1Tänk om du bara ville öppna himlen och komma ner till oss! Bergen skulle darra i din närvaro,2som när elden antänder riset och får vattnet att koka. Så skulle ditt namn bli känt för dina fiender och folken bäva inför dig.3När du gjorde fruktansvärda gärningar som vi inte väntade oss, kom du ner, och bergen darrade.4Sedan urtiden har ingen hört, inget öra uppfattat och inget öga sett någon annan Gud än dig gripa in för dem som hoppas på honom.5Du tar dig an dem som med glädje gör det som är rättfärdigt, de som vandrar på dina vägar och tänker på dig. Men du blev vred, för vi syndade. Hur ska vi kunna bli räddade?[1]6Vi har alla blivit orena, ja likt något orent. Alla våra rättfärdiga gärningar är som nedsmutsade kläder. Vi vissnar som löv. Våra synder sopar undan oss, som vinden gör med torra löv.7Ändå är det ingen som åkallar ditt namn eller vaknar upp och håller sig till dig. Du har dolt ditt ansikte för oss och överlämnat oss åt våra synder.8Och ändå, HERRE, är du vår far! Vi är leran, och du är krukmakaren. Vi är alla ett verk av din hand.9Var inte så vred på oss, HERRE, och tänk inte för alltid på våra synder. Tänk i stället på att vi alla är ditt folk.10Dina heliga städer har blivit öken, Sion har blivit öken, och Jerusalem är ödelagt.11Vårt heliga och härliga tempel, där våra förfäder prisade dig, är nerbränt, och alla våra dyrbarheter ligger i ruiner.12Kan du ändå stå passiv inför allt detta, HERRE? Ska du förbli tyst och fortsätta att plåga oss?