altar to the Lord; it was the first altar that he built to the Lord. 36 Then Saul said, “Let us go down after the Philistines by night and plunder them until the morning light; let us not leave a man of them.” And they said, “Do whatever seems good to you.” But the priest said, “Let us draw near to God here.” 37 And Saul inquired of God, “Shall I go down after the Philistines? Will you give them into the hand of Israel?” But he did not answer him that day. 38 And Saul said, “Come here, all you leaders of the people, and know and see how this sin has arisen today. 39 For as the Lord lives who saves Israel, though it be in Jonathan my son, he shall surely die.” But there was not a man among all the people who answered him. 40 Then he said to all Israel, “You shall be on one side, and I and Jonathan my son will be on the other side.” And the people said to Saul, “Do what seems good to you.” 41 Therefore Saul said, “O Lord God of Israel, why have you not answered your servant this day? If this guilt is in me or in Jonathan my son, O Lord, God of Israel, give Urim. But if this guilt is in your people Israel, give Thummim.”* And Jonathan and Saul were taken, but the people escaped. 42 Then Saul said, “Cast the lot between me and my son Jonathan.” And Jonathan was taken. 43 Then Saul said to Jonathan, “Tell me what you have done.” And Jonathan told him, “I tasted a little honey with the tip of the staff that was in my hand. Here I am; I will die.” 44 And Saul said, “God do so to me and more also; you shall surely die, Jonathan.” 45 Then the people said to Saul, “Shall Jonathan die, who has worked this great salvation in Israel? Far from it! As the Lord lives, there shall not one hair of his head fall to the ground, for he has worked with God this day.” So the people ransomed Jonathan, so that he did not die. 46 Then Saul went up from pursuing the Philistines, and the Philistines went to their own place.

Saul Fights Israel’s Enemies

47 When Saul had taken the kingship over Israel, he fought against all his enemies on every side, against Moab, against the Ammonites, against Edom, against the kings of Zobah, and against the Philistines. Wherever he turned he routed them. 48 And he did valiantly and struck the Amalekites and delivered Israel out of the hands of those who plundered them. 49 Now the sons of Saul were Jonathan, Ishvi, and Malchi-shua. And the names of his two daughters were these: the name of the firstborn was Merab, and the name of the younger Michal. 50 And the name of Saul’s wife was Ahinoam the daughter of Ahimaaz. And the name of the commander of his army was Abner the son of Ner, Saul’s uncle. 51 Kish was the father of Saul, and Ner the father of Abner was the son of Abiel. 52 There was hard fighting against the Philistines all the days of Saul. And when Saul saw any strong man, or any valiant man, he attached him to himself.

1.Samuel 14 | Nya Levande Bibeln English Standard Version